Ibland kommer det ögonblicksfunderingar till mig. Som igår kväll; under loppet av en mikrosekund undrade jag när Pierre skulle komma hem. Som om allting var normalt. En helt vanlig kväll. Alla känslor som kan inrymmas under en sån tanke från en förälder infann sig: vem är han med - har han det bra; varför är han så sen - det har väl inte hänt något; kommer han sent - ska jag lämna lampan tänd?
Sekunden efteråt slår det emot mig med full kraft; han kommer inte hem. Då är det precis som om livet rinner ur mig igen och det finns ingen tröst att få någonstans. Inte på något sätt, bara gråta ...
Det har snart gått sex år sedan han lämnade jordelivet och förmodligen kommer resten av mitt liv bestå i såna här tankar. När garden är nere och man är öppen och försvarslös.
Kanske det beror på att jag i början på det här året drömde att han sa till mig: Jag är på väg tillbaka. I drömmen såg jag honom inte, men klart och tydligt hörde jag hans röst och det var glasklart när jag vaknade. Som om han hade stått osynlig i rummet och pratat till mig.
Min längtan är så stark och min förhoppning och önskan om att få tillbaka honom går bortom döden. Han kanske är på väg tillbaka. I det här livets kretslopp. Jag väntar. Jag kommer att känna igen honom.
