Inatt hade jag en dröm, eller kan man kalla det för uppenbarelse?
Jag skulle lämna barnen, Pierre och Michel, till skolan. Vi började på en parkeringsplats och skulle gå uppför en brant backe, där skolan låg på krönet. Men jag var spritt, språngande naken. Människor som vi träffade på vägen kommenterade detta, men jag sa att det var helt naturligt. (Jag var tvungen att vara naken, exponerad, utan skydd (kläder) för att förstå vad drömmen skulle säga mig.)
Nerför backen löpte ett långt, ihåligt stålrör vilken jag var tvungen att rensa. Jag drog ut en stor mjuk hårtuss som hade förstoppat röret, men tryckte allt neråt i röret istället. Så långt jag kunde, tills det lossnade och försvann neråt. (Det var mitt förstoppade medvetande som vägrar se det uppenbara, sanningen som finns runtomkring mig. Jag rensade det inte helt...)
Vi kom till skolan och jag själv fortsatte till en galleria, fortfarande naken, men ju mer folk kommenterade min nakenhet, desto mer skämdes jag och fick behov av att skyla mig. En vacker, ung kvinna kom emot mig. Som med många unga kvinnor som är medvetna om sin skönhet, hade hon ett något självcentrerat beteende.
Det var min ofödda dotter. Hon hette Anna och hon sa att hon var född den 2 april. (Det hade kunnat vara så om jag inte fått missfall. Idag skulle hon vara 23 år.)
Tillsammans ställde vi oss i en kö till ett provisoriskt provrum, där jag skulle prova kläder. Efter att ha provat kläderna blev det kaos och jag kommer inte ihåg så mycket mer av vad som hände. Men jag sprang till skolan för att leta efter mina barn, men kunde inte hitta dem. Innan jag vaknade hörde jag Pierres röst som sa "Jag finns i den nysmälta snön".
Och när jag vaknade stod allt klart för mig. Klart att han finns överallt; i fåglarnas kvitter, i sommarens blommor på ängen, i höstens löv och i snön på vintern. För han finns, i en annan dimension som korsar vår, för att så småningom återfödas tillbaka till vår dimension igen. Som ett evigt kretslopp, precis som allt annat.
Mitt barnbarn föddes den 2 april. Jag tror att själar är könlösa, men kanske har de en förnimmelse av den senaste kroppen de skulle ha fötts eller föddes i. Det skulle kunna förklara mitt barnbarns fascination av farmors läppstift. Jag har tidigare skrivit om barns öppenhet och känslighet inför universum och att det försvinner mer och mer när hjärnan och logiken tar över och vi blir mer fysiska människor än själsliga. Kanske är det så att mitt ofödda barn föddes i nästa släktled istället, när det inte kunde födas via mig.
Vi kanske lever på samma sätt i en annan dimension, fast med andra familjekonstellationer. Har du någon gång träffat en främling som du på nåt märkligt vis tycker att du känner väl? Han/hon tillhör då säkerligen kretsen av själar runt omkring dig, men som stod dig väldigt nära i en annan dimension. Din farfar kanske är din dotter och en främling kanske är din mor... Våra själar är eviga, precis som allt annat. För mig står det ganska tydligt nu, jag måste bara smälta det, vilket inte är så enkelt.
Plågade själar kanske inte bara handlar om arbetslöshet, missbruk eller annan utsatthet, utan också för att någon "på andra sidan" sörjer så mycket att hon/han inte släpper taget. Det är det jag måste göra: släppa taget. Sorgen kommer jag att bära med mig för alltid, men jag kanske ska sluta hoppas på att han faktiskt ska komma in genom dörren igen. Det var förmodligen syftet med den här drömmen.
För många år sedan hade jag tyckt att människan som skrev det här är galen eller bara galen av sorg, men utifrån mina erfarenheter kan jag inte se annat än att detta är det enda logiska. Vi lever och dör i ett evigt kretslopp precis som allt annat i universum och det är inte konstigare än så.
