Sorgebesked

I natt drömde jag att jag hade flera knölar i ena bröstet. Den här drömmen var så stark så när jag vaknade kände jag mig förvirrad och förstod att det var någon som försökte säga mig något. Nu hade jag inga knölar själv i bröstet utan förklaringen för det starka meddelandet skulle uppenbara sig senare på förmiddagen.

En stund efter att jag stigit upp och satt och åt frukost nåddes jag av budet; en gammal väninna från förr somnade in klockan 6.41 på morgonen. Hon hade för många år sedan drabbats av bröstcancer som sedan hade spridit sig. Träffade henne senast för ett och ett halvt år sedan och då såg hon ut att må bra; tillväxten hade stannat och framtiden verkade hoppfull. Efter det har jag inte träffat henne och hade ingen uppfattning om att det var så illa. Jag vet dock att hon kämpade mellan hopp och förtvivlan under de senaste åren, men att hon skulle dö kunde jag inte föreställa mig.

Vår tid ihop var på 90-talet då hon emellanåt jobbade för oss i butiken som vi då hade i Bohus. Hennes mammas hårsalong låg precis bredvid. Jobbade hon inte - eller hjälpte till som hon hellre valde att kalla det - så var hon ofta nere och tjötade; hon hade en väldigt rapp och rolig tunga och det var alltid skratt där hon drog fram. Minns henne i övrigt som en varm och hjälpsam människa som alltid satte andra i första hand.

Hon kände även Marcus, min man, och en tid efter hans bortgång kunde hon berätta roliga anekdoter om honom från hans tid i butiken; bl a om hans extremt dåliga engelska och hur han försökte förklara något för en engelsman. Mitt i sorgen kunde vi ändå ligga dubbelvikta av skratt efteråt med tårarna forsande. Även från Pierre som i treårs-åldern hade gått fram till henne och varit så stolt över sina nya skor med ett rådjur under sulan. - Titta Eva, jag har Bambi under fötterna. Det var sådan hon var - en glädjespridare.

Jag är övertygad om att en del av hennes energi hälsade på mig tidigt i morse - det var hennes avsked till mig. En annan av hennes vänner har skrivit en krönika om henne i GT/Expressen. Den kan ni läsa här och jag kan skriva under på allt: https://www.expressen.se/gt/kronikorer/glenn-hysen/om-slasket-ar-ditt-storsta-problem-da-har-du-inga/

Vila i frid, fina Eva och hälsa alla 💗

Livets förgänglighet

I dag stötte jag på Pierres läkare på stan. Han som tog hand om Pierre från att han var väldigt liten till 18 års ålder, då Pierre flyttade över till vuxensjukvården för tio år sedan.

Det kändes som att möta ett annat liv; någon från en annan tidsera. Jag tror att han kände likadant. Åldern hade tagit ut sin rätt men han jobbade fortfarande på barnkliniken. Han sa att han häromdan hade sett ett foto på Pierre bland sina privata bilder. Jag berättade att sköterskan som jobbade med honom och som också kände Pierre hade skickat tillbaka albumen jag hade gjort av hans sjukhusvistelse, då hon gick i pension. Det var uppenbarligen mycket ny personal som inte kände Pierre, sa jag. - Ja, det är jättemycket ny personal ... ... ... Vi kommer ihåg Pierre, sa han. Då var det något som hände inom mig. Samtidigt som jag blev glad över att det fortfarande finns andra som minns honom kände jag också en sådan otrolig ledsamhet.

Det var som om hela universum öppnade sig inom mig i en tidsresa och alla känslor jag upplevt kom tillbaka i ett enda stort förvirrande virrvarr: sorg, oro, kärlek, ilska, utmattning, apati, tacksamhet, glädje, smärta ...

När jag sen fortsatte hemåt pockade tårarna på att tränga fram utan att jag kunde sätta fingret på varför. Nu förstår jag - tiden är förgänglig och det erfor jag i rynkorna i hans ansikte; de en gång så vakna och skarpa ögonen som nu var grumliga; det rappa språket som nu var mer långsamt. Han som varit så viktig under en lång period i våra liv och som tillsammans med personalen alltid tagit så otroligt väl hand om oss trots alla svårigheter.

Ja, livet är förgängligt och när nya generationer växer upp kommer Pierre att vara bortglömd för den han var och enbart vara ett foto i ett album. Så även jag.

Efter döden

Årsdagar har gått och jag har inte känt nån särskild anledning att skriva om just dem längre. Längtan och saknaden finns där varje dag och är inte särskilt mycket starkare just de här dagarna. Nu kom jag över ett inslag på Youtube som jag gärna vill dela med mig av.

Det är en tysk akutläkare som i många år studerat vad som händer med de människor som han "räddat" tillbaka till livet. Inte om deras nära-döden-upplevelser utan deras döden-upplevelser. Förstår för övrigt inte varför man envisas med att kalla det för nära-döden upplevelser då man kliniskt sett faktiskt är helt död - inga hjärnvågor finns registrerade vilket behövs för att man ska kunna uppleva något.
https://www.youtube.com/watch?v=mMYhgTgE6MU

Två-tre minuter från slutet började mina tårar falla då han berättade om det som jag själv var med om när Pierre gick bort. Det som hände bara några dagar efteråt när han kom hem, andligt. Det han ville att jag skulle uppleva - ljuset och friden. För att få mig att känna att det inte var så farligt - att han fått frid och ro. Jag skrev om det här: http://enbloggomsorg.blogspot.se/2011/10/de-forsta-5-manaderna-halsning.html

Tycker inte att det finns någon tvekan om att det finns någonting efter döden längre. Det forskas om detta och jag tror att vi inom en 50-årsperiod har svar eller så är det helt enkelt så att vi inte ska ha några svar på det. Meningen är nog att vi ska leva våra liv på bästa sätt och göra det vi är ämnade för på den här jorden. Det kan bli alltför komplicerat om vi har svaren på efterlivet och hur fridfullt och kärleksfullt det är. Tycker att det verkar ganska okomplicerat om man vågar följa sin inre röst.

28 år

Pierre i Bergen, Norge 2009

Idag skulle du fyllt 28 år. Jag var på väg till kyrkogården för att plantera lite blommor, men bilen startade inte. Batteriet var urladdat. Förstår inte att det kan ladda ur bara genom att stå i två veckor. Har dock inte gjort några längre resor med bilen på ett tag, så det kan vara orsaken.

Hur hade ditt liv sett ut idag? Hade du fortfarande varit ihop med din stora kärlek? Eller hade vardagen och dagliga rutiner lagt sig i ert liv och gjort er blasé inför varandra? För tidigare i din värld fanns ingen vardag. Du var en fri själ som skrev dina egna regler. Men hade du anpassat dig; nu när du hade barn? Liksom jag gjorde för er skull en gång i tiden.

Hade du haft fler barn? Som förgyllde din vardag. Trots alla konflikter som uppstår mellan föräldrar och barn och mellan partners finns det ingenting som är så värdefullt som familjen. Ibland förstår man inte det förrän det är försent.

Ansträngning

Det är många gånger under de här senaste sex åren som jag har undrat varför jag fortfarande finns kvar här på jorden. Så många gånger som jag funderat över att ända mitt liv. Det enda som håller mig tillbaka är min andra son och hans familj. Vad finns det annat att kämpa för när livet enbart är ett enda slitande och stretande.

Var på kyrkogården idag och satt i bilen och till mig kom bilder från den period i mitt liv då jag var som allra lyckligast. Det var när barnen var små och det var bara vi tre. I vått och torrt var det vi tre. Vi var en familj med tre katter och en kanin. Tillräckligt med plats i lägenheten och uteplatserna. Ja, det var en lycklig tid. Trots Pierres sjukdom och all tid på sjukhus hade vi det bra, för vi hade varandra.

Egentligen har jag aldrig varit en person som lever i det förflutna på det här sättet. Åtminstone inte innan Pierre dog. Trots andra dödsfall och motgångar har jag ändå alltid till slut funnit min gränslösa optimism och levnadsglädje. Min framtidstro och strävan efter att lägga det förflutna bakom mig.

Men idag kan jag - så här sex år efter Pierres bortgång - konstatera att hans död enbart har gjort mig svagare. Jag var stark, men vet inte längre hur länge jag orkar hålla skenet uppe. När kommer lyckan till mig?

Åter

Ibland kommer det ögonblicksfunderingar till mig. Som igår kväll; under loppet av en mikrosekund undrade jag när Pierre skulle komma hem. Som om allting var normalt. En helt vanlig kväll. Alla känslor som kan inrymmas under en sån tanke från en förälder infann sig: vem är han med - har han det bra; varför är han så sen - det har väl inte hänt något; kommer han sent - ska jag lämna lampan tänd?

Sekunden efteråt slår det emot mig med full kraft; han kommer inte hem. Då är det precis som om livet rinner ur mig igen och det finns ingen tröst att få någonstans. Inte på något sätt, bara gråta ...

Det har snart gått sex år sedan han lämnade jordelivet och förmodligen kommer resten av mitt liv bestå i såna här tankar. När garden är nere och man är öppen och försvarslös.

Kanske det beror på att jag i början på det här året drömde att han sa till mig: Jag är på väg tillbaka. I drömmen såg jag honom inte, men klart och tydligt hörde jag hans röst och det var glasklart när jag vaknade. Som om han hade stått osynlig i rummet och pratat till mig.

Min längtan är så stark och min förhoppning och önskan om att få tillbaka honom går bortom döden. Han kanske är på väg tillbaka. I det här livets kretslopp. Jag väntar. Jag kommer att känna igen honom.

Högmässa och på återseende

Madeleine Forsberg avtackas av domprosten

Karin Burstrand i Domkyrkan.

Fick ett sms för ett tag sen om att "min" präst har sökt sig till ett annat jobb på annan ort och att hon idag skulle hålla sin avskedspredikan. Det fanns ingen tvekan till att jag skulle gå dit, men jag tycker inte om att ta avsked av någon. Det spelar egentligen ingen roll i vilket sammanhang det är, för det obehagliga ligger i att jag aldrig vet om jag kommer att se personen igen. Det är min smärtsamma erfarenhet - alltför många har lämnat mig.

Jag var i alla fall där och tänkte visa mig stark och hålla mig från att gråta, men det gick inte. Bara åsynen av henne och stämningen i att vara i en kyrka satte igång känslorna och tårarna som jag försökt hålla tillbaka. Jag är ingen flitig kyrkobesökare, men kan nog ändå understryka att det var en vacker predikan och ett fint avtackande. När jag sen ser att en av körtjejerna generat vänder sig om mot Madeleine och torkar bort tårarna i ögonen, brast det för mig med. Det krävs inte mycket.

Efteråt tände jag ljus för Pierre, min mamma och pappa, min svärmor och Marcus och när jag kom ut ur det lilla rummet blev jag hejdad av två mammor från sorggruppen. Det bjöds på kaffe och princesstårta och vi stod och pratade en stund innan Madeleine kom fram till oss. Det blev aldrig något avsked. Hon förstår. Istället bjöd hon in oss till sin nya församling och lämnade oss med ett "på återseende".  Sen stod vi tre ute i den kalla och fuktiga januariluften och pratade länge, länge. Vet inte hur lång högmässan var men jag var inte hemma igen förrän efter fyra timmar.