Jag har en längre tid mått uruselt igen, så förra veckan tog jag beslutet om att testa med antidepressiva igen, enbart för att komma ur nedstämdheten och bryta den isolering som skapats. På telefontiden med min läkare nämnde jag detta men jag fick aldrig nån riktig klarhet i vad jag skulle ta, eftersom hon skrev ut andra piller än de jag haft tidigare. När jag påpekade att jag fortfarande hade ont i fötterna också, blev hon irriterad och sa Nej, vi har inte tid att ta upp allt detta. Hon kunde inte heller boka in mig på någon tid, utan jag fick mer eller mindre komma på nåder på en jour- eller akuttid. Det var rätt chockartat att bli behandlad så efter att ha varit patient hos henne i 1 ½ år. Jag är fortfarande skör och så fort jag byggt upp minsta styrka vrids den ner om och om igen. Jag bestämde mig för att kontakta en annan läkare. En privatläkare.
Ur askan i elden
Innan jag berättar om det plågsamma mötet med den andre läkaren ska jag berätta om vad som gav mig ny kraft. Jag hade en bra helg där jag först utmanade mig själv på fredagen att gå iväg och träffa främmande människor. Det här var så givande att jag på lördagen kände mig tillräckligt kreativ att börja med mina planer att måla om min cykel. Tyvärr blev jag avbruten av ett åskväder, men jag kommer definitivt att måla den färdigt så snart som möjligt. Tack vare att jag kände mig så nöjd med min styrka gav det mig ännu mer. På söndagen cyklade jag till min andre son och hans lilla familj. Att träffa dem ger alltid styrka och jag fortsatte sedan till Liseberg för att lyssna på musiken från avslutningen av West Pride. Jag unnade mig ett säsongskort på Liseberg, vilket också gav en liten upplyftande känsla av värde. Det räcker ibland med det lilla för att man ska må bra. Jag hade cyklat sammanlagt 1,5 mil och mådde toppen efter alla möten, solsken och motion.
Det här fick mig naturligtvis att börja fundera på om jag verkligen behövde mediciner, men jag gick till den andre läkaren ändå. Det var ett plågsamt möte. Han hade ingen aning om varför jag var där, mer än att det handlade om en depression. Han frågade heller ingenting och när jag började med att förklara att jag var där för att jag var missnöjd och förvirrad över det gensvar jag fått av min läkare, började han med en harang om att han inte tog över försäkringsärenden. Ett försäkringsärende - det var det han såg mig som. Han sjukskrev över huvud taget inte folk utan skrev bara ut piller till dem - för att han ville att hans patienter skulle bli friska... (?) Hur kan man bli frisk utan återhämtning? Jag sa att jag redan var sjukskriven och förklarade att det handlade om en sorg. Enligt honom sörjer man inte så här länge och jag skulle ha blivit hårdbehandlad med mediciner redan från början! Jag ville bara rusa därifrån och reste mig också upp för att gå. Han kunde tänka sig att bli medicinskt rådgivare till mig. Jag svarade inte på det utan sa tack och hej.
Man kan inte lita på vissa omdömen på Rejta.se. För det var så jag hittade honom och trodde på allvar att han kunde hjälpa mig. Förmodligen var det någon bekant som skrivit det fantastiska omdömet om honom, och troligtvis var han svartlistad hos FK eftersom han inte hade något som helst samröre med dem.
Tillbaka på ruta 1
Dan efter hade jag en akuttid till min läkare. Jag gick dit och sa att jag ville ha klarhet i det här med medicinerna. Någon gång har jag sagt till henne att jag inte vill äta en massa kemikalier, så hon borde ha förstått mitt motstånd till dem, men att jag nu ändå var villig att ta dem för att kunna gå vidare. Vi bestämde att jag skulle ta samma piller som jag tagit tidigare. Det jag minns från det var att de fungerade bra i början men att jag senare kände mig väldigt konstig - som om jag stod utanför mig själv och inte hade någon som helst kontakt med mig själv. Det var då jag beslutade mig för att sluta med dem förra året.
Igår kväll tog jag första Mirtazapinet och efter ett tag blev jag smärtsamt påmind om varför jag slutade med dem förra året. Jag låg och vände och vred på mig för att det kändes så obehagligt i ryggen hela tiden - som om jag behövde sträcka på den hela tiden. Efter att tag kom klådan, det mindes jag också från förra gången. Då fick jag ta en Atarax för det skulle vara något klådstillande. Jag reste mig upp och var nära på att svimma - jag var så yr, men lyckades ändå ta mig till medicinskåpet och köket för att svälja ner en sån. Illamåendet var inte lång borta heller. Någonstans långt in på natten lyckades jag somna och vaknade som en zombie i morse, eller snarare på förmiddagen vid 11. Alla dagens planer var borta, likaså humöret, pga alla dessa biverkningar som jag upplevde på en enda tablett.
Jag mindes också att min instruktör i basal kroppskännedom (BK) inte var särskilt förtjust i att jag tog mediciner då, förra året, just för den utomkroppsliga upplevelsen som man kan känna. BK går ut på just att man ska landa i och känna sig trygg i den egna kroppen. Medicinerna och träningen motverkade varandra.
Nej, några mer piller blir det inte för mig. det kanske var nödvändigt förra året för att jag skulle få lite vila i sorgen, men nu tror jag att jag kan lösa det själv. Att få känna medmänsklighet och förståelse och att vara del i ett sammanhang är mer läkande än alla piller i världen och det är det jag ska söka mig till istället.
