Busan

En ung Busan myser med brorsan Rambo som dog 

redan 2007.

Busan, 14 år poserar.

Idag vid halv niotiden på morgonen dog min katt. Min följeslagare sedan nästan 18 år. Hon drog sina sista andetag i min famn och jag kan inte tänka mig annat än att det kändes tryggt för henne att dö på det sättet.

Successivt slutade hon att äta för nästan två månader sedan och har klarat sig på enbart vatten sen dess. För någon dag sen slutade hon dricka vatten också, men jag har "matat" henne försiktigt med en spruta, för jag vill gärna tro att mirakel sker. Jag ville tro på att hon skulle resa sig upp och gå till matskålen för att äta och dricka på egen hand.

Men så skedde inte. Hon blev snabbt sämre och sedan i fredags har jag vakat över henne. Hon har gjort tappra försök att på vingliga ben gå på toaletten. Där har hon lagt sig och kissat liggande. Och blivit liggande. Jag har burit henne fram och tillbaka från filten men mestadels legat och gosat med henne i soffan eller sängen. Igår kväll trodde jag inte att hon skulle få uppleva en ny morgon mer.

Det känns bra ändå att vi fick så mycket tid ihop mot slutet, men det kommer att kännas tomt nu när hon inte kommer och möter mig i dörren när jag kommer hem, eller sitter i soffan med mig på kvällarna, eller tröstar mig när jag är ledsen. Hon gav så mycket utan att kräva något i gengäld och jag hoppas att jag åtminstone kunde ge henne lite trygghet mot slutet.

Prövning

Ibland försöker lyckan le mot mig, men jag förmår mig inte riktigt att kunna ta emot den. Jag försöker, för det är mitt mål att någon gång få leva ett någorlunda normalt liv. Men till och med lyckan blir smärtsam, eller snarare tanken på att förlora den igen. För bakom varje hörn lurar alltid en katastrof. Så har mitt liv sett ut de gånger jag försökt att släppa de mörka tankarna. Ibland har det varit lugnt i många år och då har jag nästan släppt tanken på att något ont kan hända. Men så händer det igen.

Med lyckan kom också drömmarna tillbaka och sorgen. När känslor frigörs så är det inte bara de positiva utan även de mörka känslorna som lossnar. Efter en mycket fin dag drömde jag om Pierre. Det var ingen ljus och positiv dröm som man skulle kunna tro efter att ha fått känna så många positiva känslor på dagen och kvällen innan. Drömmen kändes ödesdiger och mörk.

Pierre var 6 år och lekte med farliga ganska stora leksakståg bakom en genomskinlig vägg. Jag kunde inte komma åt honom, en återkommande känsla i mina drömmar, eller säga till honom att det var farligt eftersom väggen inte släppte igenom något ljud. Emellanåt försvann han på dessa tåg och jag skrek och försökte få tillbaka honom. Så kom han tillbaka men jag kunde ändå inte komma åt honom eller krama honom eller tala om för honom hur farligt det var. Vaknar, känner kärlek och förvirring.

Förvirring är vad jag fortfarande känner.