Idag var det 34 år sedan min mamma dog. Dagen då de bestämde sig för att stänga av respiratorn, min pappas födelsedag. Jag kommer ihåg det som igår - min pappa och jag som stod vid sjukhussängen och jag skulle hålla hennes hand, men förmådde inte utan sprang gråtandes och skrikande ut ur rummet, tryckte på hissknappen, stod i hissen och kommer inte ihåg nåt mer efter det.
Det enda jag minns sen var att jag satt i sängen hemma hos min kompis, vars föräldrar förmodligen hade kommit och hämtat mig. Hennes mamma kom in i rummet och sa att nu har hon tagit sitt sista andetag. Sen den dagen har jag fått klara mig själv.
Så många gånger som jag har behövt henne i livet, men jag har känt att hon vakar över mig ändå, även om hon inte har kunnat ingripa på något sätt.
