Högmässa och på återseende

Madeleine Forsberg avtackas av domprosten

Karin Burstrand i Domkyrkan.

Fick ett sms för ett tag sen om att "min" präst har sökt sig till ett annat jobb på annan ort och att hon idag skulle hålla sin avskedspredikan. Det fanns ingen tvekan till att jag skulle gå dit, men jag tycker inte om att ta avsked av någon. Det spelar egentligen ingen roll i vilket sammanhang det är, för det obehagliga ligger i att jag aldrig vet om jag kommer att se personen igen. Det är min smärtsamma erfarenhet - alltför många har lämnat mig.

Jag var i alla fall där och tänkte visa mig stark och hålla mig från att gråta, men det gick inte. Bara åsynen av henne och stämningen i att vara i en kyrka satte igång känslorna och tårarna som jag försökt hålla tillbaka. Jag är ingen flitig kyrkobesökare, men kan nog ändå understryka att det var en vacker predikan och ett fint avtackande. När jag sen ser att en av körtjejerna generat vänder sig om mot Madeleine och torkar bort tårarna i ögonen, brast det för mig med. Det krävs inte mycket.

Efteråt tände jag ljus för Pierre, min mamma och pappa, min svärmor och Marcus och när jag kom ut ur det lilla rummet blev jag hejdad av två mammor från sorggruppen. Det bjöds på kaffe och princesstårta och vi stod och pratade en stund innan Madeleine kom fram till oss. Det blev aldrig något avsked. Hon förstår. Istället bjöd hon in oss till sin nya församling och lämnade oss med ett "på återseende".  Sen stod vi tre ute i den kalla och fuktiga januariluften och pratade länge, länge. Vet inte hur lång högmässan var men jag var inte hemma igen förrän efter fyra timmar.