tisdag 27 november 2012

Akupunktur

Igår var jag på akupunktur för första gången i mitt liv. Efter att ha läst Eva-Marie Janelos bok "Känslomässiga ärr - läkning genom österländsk visdom" tänkte jag att det kunde vara en idé att se om akupunktur kan få mig att bli starkare och ta mig igenom den här håglösheten. Hon rekommenderade en läkare i kinesisk medicin, Jun Ren, här i Göteborg som hon kände väl.

Jag var där i två timmar. Berättade om det som hade hänt och hon undersökte mig, först genom att känna på pulsen och sen titta på tungan. Hon hade svårt att hitta pulsen på fem av de sex ställen som hon kände på, dvs jag har en svag Qi, livsenergi, vilket stämmer väldigt bra. Tungan var något svullen och röd på toppen, annars bra. Utifrån detta avläste hon att jag hade för mycket hetta i kroppen, vilket också stämmer väldigt bra, jag är varm och blir lätt varmare vid ansträngning. En t-shirt under kappan räcker för mig när jag går ut.

Efter det satte hon först nålar i nacken på mig, bl a på ett ställe som skar som knivar när jag var på massage en gång. De satt på i ca 20 min skulle jag tro. Sen var det framsidan på utspridda ställen från hjässan till fötterna.

Vad vi nu ska jobba tillsammans på är att stärka lungorna och njuren i första hand. Lungorna som symboliserar metall är det som skyddar oss och blir starkt påverkat vid sorg. När lungornas förmåga försvagas visar det sig även som hudproblem (mina eksem) och man är mycket mer mottaglig för omvärldens problem, vilket också leder till en negativ spiral.

Igår när jag gick och lade mig funderade jag lite över det jag fått veta och framför allt lungornas betydelse. Någon gång i tiden har vi insett vikten av lungorna även här i Sverige. Just orden som andedräkt och andning är väldigt starka. Ande-dräkt - visar vår utandning hur vi mår i anden? Andning - är det ett begrepp som säger att vi tar in hela universum i vårt system, för är inte luft en del av universum?

Eftersom jag bara har en njure är det inte heller så konstigt att obalansen märks mer vid sorg och chock. Mina onda fötter och tinnitusen är ett resultat av det.

Det kändes så skönt att få en "diagnos", så jag var nära på att börja gråta och framför allt kändes det skönt med vetskapen att det går att stärka upp och balansera det obalanserade genom akupunktur och kost och örter så småningom. Det kommer att resultera i att det blir lättare att hantera sorgen - för kropp och själ hänger ihop, det går inte att komma ifrån.

Svensk medicin baseras mest på läkemedel (min erfarenhet). Jag är glad att jag slipper proppa i mig en massa läkemedel, för blodtryck, smärta, ångest, sömnproblem, förstoppning mm mm... För det vill jag inte ha.

Hon ville avvakta med örter för att först se hur jag reagerar på akupunkturen. I morse vaknade jag med ett hettande ansikte, såg ut ungefär som en som går på antabus. Just nu ska jag undvika viss sorts mat. Åt rester igår som innehöll sådan mat, så det kanske var det. Får berätta det nästa vecka.

söndag 18 november 2012

Drömmen som fick mig att fundera över kommunikation

Jag var i en stor galleri eller shoppingcenter och det jag kommer ihåg därifrån var att jag hade så mycket att göra att jag glömde att ge vatten och mat till några djur som jag hade hand om. Drömmen hade ett längre intro, vilket jag inte kommer ihåg, men det var det här som fastnade.

Djuren hade jag i en märklig korg med våningar. Överst fanns en papegoja och en råtta sida vid sida, under bodde ytterligare en papegoja och i botten ett djur som jag inte visste vad det var för något. Men det var så skumt och mörkt att jag inte kunde urskilja vad det var för djur.

Eftersom jag hade varit så upptagen och glömt mata djuren såg jag hur de mer och mer tappade ork och livskraft. Den översta papegojan gjorde ett utfall mot mig och bet mig i bröstet vid hjärtetrakten. Jag skyndade mig att leta efter vatten och gav papegojan och råttan. De slängde sig över det och drack glupskt. Papegojan under var så svag och döende att den inte klarade av att dricka. Det var ett skynke över den understa våningen och när jag lyfte på det var det kändes det bara ondskefullt.

Jag begav mig ut för att leta efter mat till djuren men hamnade i en trång husvagn där jag fick besök av en gammal zigenarkvinna. Hon skulle hjälpa mig med smärtan i mina fötter.

Pierre som var i 2-årsåldern hade försvunnit in i ett annat rum som visade sig vara mitt och Marcus sovrum i Partille. Han stod längst bort mot en vägg med ryggen emot mig och jag kunde inte nå honom. Jag gick tillbaka till rummet med zigenarkvinnan, men hon var borta liksom min plånbok. Istället satt där en yngre kvinna. Jag försökte konfrontera henne för att fråga vart den andra kvinnan tagit vägen och var min plånbok fanns, men hon vägrade att svara. Då blev jag vansinnig och bankade henne huvud mot väggen gång på gång.

Känslan jag fick när jag vaknade är att jag ska nog vara försiktig med vissa saker och att jag glömt att tillgodose vissa delar av mig själv. Några symboler är fortfarande oklara, bl a råttan och papegojan, så jag har bokat ett drömlexikon på biblioteket.

Kommunikation

Det jag drömde inatt triggade igång tankar som jag nu ska försöka beskriva.

Som jag tidigare skrivit så känner jag mig ganska övertygad om att den energi som man skulle kunna kalla själ inte försvinner utan kanske enbart övergår till en annan dimension, eller ett annat universum eller vad man väljer att kalla det.

Det kanske finns ett sätt att kommunicera med den här andra dimensionen via symboler i våra drömmar. För tänk er att vårt mänskliga språk här på jorden är så lokalt ändå att vi enbart kan kommunicera med de närmaste via talet men vi förstår inte andra människors tal eftersom de utvecklat ett annat språk som de kommunicerar med. För att förstå varandra har vi accepterat engelskan som ett gemensamt språk.

Sen finns det även andra sätt att kommunicera också, som teckenspråk och olika taktila sätt som tex brailleskrift.

När vi drömmer, drömmer vi oftast i symboler, t ex ett hus eller en trädgård kan beskriva din kropp och en väg kan beskriva din egen livsresa. Det viktiga att ta tillvara på är den känslan som drömmen ger dig och försöka komma ihåg det när man vaknar. Då får man mycket information om vad som är på gång som kan få saker och ting i verkliga livet att klarna. Vissa drömmar verkar väldigt banala och har drag från dagens händelser. Då kanske det är precis så det är just då - banalt. Det händer inte några stora saker. Eller så kanske det är precis tvärtom - det behövs nåt banalt som pausar det jobbiga som pågår för ett ögonblick.

Tänk om det är så att det är den andra dimensionen som kommunicerar med oss via våra drömmar, för att varna oss, för att få oss att inse vissa saker eller bara småprata lite med oss. För vad vet vi egentligen? Det är vårt eget inre universum eller undermedvetna som pratar, men det är just detta jag undrar vad det är. Vad är vårt undermedvetna? Det kanske är vår port till den andra sidan - den del av oss som styr inte bara våra drömmar utan också våra beslut som vi fattar med magkänslan, dvs när inte hjärnan är där och försöker få logik och klarhet i allt. Den där känslan när man vet att något är helt rätt trots att logiken säger något helt annat. För vad är egentligen det där med magkänslan? Är det samma process som visas i våra drömmar?

Eftersom jag drömt sådana  märkliga drömmar som ger så mycket klarhet om jag bara ligger kvar ett tag och funderar över dem, så tror jag att det handlar om nån form av kommunikation med evigheten.

Jag tror att symbolismen i våra drömmar är ett gemensamt universellt språk. Alla förstår det, det gäller bara att vara lyhörd och lyssna till det.

fredag 16 november 2012

"En utomkroppslig upplevelse. Ingen smärta, inget ljud, bara ljus och kärlek."

Jag läste precis en artikel i GP om en man som överlevde tågolyckan i Lerum för 25 år sedan. Han berättar om en utomkroppslig upplevelse liknande den jag upplevde strax efter Pierres död. Så här säger han:

Han minns inget av smällen förutom det fruktansvärda dånet innan han försvann ur sin egen kropp.
- Jag var inte medvetslös, jag var bara i en annan och bättre värld, säger han.

Och det som rubriken säger, var precis det jag kände och såg. Jag har skrivit om det i ett blogginlägg förra året. Pierre ville att jag skulle få veta var han var. Hur han hade det och att det var bra. När jag tänker på det kan det skänka lite tröst för stunden men när den här fruktansvärda längtan efter honom slår till, då finns det ingenting mer som kan trösta.

Bara det här att andra som varit en hårsmån från evigheten skriver om samma upplevelser får mig faktiskt att tro på att vi hamnar i en annan dimension när vi dör. Ingen vet och ingen vet vad som händer sen, om vi lever ett annat liv där, om vi bara "är" eller om vi återföds till denna världen eller nån annan... 
Men jag är övertygad om att döden inte kommer att vara vare sig farlig eller obehaglig, den dan den kommer.