Komma ut

På Kryss Nr 4 22

I senaste numret (juni Nr 4 22) av seglartidningen På Kryss finns en artikel om mig. Via en annan artikel kom journalisten i kontakt med mig och ville göra ett reportage. Om mig. Och sorgen. Först var jag tveksam då jag hållit det här för mig själv i över elva år. Alltså för mig själv på så sätt att jag undviker att prata om familjesituationer med människor jag inte känner så väl. Det finns många i seglarvärlden som känner mig men mycket få som känner till min sorg. Och anledningen till att jag har velat ha det så är precis som det står i artikeln att det är på havet jag vilar från sorgen. 

Gjorde jag rätt som gick med på att öppna mig för hela seglarvärlden; mitt namn är lätt att komma ihåg och det kan finnas i minnet när man presenteras för någon person inom seglarvärlden? Av erfarenhet vet jag också att människor oftast inte vet hur de ska hantera någon som gått igenom sånt här. Jag behöver inte hanteras med silkeshandskar, vill ju bara att människor ska behandla mig som vanligt. 

Det har kommit varierande reaktioner från några redan: de flesta har kommenterat artikeln som fin; en sa "så roligt!", men jag förstår att det var själva publiceringen och inte innehållet som åsyftades; på en kommentar på en seglingssida på Facebook från en helt okänd person fick jag kommentaren "Insåg helt plötsligt att jag svarat en PåKryss-kändis :-)". Följaktligen kan jag nog förvänta mig fler reaktioner, åtminstone tills nästa nummer. 

Gjorde jag då rätt som "kom ut" som sörjande? Ja, jag tror det - det är dags att bli mer öppen med vad jag bär inom mig, utan att för den skull fläka ut mig eller kasta det i ansiktet på folk. Men jag ska inte längre hålla tillbaka när folk frågar om mina barn. Jag hoppas såklart att artikeln kan hjälpa någon annan också.

Partille Cup

 

Pierre får en signerad tröja av Vranjes.
Partille Cup för över 20 år sedan.

 

 

I vissa situationer är du så närvarande. Det är dina sammanhang, där du alltid var närvarande. Det har inte förändrats - du är fortfarande här i dessa situationer, men nu via en smärtsam påminnelse om att du inte finns kvar i fysisk form. Känslan kommer fortfarande plötsligt och det går inte att hejda gråten då.

Var ute på några ärenden och gick förbi Heden för att titta på handbollsmatcherna nu så här i slutet på Partille Cup. Översköljdes av minnen då du spelade handboll. När ett av de gästspelande lagen spelade fulspel och blev hemskickade under Partille Cup som på den tiden enbart spelades på planerna runtomkring i Partille. Engagerade föräldrar som arbetade på olika stationer för att få ihop till reskassa för cuper utomlands. När du gjorde det avgörande målet i Ulzburg Cup i Tyskland och blev hyllad ... Alla körningar till träningar och matcher men också värmen och gemenskapen från tränare och föräldrar. Sen kom den där tiden när du inte orkade mer. Om inte om hade funnits hade du då fortfarande varit engagerad i handbollen - kanske som tränare? Frågor ...

Vid ett annat tillfälle var du också tydligt med. När jag tillsammans med en väninna var på Stadsteatern för inspelning av en livepod. Det var ditt ämne - Simpsons - som avhandlades. Din favoritserie som du alltid tittade på. Där nämndes också att serien Våra värsta år har nån form av koppling till Simpsons. Minns inte om det var en producent eller något annat, men det var också en serie som jag via titelmelodin kunde höra att du tittade på sent om kvällarna. Minns att jag tyckte att det var ganska märkligt att någon som är så ung gillar den serien, men nu förstår jag att det finns en koppling.

Det mest märkliga den här dagen var att jag fick ögonkontakt med en person från ditt förflutna som var mindre trevligt. Barnläkaren som var AT-läkare på akuten den gången när vi åkte in för att du som då var ungefär 5 år fick oerhört hög feber sent på kvällen, runt 42 grader. Han som ville punktera njuren, förmodligen som en följd till sin utbildning, trots att det uttryckligen stod i din journal att inga onödiga stick får göras. Detta då du redan från tiden i kuvösen fick utstå alldeles för mycket. Han som tillsammans med handledande läkare försökte övertala mig till att det måste göras. Jag stod på mig och sa nej, vi hade ju tid till din ordinarie läkare dagen därpå. Vi åkte hem och jag vakade hela natten över dig, för känslan som läkarna hade planterat i mig var förödande. Dagen efter fick jag bekräftat att en punktering av njuren inte alls hade varit nödvändig. Jag hoppas att AT-läkaren som sedermera blev rikskändis fick sig en rejäl uppsträckning.

Han kände igen mig, men kunde förmodligen inte komma på från var. Han försökte sig på ett leende. Jag kunde inte besvara det.

I dag är också årsdag av min mammas död för 44 år sedan och min pappas födelsedag, som han slutade att fira då. Nu är de tillsammans i evigheten och om det förekommer någon form av firande där, så vill jag bara säga ett stort grattis och en varm kram!