Begravning igen

Idag, denna underbara vårdag, när solen värmer och livet börjat spira på nytt, gjorde döden sig återigen påmind. Begravningsceremonin för min svärmor hölls idag i Fässbergs kyrka - samma kyrka där för bara 8 månader sedan mitt barnbarn döptes. Prästen, Ludwig Schatter, var som vanligt den som förrättade akten. Samma präst som följt släkten i över 30 års tid.

Det kändes surrealistiskt att sitta där, jag tror inte att jag orkar ta till mig den här sorgen också. Hur man än försöker att värja sig, så tar det sig uttryck på något sätt i alla fall. Hos mig har eksemen blommat ut igen.

Som den duktiga pianist hon var, min svärmor Ingrid, hade hon komponerat ett eget stycke - ett stycke helt i klass med Chopin och de andra klassikerna. Den här spelade hon gärna för mig när jag var hos henne, trots att hennes fingrar var krokiga av reumatism och smärtade. Hon skrev nog aldrig ned den, eller spelade in den på band, som jag ofta påminde henne om, så den tog hon med sig i graven. Men inatt spelade hon den för mig. Pierre stod också vid pianot.

En märklig kraft intog mig nu på kvällen när jag kom hem. Det var en erinran om att leva. En känsla av att jag vill leva. Som om jag levt i en bubbla under vattnet, där jag visste att livet pågick runtomkring mig, men som jag inte deltog i. Det känns som om bubblans väggar börjar tunnas ut och jag börjar återvända till livet.

Hugget i sten

Var på kyrkogården idag. Nu har Pierres namn blivit ingraverat på stenen. Jag skulle kunnat skriva "äntligen ingraverat", eftersom det tog stenhuggaren nästan 9 månader från den dagen jag gjorde beställningen att få dit det. Jag ringde både i september och oktober för att höra varför det fortfarande inte hade blivit gjort. (i deras skyltfönster står det "snabba leveranser") Blev försäkrad om att det var på gång. Sen tappade jag liksom orken att fortsätta ringa och fråga, var faktiskt precis på väg att avboka beställningen och be någon annan göra det.

Men nu är det alltså gjort och ytterligare en bekräftelse på något sätt. Jag förstod inte själv att jag skulle reagera så starkt på att få se hans namn stå där. Har känt lite oro varje gång jag gått dit för att erfara just detta. För när det är "hugget i sten" är det också fastställt och orubbligt.

Svärmor

I morse dog min svärmor. Känns så fruktansvärt märkligt bara, eftersom jag var och hälsade på henne på sjukhuset igår. Jag berättade om Alexander, mitt barnbarn, för henne, och hur kul vi hade ihop för ett tag sedan. Hon skrattade och var på gott humör när jag lämnade henne, men jag hade en konstig känsla i kroppen ändå när jag gick.

En sköterska hade tidigare försökt ta blodtryck på henne, både manuellt och med apparaten, men det hade varit så svagt så varken hon kunde höra det eller apparaten ge utslag. De hade dock lyckats få ett till slut, fick jag höra i morse. Hennes hud var också väldigt kall igår, men hon skojade bort det själv genom att säga att hon gillar ju kyla bättre än värme. Precis när jag skulle gå skulle de komma in med maten, men hon sa att hon inte ville ha något. Hon har varit aptitlös länge och jag tror nog att det inte bara är jag som har förmanat henne att äta, för att få energi och orka.

Sen hade hon alla sjukdomar och problem som tyngde henne och gjorde henne 20 år äldre än vad hon verkligen var. Nu har hon fått frid från dem och har åter fått möta sin man, sin son och sitt barnbarn istället. Vila i frid, Ingrid! Vi ses en dag!