onsdag 18 december 2013

Busan


En ung Busan myser med brorsan Rambo som dog 
redan 2007.
Busan, 14 år poserar.
Idag vid halv niotiden på morgonen dog min katt. Min följeslagare sedan nästan 18 år. Hon drog sina sista andetag i min famn och jag kan inte tänka mig annat än att det kändes tryggt för henne att dö på det sättet.

Successivt slutade hon att äta för nästan två månader sedan och har klarat sig på enbart vatten sen dess. För någon dag sen slutade hon dricka vatten också, men jag har "matat" henne försiktigt med en spruta, för jag vill gärna tro att mirakel sker. Jag ville tro på att hon skulle resa sig upp och gå till matskålen för att äta och dricka på egen hand.

Men så skedde inte. Hon blev snabbt sämre och sedan i fredags har jag vakat över henne. Hon har gjort tappra försök att på vingliga ben gå på toaletten. Där har hon lagt sig och kissat liggande. Och blivit liggande. Jag har burit henne fram och tillbaka från filten men mestadels legat och gosat med henne i soffan eller sängen. Igår kväll trodde jag inte att hon skulle få uppleva en ny morgon mer.

Det känns bra ändå att vi fick så mycket tid ihop mot slutet, men det kommer att kännas tomt nu när hon inte kommer och möter mig i dörren när jag kommer hem, eller sitter i soffan med mig på kvällarna, eller tröstar mig när jag är ledsen. Hon gav så mycket utan att kräva något i gengäld och jag hoppas att jag åtminstone kunde ge henne lite trygghet mot slutet.

fredag 6 december 2013

Prövning

Ibland försöker lyckan le mot mig, men jag förmår mig inte riktigt att kunna ta emot den. Jag försöker, för det är mitt mål att någon gång få leva ett någorlunda normalt liv. Men till och med lyckan blir smärtsam, eller snarare tanken på att förlora den igen. För bakom varje hörn lurar alltid en katastrof. Så har mitt liv sett ut de gånger jag försökt att släppa de mörka tankarna. Ibland har det varit lugnt i många år och då har jag nästan släppt tanken på att något ont kan hända. Men så händer det igen.

Med lyckan kom också drömmarna tillbaka och sorgen. När känslor frigörs så är det inte bara de positiva utan även de mörka känslorna som lossnar. Efter en mycket fin dag drömde jag om Pierre. Det var ingen ljus och positiv dröm som man skulle kunna tro efter att ha fått känna så många positiva känslor på dagen och kvällen innan. Drömmen kändes ödesdiger och mörk.

Pierre var 6 år och lekte med farliga ganska stora leksakståg bakom en genomskinlig vägg. Jag kunde inte komma åt honom, en återkommande känsla i mina drömmar, eller säga till honom att det var farligt eftersom väggen inte släppte igenom något ljud. Emellanåt försvann han på dessa tåg och jag skrek och försökte få tillbaka honom. Så kom han tillbaka men jag kunde ändå inte komma åt honom eller krama honom eller tala om för honom hur farligt det var. Vaknar, känner kärlek och förvirring.

Förvirring är vad jag fortfarande känner.

söndag 10 november 2013

Saknad

Herregud, vad jag saknar dig! Försöker andas normalt men ångesten gör det omöjligt. Jag vill att du kommer hem nu för jag klarar inte det här mer. Förstår inte själv hur jag kan stå upp, gå eller agera som en vanlig människa i vardagen eller hur det fortfarande kan komma tårar när jag borde ha varit uttorkad för länge sen eller varför inte människor kan se mitt lidande under pokeransiktet. Vet inte hur jag ska gå vidare. men vidare går jag utan att leva.

lördag 2 november 2013

Alla helgona


Pierre och jag på väg till Halloweenfest 1998.
Pierres bror Michel var också med. Det var
han som tog fotot.
Jag vet inte riktigt om jag är så förtjust i att vi i Sverige börjar fira Halloween på Alla Hellgonadagen. Jag har absolut inget emot Halloweenfirande, så länge den håller sig på samma dag som den firas i de flesta andra länder, dvs den 31 oktober. Det här kommersiella spektaklet skiljer sig alltför mycket från vår traditionella Alla Hellgona, där man med lugn och eftertanke minns sina döda. Kanske det bara är jag som är gammalmodig men jag tycker att det känns ovärdigt och respektlöst på något sätt.

Jag är som sagt inte alls emot Halloween som ett kul firande för att liva upp en mörk period, men den känns inte som den har något med minnena av de döda att göra. I Mexiko och Sydamerika går man lite längre när man firar De dödas dag. Där händer det tom att de gräver upp de döda och bereder dem en plats vid matbordet. Vet inte vad jag ska tycka om det riktigt, traditionerna skiljer sig och det som är normalt för oss här verkar onormalt för andra och man får enbart respektera skillnaderna.

Men när det gäller Alla Hellgonadagen är jag konservativ. Jag vill inte ha nåt maskeradfirande på just den dagen. Det är inte så att min sorg visar sig under en dag på året, den lever jag med för jämnan, men jag tycker att just den här dagen bör vara för eftertanke.Hade jag inte haft mina sorger hade jag tänkt annorlunda och jag förstår dem som gärna firar idag. På något sätt får man acceptera att vi har dessa motpoler och framtiden får utvisa om det blir annorlunda. En dag kanske jag också kan fira Halloween på Alla Hellgona. Vem vet?

söndag 6 oktober 2013

Samvete

Hjärtat som hänger ner från urnan står det "Saknad" på.
Det hängde på de vissnade blommorna och jag
överförde det till de nya. Förmodligen någon av Pierres
kompisar som varit där. Glaslyktan i hörnet lät jag också
stå kvar även fast ljuset var nedbrunnet. Kanske någon
vill sätta ljus i den igen. Om det funnits blommor i vasen
vet jag inte. Någon har i alla fall plockat fram den från
baksidan och nu var den bara full av vatten.
I blommorna jag köpte ingick även en nyckelpiga. Jag
hoppas den hittar sig en plats bland bladen att
övervintra på.

Jag borde ha fixat fint på graven för länge sedan, men har tyvärr varit så upptagen med annat hela tiden så jag har helt enkelt inte hunnit. Jag misstänkte att sommarblommorna hade vissnat för länge sedan och att det såg ganska trist ut där nu, men så började jag tänka på vad det var som fick mitt samvete att må så dåligt.

Pierre bryr sig inte - han finns överallt i evigheten ändå och den fysiska tillvaron berör honom inte längre. Jag tror inte att Marcus skulle bry sig heller. Mitt samvete handlar helt enkelt om vad andra tycker. Att andra skulle tro att jag inte bryr mig längre, men vad gör det egentligen vad andra tycker och tänker i det här fallet. De som känner mig vet hur jag har det och att sorgen aldrig kommer att försvinna även om jag inte är på kyrkogården så ofta. Det behovet har jag egentligen inte. Jag vet att Pierre finns här ändå.

Jag tror att det är folks rädsla för att andra ska tro att de har glömt som får dem att t ex sätta ut saknad-annonser i tidningen efter 1 år, 2 år osv. För ens egen skull finns inte behovet - man vet ju ändå hur ont det gör i hjärtat av saknaden. Vissa människor måste bara bevisa det för andra genom sådana gester.

En kyrkogård är en rofylld plats och jag vet att många stör sig på om någon grav urskiljer sig från andra. Jag läste för nåt år sedan om en familj som hade förlorat sin 5-åriga dotter i cancer och som hade smyckat graven med hennes leksaker och trädet bredvid hade hennes kompisar smyckat med pynt till jul. En självklarhet tycker jag, men de fick arga brev från någon som tyckte att det störde rofylldheten och jag kan bara föreställa mig hur dessa föräldrar kände inför det. Jag vet inte hur det gick med det här sedan, men jag hoppas att de kunde fortsätta att smycka sin dotters grav på sitt personliga sätt.

Jo, jag vet att Pierre finns här emellanåt. Det händer märkliga saker. TVn går på av sig själv och kaffekoppar exploderar i handen på mig. Kanske är min längtan och saknad så stor så jag lägger alltför stor vikt vid saker som kanske har en naturlig förklaring. Kopparna är gamla, men har dock inga synliga sprickor och kaffet var heller inte för varmt, eftersom jag har mjölk i. Fjärrkontrollen var jag inte ens i närheten av när TVn gick på. Jag vill tro att energin som var Pierre kanske har ett medvetande efter döden och försöker på olika sätt att förmedla sig av det. Det har ju visat sig på andra sätt tidigare.

tisdag 27 augusti 2013

Tillägg till tidigare blogginlägg

En mycket viktig sak som jag glömde att ta med i mitt tidigare inlägg, är att det FK vill informera mig om på mötet i september, det är vad som händer om jag INTE klarar studierna. Helt plötsligt stod det klart för mig:

Det här är något som jag har fått höra hela tiden - om jag INTE klarar av att sköta företaget - då är det "bättre att prata med AF och ställa mig till deras förfogande". Och nu handlar det om "om jag INTE klarar studierna". Vad är det för stöd?!? De hjälper inte till på något sätt alls utan trycker ner folk istället!

Jag har hela tiden hävdat att min intention är att gå tillbaka till hur det var innan och fortsätta med det jag gjort och försörja mig själv. Men ja, det stämmer, jag har INTE mått bra under de senaste två åren och ja, jag har INTE kunnat utveckla mitt företag på något sätt eller haft ork att söka efter nya kunder. Men vad beror det på? Det ser de inte.

Att hela tiden hävda att jag INTE kommer att klara av att göra det jag vill; när det nu så tydligt framträder inför mig blir jag bara förbannad. Men vad ger såna signaler till människor som inte har samma styrka, sådan som jag t ex var för bara ett halvår sen. Ett sånt här system skapar inte starka människor, men viljestarka människor är förmodligen inte heller önskvärda i ett myndighetsstyrt samhälle.


"Vården" och Försäkringskassan del 2

Igår hade jag ett samtal med Försäkringskassan, denna hårt kritiserade myndighet med omänskliga regler. Jag kan bara hålla med. Det handlar inte om hur man mår utan om vad reglerna säger. Min sorg har varit 100 % trots att jag aldrig varit sjukskriven lika mycket. Under sommaren har jag varit sjukskriven med 50 % och kanske jobbat max 7-8 %. Men jag behövde någon form av semester, för en sjukskrivning för sorg är definitivt ingen semester. Det tär på en dygnet runt.

Jag ska börja med att berätta om samtalet jag hade med min läkare förra veckan. Hon går på FKs linje och har aldrig haft någon förståelse alls för min situation. Inte en enda gång har hon frågat hur jag mår. Nu sa hon att hon fått ett brev från FK som önskade ett möte. Sen nämnde hon att hon väntade svar från dem gällande hennes förfrågan om vem som ska meddela mig. VARFÖR berättar hon detta för mig? Det är fullkomligt ointressant för mig! Men hon ser mig som ett problem och hon ser till att jag får veta det också, förmodligen för att jag inte drar in några DRG-poäng till henne och vårdcentralen längre. Kanske aldrig gjort heller. Jag har varit en olönsam kund. Precis så fungerar vården idag och om du är intresserad av att veta mer om den sjuka vården, kunder och DRG-systemet råder jag dig att läsa Maciej Zarembas artikelserie i DN.

Hon avslutade iallafall vårt samtal med att lägga på luren i örat på mig eftersom hennes mobil ringde. Där satt jag förvirrad utan att egentligen veta vad som hade sagts. Hon ringde dock tillbaka och låt mer ödmjuk, bad tom om ursäkt och tyckte att jag skulle skriva ner hur jag mådde och vad jag hade för tankar och vilka kurser jag sökt in på.

Hej XXX! 
Sent i våras väcktes en önskan hos mig att börja leva igen. Den känslan har jag inte haft över huvud taget tidigare under den här sorgeperioden. Under sommaren har den växt sig starkare och jag har känt mig tillräckligt stark i själen till att för första gången börja planera inför framtiden. Däremot har jag inte arbetat mycket alls, kanske i genomsnitt max 7-8 %. Ekonomisk hjälp har jag fått från annat håll.
Istället har jag gjort roliga saker, träffat nya människor och försökt att ta tillvara på sommaren. (Har ju inte haft semester heller de senaste 7 åren) Pressen att behöva prestera har jag lagt åt sidan. Det är den som tidigare gjort sorgearbetet ännu mer betungande. Förmodligen är det just därför jag känner mig starkare idag. Men jag märker fortfarande att jag lätt blir stressad om det blir för mycket. Jag fortsätter mina samtal med XXX, som hjälpt mig mycket i det här. 
Då jag inte varit särskilt aktiv alls karriärmässigt under de senaste två åren har jag också upptäckt att jag behöver ta till mig nya kunskaper och kompetensutveckla mig själv. Så jag har sökt och kommit in på följande kurser i höst: 
·         Databaser: hantera data för webben, 25 %, v 35-44, Södertörns högskola
·         Inledande programmering i Java, 25 %, v 35-03, Högskolan i Gävle 
Båda kurserna är på distans, så jag kan sköta dem utifrån egen förmåga och ork. Jag har också sökt och beviljats lån för deltidsstudier. 
Min tanke var att dra ner på sjukskrivningen till 25 %, men det är inte säkert att FK godkänner det med tanke på studielånen. Jag kommer inte att ha tid att söka nya uppdrag under hösten så min arbetstid kommer definitivt inte att övergå 25 %. Jag kommer bara att arbeta med befintliga kunder, för att på så sätt samtidigt klara av studierna. 
Min arbetstid i normala fall som egen företagare har aldrig begränsats till 100 % som för ”vanliga” jobb. Mitt arbete begränsas inte till det jag gör rent praktiskt och får betalt för, utan jag måste hela tiden hålla mig à jour med nya programuppdateringar och vad som händer i branschen, lära mig nya saker, hitta nya kunder, underhålla min egen hemsida och profil mm mm. Jag har inga övertidsersättningar för att jag periodvis måste jobba 16 timmar om dagen, men det är så det ser ut för oss småföretagare. Det är det här jag har försökt förklara tidigare, men inte haft kraften till att göra.

När FK ringde frågade inte de heller hur jag mådde, men förklarade att min sjukpenning nu hade löpt ut. Jag kan inte vara sjukskriven 25 % samtidigt som jag får studielån på 50 %. För det är i det det ligger. Studielånen. Hon förklarade att om jag t ex hade studerat en kvällskurs på Medborgarskolan hade jag kunnat vara sjukskriven. Alltså, om jag studerar en kvällskurs anses jag vara sjuk, men om jag studerar på högskolan är jag frisk. Det handlar inte om förmågan att ta in kunskaper eller nivån på kunskaperna. Jag har läst nog så många utmanande kurser på kvällstid tidigare. Nej, det handlar om du blir beviljad studielån eller inte. Märk väl LÅN, som jag måste betala tillbaka! Det finns helt klart en mängd olika brister i regelverket.

Jag har inte för avsikt att vara sjukskriven hur länge som helst, men att kompetensutbilda mig ingår i mitt arbete och är en nödvändighet för mig. I mina ögon sett ser jag det som om jag går från en sjukskrivning på 50 % till 25 % och där jag jobbar 75 % fast av dem är 50 % studier. Det här godkänner alltså inte FK och då ser jag också ett möte senare i september som fullkomligt meningslös. För det mötet kommer inte att handla om någon rehabilitetsplan för mig (det fixar jag själv) utan enbart ett meningslöst slösande med skattepengar.

söndag 11 augusti 2013

Sommar

En kylig krispighet ligger i luften. Ett förebud om att sommaren snart är över och att hösten snart är här. Det är en tid att dra ner på tempot och att se tillbaka på den tid som varit och planera inför hösten.

Min sommar har varit fantastisk. Det låter som en märklig sak att skriva här, men det är i stort sett så den har sett ut, bortsett från några korta perioder som jag lyckats ta mig ur ganska så smärtfritt. Jag har kunnat glädja mig så som Mia från förr gladde sig över livet. Den tunga sorgen har varit som bortblåst och det har känts som om det finns en möjlighet till att livet kommer att kunna återgå i en normal bana igen. Den känslan har jag inte upplevt alls tidigare under den här sorgeperioden. Efter att ha tillbringat så lång tid nere i mörkret i helvetet för att så småningom lyckas ta mig upp till nåt slags grå icke-tillstånd i limbo, började ett litet frö i våras att spira, ett beslut om att jag ville fortsätta att leva. Det lilla fröet som planterades nånstans i min själ då har växt sig starkare nu under sommaren. Mycket också tack vare alla härliga människor som jag har träffat.

Att överhuvudtaget ta steget till att träffa människor jag inte känner har varit en stor utmaning. Det var nödvändigt för mig att bryta mig ur kokongen för fortsatt överlevnad. Mina närmaste har naturligtvis alltid varit ett stöd och en krok för att hålla mig kvar i livet, men jag behöver skapa mig en ny, egen värld. En värld där jag inte enbart är mamma.

Jag har kunnat skratta på riktigt och det har känts så befriande. Jag har kunnat gråta av andra orsaker än tung sorg och jag är glad över att veta att jag fortfarande kan känna starka känslor som inte är sorg. Plantan har förvisso växt under sommaren men jag vet att den fortfarande är sårbar och klarar inte många stormar. Dock kommer jag att fortsätta göda den med positiva upplevelser för att på så vis stärka den ännu mera.

En annan bubbla sprack häromdagen också och jag fick helt plötsligt en sån lust till att sjunga. Jag sjöng och sjöng utan att bryta ihop i gråt och det kändes också väldigt skönt.

fredag 12 juli 2013

Kläder

Fortfarande två år efter Pierres död stod allt precis som han hade lämnat det. Sängen och datorn står kvar liksom kläderna som hängde kvar i garderoben. Det var ingenting jag hade planerat att ta itu med ännu eftersom jag har känt att orken inte riktigt räcker till. Men i lördags var jag iväg och firade en blivande 50-åring och då kom det som en klar blixt till mig att hennes son skulle ju naturligtvis få Pierres kläder. Det var naturligtvis den bästa lösningen. Samma längd och ungefär samma kroppstyp. Fyra år yngre och han hade känt Pierre sen barnsben. Det kändes så rätt.

Alternativet hade varit att lämna det till någon hjälporganisation, men bara tanken på att någon helt okänd skulle gå omkring med hans kläder kändes inte alls bra. Nu kan jag få se kläderna på någon som visste vem Pierre var.

Jag gick igenom kläderna innan själv och såg honom väldigt tydligt framför mig i olika plagg, men jag försökte också intala mig att han faktiskt inte var sina kläder - det är inte så farligt att göra sig av med dem. Han finns ju fortfarande kvar ändå.

Det jag sparade var ett par avklippta, blå sjukhusbyxor som han älskade att gå omkring i här hemma, ett par jeans som jag kan ha och en tröja som han hade gjort på sjukhuset. I de kläderna finns mycket känslor bevarade. Exklusiva skjortor, tröjor och byxor har han som fick kläderna mer glädje av, vilket jag faktiskt tror att Pierre hade gillat också.

Fast det känns väldigt konstigt i kroppen, jag känner mig svimfärdig och har en klump i magen. En tomhet. Det är ytterligare ett avslut.

onsdag 3 juli 2013

Sjukhusminnen

Nöjd grabb som fick vara inne i sköterskornas lunchrum.
Blek och trött med hemodialys före transplantationen.
Vill de undersöka mig får de försöka ta mig. 
Det går väl lika bra i korridoren...
Idag fick jag ett relativt tjockt brev från Västra Götalandsregionen. Vad kunde det vara? En CD-skiva? Nej, verkade för mjukt och tjockt för det. Vad skulle sjukvården vilja skicka till mig som inte var ett provsvar eller nåt annat papper?

Det visade sig vara ett litet fotoalbum som jag gjorde till personalen på Drottning Silvias efter Pierres första transplantation. Skickat av en sköterska som nu hade gått i pension. Förmodligen finns det inte många kvar av de som kände Pierre, så jag är naturligtvis glad och tacksam över att hon skickade tillbaka det. Och Ulla-Britt, om du läser det här så kan du väl skicka mig dina kontaktuppgifter så jag får tacka dig!

Hur jag reagerade när jag såg albumet kan ni säkert räkna ut. Här ser ni några av bilderna.
Vårddiskussioner...
... som man snabbt tröttnar på.

Då kan man krama en sköterska istället.
Undersökning av utrustning.



Ni ska veta att jag säger ifrån om det blir för mycket


torsdag 6 juni 2013

Läkare och Piller

Jag har en längre tid mått uruselt igen, så förra veckan tog jag beslutet om att testa med antidepressiva igen, enbart för att komma ur nedstämdheten och bryta den isolering som skapats. På telefontiden med min läkare nämnde jag detta men jag fick aldrig nån riktig klarhet i vad jag skulle ta, eftersom hon skrev ut andra piller än de jag haft tidigare. När jag påpekade att jag fortfarande hade ont i fötterna också, blev hon irriterad och sa Nej, vi har inte tid att ta upp allt detta. Hon kunde inte heller boka in mig på någon tid, utan jag fick mer eller mindre komma på nåder på en jour- eller akuttid. Det var rätt chockartat att bli behandlad så efter att ha varit patient hos henne i 1 ½ år. Jag är fortfarande skör och så fort jag byggt upp minsta styrka vrids den ner om och om igen. Jag bestämde mig för att kontakta en annan läkare. En privatläkare.

Ur askan i elden
Innan jag berättar om det plågsamma mötet med den andre läkaren ska jag berätta om vad som gav mig ny kraft. Jag hade en bra helg där jag först utmanade mig själv på fredagen att gå iväg och träffa främmande människor. Det här var så givande att jag på lördagen kände mig tillräckligt kreativ att börja med mina planer att måla om min cykel. Tyvärr blev jag avbruten av ett åskväder, men jag kommer definitivt att måla den färdigt så snart som möjligt. Tack vare att jag kände mig så nöjd med min styrka gav det mig ännu mer. På söndagen cyklade jag till min andre son och hans lilla familj. Att träffa dem ger alltid styrka och jag fortsatte sedan till Liseberg för att lyssna på musiken från avslutningen av West Pride. Jag unnade mig ett säsongskort på Liseberg, vilket också gav en liten upplyftande känsla av värde. Det räcker ibland med det lilla för att man ska må bra. Jag hade cyklat sammanlagt 1,5 mil och mådde toppen efter alla möten, solsken och motion.

Det här fick mig naturligtvis att börja fundera på om jag verkligen behövde mediciner, men jag gick till den andre läkaren ändå. Det var ett plågsamt möte. Han hade ingen aning om varför jag var där, mer än att det handlade om en depression. Han frågade heller ingenting och när jag började med att förklara att jag var där för att jag var missnöjd och förvirrad över det gensvar jag fått av min läkare, började han med en harang om att han inte tog över försäkringsärenden. Ett försäkringsärende - det var det han såg mig som. Han sjukskrev över huvud taget inte folk utan skrev bara ut piller till dem - för att han ville att hans patienter skulle bli friska... (?) Hur kan man bli frisk utan återhämtning? Jag sa att jag redan var sjukskriven och förklarade att det handlade om en sorg. Enligt honom sörjer man inte så här länge och jag skulle ha blivit hårdbehandlad med mediciner redan från början! Jag ville bara rusa därifrån och reste mig också upp för att gå. Han kunde tänka sig att bli medicinskt rådgivare till mig. Jag svarade inte på det utan sa tack och hej.

Man kan inte lita på vissa omdömen på Rejta.se. För det var så jag hittade honom och trodde på allvar att han kunde hjälpa mig. Förmodligen var det någon bekant som skrivit det fantastiska omdömet om honom, och troligtvis var han svartlistad hos FK eftersom han inte hade något som helst samröre med dem.

Tillbaka på ruta 1
Dan efter hade jag en akuttid till min läkare. Jag gick dit och sa att jag ville ha klarhet i det här med medicinerna. Någon gång har jag sagt till henne att jag inte vill äta en massa kemikalier, så hon borde ha förstått mitt motstånd till dem, men att jag nu ändå var villig att ta dem för att kunna gå vidare. Vi bestämde att jag skulle ta samma piller som jag tagit tidigare. Det jag minns från det var att de fungerade bra i början men att jag senare kände mig väldigt konstig - som om jag stod utanför mig själv och inte hade någon som helst kontakt med mig själv. Det var då jag beslutade mig för att sluta med dem förra året.

Igår kväll tog jag första Mirtazapinet och efter ett tag blev jag smärtsamt påmind om varför jag slutade med dem förra året. Jag låg och vände och vred på mig för att det kändes så obehagligt i ryggen hela tiden - som om jag behövde sträcka på den hela tiden. Efter att tag kom klådan, det mindes jag också från förra gången. Då fick jag ta en Atarax för det skulle vara något klådstillande. Jag reste mig upp och var nära på att svimma - jag var så yr, men lyckades ändå ta mig till medicinskåpet och köket för att svälja ner en sån. Illamåendet var inte lång borta heller. Någonstans långt in på natten lyckades jag somna och vaknade som en zombie i morse, eller snarare på förmiddagen vid 11. Alla dagens planer var borta, likaså humöret, pga alla dessa biverkningar som jag upplevde på en enda tablett.

Jag mindes också att min instruktör i basal kroppskännedom (BK) inte var särskilt förtjust i att jag tog mediciner då, förra året, just för den utomkroppsliga upplevelsen som man kan känna. BK går ut på just att man ska landa i och känna sig trygg i den egna kroppen. Medicinerna och träningen motverkade varandra.

Nej, några mer piller blir det inte för mig. det kanske var nödvändigt förra året för att jag skulle få lite vila i sorgen, men nu tror jag att jag kan lösa det själv. Att få känna medmänsklighet och förståelse och att vara del i ett sammanhang är mer läkande än alla piller i världen och det är det jag ska söka mig till istället.

torsdag 23 maj 2013

Porten

Idag när jag stod vid porten för att gå in träffade jag samtidigt på en granne från huset bredvid. En medelålders man som jag inte känner eller har pratat med, men som jag brukar heja på när jag ser. Han kom fram till mig och sa: "Jag har inte ett din son Pierre på ett tag..." Hela mitt inre gjorde uppror och jag kände hur paniken slog till. Han kom närmare och upprepade vad han hade sagt. Förmodligen trodde han inte att jag hade hört.

Jag förklarade att Pierre hade avlidit för två år sedan och undrade hur han kände honom till namnet. Han beklagade naturligtvis och sa att han hade träffat honom utanför porten för ungefär fem år sen när de flyttade in, presenterat sig och börjat prata. Det kändes skönt att han inte genast rusade iväg så fort han fick vetskap, utan vi pratade en liten stund och han verkade uppriktigt ledsen och förstod att för mig är två år ingen tid alls. Många förväntar sig tyvärr att mitt liv ska återgå till det normala efter en viss tid. Det kanske det gör nån dag,  jag vet inte, men jag är inte där ännu i alla fall.

Precis sån var Pierre. Han hade lätt för att få kontakt med folk, han var charmig och alltid lika trevlig och omtyckt av både gamla och unga. Jag vet att han var uppskattad bland grannarna i vårt hus också och jag vet också att det var några som tog väldigt illa vid sig av hans död.

När jag kom hem brakade jag samman. Man skulle kunna tro att det blir en lättnad när man lever i nåt slags limbo som en levande död, men det är det inte. Snarare ökar det bara på depressionen.

lördag 18 maj 2013

Begriper inte

Idag för två år sedan begravde jag min son. Ingenting någon förälder någonsin ska behöva uppleva. Bilderna därifrån uppträder knivskarpa framför ögonen på mig, förmodligen för att jag inte hade tagit något lugnande innan. Jag tror att man upplever en begravning antingen som i en dimma (även utan lugnande) eller så minns man varje detalj.

För mig framstår det hela fortfarande obegripligt, trots att jag levt med det dygnet runt i två års tid nu. Det ÄR obegripligt! Ett barn ska inte dö före sina föräldrar! Döden är egentligen inte främmande för mig men jag förstår den inte. Och det är nog det som är mitt problem; att försöka förstå. Men det ligger i min natur att försöka förstå det som är obegripligt. Därför hamnar jag också i detta ekorrhjul som är så svår att hoppa ur. Jag vet att jag måste släppa taget, men jag vet inte hur det ska gå till.

Jag har den senaste tiden känt mig väldigt konstig i kroppen. Förutom att jag har ont överallt så har jag också haft en mycket obehaglig känsla i hela kroppen. Det pirrar på ett mycket olycksbådande vis och ibland känns det som om varje cell håller på att dö. Jag vet att man kan dö av sorg och jag är inte själv klar över vad jag vill med livet. Ibland känns det rätt skönt att leva, men, precis som det har varit senaste tiden, så känns det helt meningslöst.

När jag gick hos arbetsterapeuten fick jag rådet att göra roliga saker och att motionera för att det ska få mig att må bättre och det gör jag också. Men hålet i bägaren är alldeles för stort och blir dränerat alldeles för snabbt för att de positiva känslorna ska få tid att stanna där. Så jag inser att jag måste laga hålet, men hur gör man det när ärret slits upp hela tiden och blir till ett blödande sår?

torsdag 16 maj 2013

24 år

Pierre, 3 år i Astrid Lindgrens värld. Med mysse o bysse
blev han en kopia av Emil i Lönneberga.
Idag skulle Pierre ha fyllt 24 år. Jag funderar mycket över hur hans liv skulle ha varit nu. Skulle han ha varit tillräckligt mogen för att ha tagit sig ur sitt missbruk eller hade det varit värre? Jag tror faktiskt att han skulle ha varit fri från det i dagsläget.

Pierre hade en "gammal" själ. Han förstod mycket av livet redan som ung och han var mycket klok tack vare det. Det var hans lugna, harmoniska sida som förmodligen hade utvecklats mer på grund av hans sjukdom. Men han hade också en annan, vild, destruktiv sida som började märkas tydligt efter att han transplanterades andra gången vid femton års ålder. Han fick bråttom att leva och ta igen alla de känsliga åren då han var fjättrad vid en dialysmaskin. Den sidan fick honom att fatta kortsiktiga, dåliga beslut, som blev ödesdigra för honom.

En tid innan han dog var han vid flera tillfällen färdig att börja leva ett normalt liv. Han förstod att det inte gick att fortsätta att leva på det destruktiva sättet, men kraften räckte inte till att ta sig upp. Jag stöttade bäst jag kunde och påtryckningar på myndigheter resulterade bara i en blodig panna. Det ledde så småningom fram till en anmälan, men det blir ett annat blogginlägg. Men jag är ganska säker på att han på egen hand skulle finna kraften till slut att hitta tillbaka till ett normalt liv.

måndag 8 april 2013

2 år

Det har nu gått två år sedan Pierre dog och fortfarande är smärtan och saknaden lika stor. De senaste veckorna har jag inte gjort annat än gråtit och gråtit. Jag saknar honom så fruktansvärt, fruktansvärt mycket!

Inatt hade jag en dröm, eller kan man kalla det för uppenbarelse?

Jag skulle lämna barnen, Pierre och Michel, till skolan. Vi började på en parkeringsplats och skulle gå uppför en brant backe, där skolan låg på krönet. Men jag var spritt, språngande naken. Människor som vi träffade på vägen kommenterade detta, men jag sa att det var helt naturligt. (Jag var tvungen att vara naken, exponerad, utan skydd (kläder) för att förstå vad drömmen skulle säga mig.)

Nerför backen löpte ett långt, ihåligt stålrör vilken jag var tvungen att rensa. Jag drog ut en stor mjuk hårtuss som hade förstoppat röret, men tryckte allt neråt i röret istället. Så långt jag kunde, tills det lossnade och försvann neråt. (Det var mitt förstoppade medvetande som vägrar se det uppenbara, sanningen som finns runtomkring mig. Jag rensade det inte helt...)

Vi kom till skolan och jag själv fortsatte till en galleria, fortfarande naken, men ju mer folk kommenterade min nakenhet, desto mer skämdes jag och fick behov av att skyla mig. En vacker, ung kvinna kom emot mig. Som med många unga kvinnor som är medvetna om sin skönhet, hade hon ett något självcentrerat beteende.

Det var min ofödda dotter. Hon hette Anna och hon sa att hon var född den 2 april. (Det hade kunnat vara så om jag inte fått missfall. Idag skulle hon vara 23 år.)

Tillsammans ställde vi oss i en kö till ett provisoriskt provrum, där jag skulle prova kläder. Efter att ha provat kläderna blev det kaos och jag kommer inte ihåg så mycket mer av vad som hände. Men jag sprang till skolan för att leta efter mina barn, men kunde inte hitta dem. Innan jag vaknade hörde jag Pierres röst som sa "Jag finns i den nysmälta snön".

Och när jag vaknade stod allt klart för mig. Klart att han finns överallt; i fåglarnas kvitter, i sommarens blommor på ängen, i höstens löv och i snön på vintern. För han finns, i en annan dimension som korsar vår, för att så småningom återfödas tillbaka till vår dimension igen. Som ett evigt kretslopp, precis som allt annat.

Mitt barnbarn föddes den 2 april. Jag tror att själar är könlösa, men kanske har de en förnimmelse av den senaste kroppen de skulle ha fötts eller föddes i. Det skulle kunna förklara mitt barnbarns fascination av farmors läppstift. Jag har tidigare skrivit om barns öppenhet och känslighet inför universum och att det försvinner mer och mer när hjärnan och logiken tar över och vi blir mer fysiska människor än själsliga. Kanske är det så att mitt ofödda barn föddes i nästa släktled istället, när det inte kunde födas via mig.

Vi kanske lever på samma sätt i en annan dimension, fast med andra familjekonstellationer. Har du någon gång träffat en främling som du på nåt märkligt vis tycker att du känner väl? Han/hon tillhör då säkerligen kretsen av själar runt omkring dig, men som stod dig väldigt nära i en annan dimension. Din farfar kanske är din dotter och en främling kanske är din mor... Våra själar är eviga, precis som allt annat. För mig står det ganska tydligt nu, jag måste bara smälta det, vilket inte är så enkelt.

Plågade själar kanske inte bara handlar om arbetslöshet, missbruk eller annan utsatthet, utan också för att  någon "på andra sidan" sörjer så mycket att hon/han inte släpper taget. Det är det jag måste göra: släppa taget. Sorgen kommer jag att bära med mig för alltid, men jag kanske ska sluta hoppas på att han faktiskt ska komma in genom dörren igen. Det var förmodligen syftet med den här drömmen.

För många år sedan hade jag tyckt att människan som skrev det här är galen eller bara galen av sorg, men utifrån mina erfarenheter kan jag inte se annat än att detta är det enda logiska. Vi lever och dör i ett evigt kretslopp precis som allt annat i universum och det är inte konstigare än så.

onsdag 3 april 2013

Hälsporre-behandling

Det blev mediciner. Alla som känner mig vid det här laget vet att jag försöker undvika sådana i största möjliga mån. Men jag gav det en chans.

Nu har jag ätit Pronaxen i en vecka och har ytterligare en vecka kvar. Det är en inflammationshämmande och smärtdämpande tablett som jag fick välja att ta en eller två tabletter av, två gånger om dan i två veckors tid. Jag valde 2 x 2 tabletter varje dag. Ska jag äta mediciner vill jag ha effekt fort och fort gick det.

Efter att ha tagit de första två på kvällen innan jag gick och la mig kunde jag vakna med något mindre smärta i fötterna. Det var underbart för så obehindrat har jag inte kunnat gå på över ett år. Däremot har det inte hänt så mycket mer positivt efter den här första veckans kur. Biverkningarna är däremot fler.

Jag känner mig "konstig" i hela kroppen; ångesten har ökat och det känns som om jag skulle vara kroniskt bakfull hela tiden, som om hela kroppen är inflammerad. Det kryper i kroppen, jag har ont i magen och känner mig yr periodvis. Det verkar även som tinnitusen har ökat i styrka.

Ska dra ner med en tablett om dan och se om det blir bättre. Jag har ju en vecka kvar. Idag var jag ute och gick och det gjorde väldigt ont i fötterna igen, nästan som innan...

torsdag 14 mars 2013

Hälsporre

Var idag på ultraljud för fötterna och det visade sig att de var inflammerade. Enligt läkaren handlar det om långvarig belastning, och då undrar jag, av vad? Får vänta tills min läkare från vårdcentralen ringer och föreslår behandling, då ska jag fråga henne om vad orsaken kan vara att jag fått detta. Jag har ju haft det i över ett år nu och det är skönt att ha fått en diagnos och förhoppningsvis en terapi för det.

Min egen teori är att all den energi jag har kunnat uppbringa inte har varit tillräcklig för att klara av att bearbeta sorgen. Det har på olika sätt gett sig uttryck i kroppen som lungsäcksinflammation, eksem, tinnitus och hälsporre. Nu känner jag mig stark nog att börja bygga upp mina egna celler igen. Tidigare har jag bara kunnat konstatera att allt inte är ok med min kropp, men inte haft en tanke på att göra något åt det.

Det är en långsam uppbyggnad och ännu en gång kan jag bara konstatera att kropp och själ hör ihop. När man är så nedbruten att man känner sig totalt död själv, klarar man inte ens det nödvändigaste som att gå upp ur sängen, tvätta sig och äta. Då är det bra att ha människor runt omkring sig som ser till en och talar om för en vad man ska göra.

Självhjälp för hälsporre http://www.ryggochidrottskliniken.se/tips-rad/halsporre.html

tisdag 26 februari 2013

Hälsa - en följetong

Vid nionde besöket hos akupunktören var jag tvungen att säga stopp. Min ekonomi klarade inte mer. Nu 2 ½ vecka efter det har smärtan i fötterna tilltagit och eksemen har haft ett utbrott men lagt sig igen. Så visst gjorde akupunkturen verkan. Jag känner mig också mycket starkare i kroppen (förutom fötterna) och mentalt, trots att jag bryter samman emellanåt. Men jag har lättare för att återhämta mig och kan alltid påbörja behandlingen igen ifall det skulle bli mycket värre.

En vilja till att börja leva har tagit form. Jag börjar planera för framtiden på ett sätt som jag inte gjort tidigare och ibland kan till och med en lyckokänsla anas nånstans djupt där inne. Jag gissar på att det är många som inte vågar bejaka såna känslor när man samtidigt sörjer, det har naturligtvis inte jag heller kunnat göra tidigare. Men målet är väl ändå att välkomna livet och göra det bästa av det. Det tar lång tid att komma dit. Jag har som jag tidigare skrivit fått massor av hjälp av både arbetsterapeuten, som jag var hos sista gången igår och prästen, som jag träffar varannan vecka ung nu. De har gett mig verktygen för att komma dit jag är idag. Jag kan skratta lika lätt som jag kan gråta nu. Och jag har accepterat att jag är som jag är.

Tidigare blev jag frustrerad över att jag inte klarade av lika mycket som jag alltid har gjort och det ökade stressen och frustrationen ännu mer. Men jag har kommit till en punkt där jag förstått att jag på inget sätt kan forcera mig själv till att göra mer än det jag orkar. Kanske jag aldrig kommer att bli som jag var förr, men då är det så.

Var också hos läkaren på vårdcentralen och påpekade mina onda fötter. Hon är en mycket farmakologisk läkare, vilket de flesta är, och har svårt att se alternativterapier som en valmöjlighet. I alla fall skulle hon skriva en remiss till ultraljud, eftersom hon inte trodde att det var ortopediskt. Det tror inte jag heller. Så vi får se vad det blir av det.

tisdag 12 februari 2013

Ett avslut

Idag var min äldste son och jag på två olika banker för att avsluta Pierres konton. Trots att jag känt mig relativt stark den senaste tiden var jag oförberedd på den känslostorm som kom och bröt ned mig. Jag märkte på den unge banktjänstemannen att han inte riktigt visste hur han skulle agera, men han gjorde det ändå på ett respektfullt sätt. Han stod tyst kvar och väntade tills vi var färdiga att gå ut. Ett mycket enkelt sätt att visa medmänsklighet och deltagande med en person man inte känner alls. Det fanns en ömsesidig förståelse mellan oss.

Varje gång som något med koppling till Pierre avslutas, ges sorgen en stark skjuts uppåt. Men samtidigt kommer man också ett steg närmare att leva i harmoni med sorgen. Det är inte en enkel process och jag förstår varför många i sorgesituationer bara vill avsluta allt så fort som möjligt - det är enklare att gräva ner smärtan och låtsas att den inte finns, än att konfrontera den. Men den kommer. En sorg ligger alltid och sliter om man inte tar tag i den. Antingen som fysiska eller psykiska sjukdomar. För man kan inte hejda den, lika lite som man kan hejda glädje eller ett skratt.

fredag 1 februari 2013

Hand i hand med döden: visste han?

Pierre, 20 år - med nystajlade
ögonbryn.
När Pierre var i 4-5 års-åldern sa han till sin morfar, "jag kommer inte att bli gammal." Hur kan en så liten kille komma på en sån sak att säga? Jag har funderat och undrat om det kan ha varit nån annan vuxen som sagt det på skoj när han har varit extra busig, men med tanke på hans sjukdom tror jag inte det. Han var inte heller så sjuk då att det skulle varit påtagligt för honom själv rent fysiskt.

Jag tror helt enkelt att han visste...

För någon månad sen såg jag ett program på Axess TV, "Vet(en)skapen om själen, en undersökning om liv och död". Det var mycket intressant för det stärkte min tro att vi inom 50-100 år har fått vetenskapliga bevis på att själen finns. Det finns ett uttryck som säger att barnen är själens spegel, för innan logiken börjar ta över vid 6-7 års-åldern lever de enbart på känsla och spontanitet. Är det så att vi är medvetna om vår själ före den åldern? Jag tror det.

Pierre var väldigt själslig under hela sitt liv. Han skrev mycket, både texter och musik, och i flera av hans texter skildrar han att hans öde är skrivet. Två och ett halvt år före sin död, 20 år gammal, skrev han, "Jag är rädd för livet. Jag är orädd för döden" och ett år före i en låt "Jag svär, mitt öde är redan skrivet...". Hade han redan förlikat sig med döden?

Före min mamma dog, eller rättare sagt före hon råkade ut för olyckan, berättade hon för sin väninna att hon hade drömt om sin mamma och att hon skulle komma och hämta henne. Drygt en månad senare var hon död. Under alla dessa år har jag inte drömt om min mamma. Inte förrän på vintern nån gång före Pierres död. Hon satt i soffan och vände sig om mot mig och log, men hon sa inget. Jag förstod inte alls vad det betydde då, men efteråt har jag funderat. Hon var inte här för att hämta mig, men vad ville hon säga mig? Att jag inte skulle oroa mig för Pierre, hon skulle ta hand om honom? Eller att han får chansen att återfödas i en frisk och stark kropp?

Jag söker fortfarande efter svar som kan ge mig ro att leva med sorgen och jag tror att jag närmar mig.

torsdag 10 januari 2013

Hälsa

Någonstans inom mig visste jag att min hälsa var i fara. I form av drömmen som jag beskrev den 18 november, där min inre papegoja, som enbart säger det folk vill höra, var så medtagen att den inte gick att väcka till liv trots att den fick vatten. Man tolkar drömmar symboliskt och de tre lagren var mina skikt, det yttre, det inre och det allra mest dunkla. Det inre skiktet var döende.

Hur illa det är vet jag inte riktigt, men min livsenergi är fortfarande låg och att allt inte står rätt till där inne har jag fått bekräftat av både akupunktören och på vårdcentralen. Men nu tog jag ett besked i lördags eller kanske det var en insikt som kom till mig om att jag vill fortsätta leva. Tidigare har jag inte känt något sådant, så nu kanske det vänder till det bättre helt enkelt för att jag vill det. Viljans makt är stark.

Akupunktören kämpar fortfarande efter fem behandlingar med att stärka lungorna och njuren, men hon visste redan från första besöket att det var det som var det fysiska problemet med mig. På vårdcentralen togs det prover på mig vilka bekräftade det jag redan hade fått reda på, att njuren var försvagad. Bara nån månad efter Pierres död konstaterade de att jag hade lungsäcksinflammation, vilket jag har skrivit om tidigare. Det var de inre skriken som aldrig fick utlopp. Min kropp har inte läkt ännu, utan den har försvagats ytterligare.

Jag hade ytterligare en stark dröm en tid efter den här med skikten. Då hade jag ett litet infekterat sår till höger på magen. Det var nåt gulvitt inuti, så jag klämde ut det. Jag trodde det var var. Men det visade sig inte vara något var utan en likmask. När jag klämde mer på det vällde det ut likmaskar. En stark, obehaglig dröm, men efter att ha läst i drömboken om vad maskar i kroppen betyder, så är det inte något farligt eller otäckt utan det betyder att kroppen läker.

Min hälsa är inte ok och min själ mår inte heller bra, men istället för att säga det folk vill höra kan jag bara säga att "jag kan inte med ord säga hur dåligt jag mår, så jag säger ok eller bra".