torsdag 27 oktober 2011

Sjukgymnastik

Jag har varit hos sjukgymnasten några gånger - en som är mycket duktig på att hantera sorg som satt sig i kroppen. De första övningarna har konstaterat att jag inte längre har någon bra kontakt med min kropp - över- och underdel håller inte ihop, och jag håller inte särskilt bra ihop med min kropp överhuvudtaget, som om jag skulle varit byggd av en massa delar som bara slängts hit och dit utan nån särskild anledning. Jag har känt det mycket tydligt i dessa övningar. Varje gång jag varit där har jag känt mig yr - som smått salongsberusad. Det är stress som frigörs.

Jag som trodde att man inte kunde sörja mer ... det är inte tillräckligt att man gråter så att hjärtat riskerar att stanna eller att det känns som man håller på att förlora förståndet, det sätter sig ändå som ett svart, sotigt lavatäcke runt varje muskelfiber. Det är inte tillräckligt att man har samtal med prästen om alltets meningslöshet, det kryper ändå in och spänner varenda sena som redo för reträtt. Fullt naturligt men inte i en evighet. Det är inte tillräckligt att jag minns; Pierre som baby, Pierre som liten - i skolan - på handbollsträningar och matcher - på sjukhuset - på resor - i vardagen ... Det är inte tillräckligt att minnas och gråta, gråta och minnas - kroppen speglar själen och min själ är full av tyngder som hotar att dränka mig och bultande, blödande jack utan slut som tömmer ut mig fullständigt.

Stressen har även satt sig som eksem runt ögonen, som vägrar att försvinna trots kortisonsalva.

söndag 23 oktober 2011

Skräck

Ibland när verkligheten kommer ikapp och jag inser att jag aldrig kommer att få träffa Pierre igen (åtminstone inte i detta livet) fylls jag av en sådan skräckkänsla att jag slår ifrån mig det med en gång. Jag vågar inte ställa mig öga mot öga och stirra sanningen och döden rakt in i den grymma verkligheten. Hjärnan vet på sitt kalla, logiska sätt vad det är som har hänt men hjärtat vägrar att inse det. För att kunna leva resten av livet med sorgen måste jag gå tillbaka och göra upp alla delar i vår relation. Det är nåt jag inte är beredd på att göra ännu. Det är alldeles för smärtsamt, han var ju mitt hjärta...

Om man bara hade kunnat dra klockan baklänges. Med facit i handen hade jag gjort allt för att förhindra det som hände. Pierre själv visste på något sätt att han skulle dö. Han har skrivit om det i sina texter, han drömde märkliga drömmar. För två år sedan redan skrev han "Jag är rädd för livet. Jag är orädd för döden." Döden har alltid följt honom - redan i fosterstadiet, men det skriver jag mer om någon annan gång.

lördag 15 oktober 2011

De första 5 månaderna: hälsning

Det jag nu kommer att delge er är kanske något som ni ställer er skeptiska till. Jag kan bara säga att det var en verklig händelse för mig, kanske var det min hjärna som spelade mig ett spratt eller min fantasi som skenade iväg. I vilket fall som helst var känslan och synen som jag upplevde helt klara för mig.

Vid tidigare dödsfall har den döde alltid på något sätt gett en förnimmelse av sin energi. När min mamma dog var det inte direkt jag som märkte av det, utan vår hund som alltid brukade gå till dörren och vifta på svansen när han hörde min mammas steg i trappan. Det gjorde han vid ett tillfälle när hon låg hjärndöd på sjukhuset, kanske var det då hon lämnade kroppen som enbart hölls vid liv på maskinell väg.

När min man dog kände jag att han låg bakom mig med armarna runt mig och andades i min nacke. Men när Pierre dog kände jag ingenting. Det förvånade mig eftersom vi stod varandra så nära. Efter ett par dagar började jag inse varför han inte hade dykt upp - han visste inte hur han skulle komma hem! Pierre dog i Uddevalla. På natten hade han skickat ett sms till mig om att jag skulle kolla upp bussar på nätet. Jag låg och sov och hann aldrig svara honom.

När jag insåg detta, att han behövde veta busstider så skickade jag ett sms till honom där jag skrev att första morgonbussen till Göteborg gick vid 4-tiden. Då räknade jag med att han skulle vara hemma vid 7-tiden på morgonen.

Min väninna var hemma hos mig den här första tiden. Hon sov i min säng och jag sov i Pierres. Någonting väckte mig tidigt på morgonen. Jag öppnade ögonen och möttes av ett otroligt starkt vitt ljussken, som av en atombombsexplosion, fast jag blev inte bländad. Jag såg ingenting i skenet men förstod med en gång att det var Pierre. Så överväldigades jag av en otrolig frid som jag aldrig någonsin känt tidigare. Det var en underbar känsla som jag försökt att återskapa efteråt, men det går inte. En frid där all tankegång försvann och där jag bara upplevde en fantastisk sällhet. Jag önskar att jag kunde känna det igen, inte ens vid meditation har jag lyckats återskapa det. Var det möjligtvis det som kallas för himmelsk frid som jag upplevde?

Efteråt gick jag upp för att titta på klockan som stod bredvid min säng där min väninna sov. Den var några minuter i 7 och då förstod jag att det var Pierre som hade kommit hem för att tala om för mig att han har det bra. Han ville få mig att känna samma känsla som den han befann sig i.

lördag 8 oktober 2011

6 månader

Idag har det gått ett halvår och det enda jag känner är att jag bara skulle vilja lägga mig ner under täcket och aldrig mera stiga upp igen. Det blir inte lättare, min själ vill inte läka och kroppen har tagit smällar på många olika sätt. Jag vet inte om jag klarar det här länge till, trots att det var en bra dag igår då jag hade min andra son, hans sambo och mitt första barnbarn här. Det är små ljusglimtar i ett alldeles för stort och evigt mörker.

Jag har vårdat Pierre i hela mitt liv. Jag har stympat min egen kropp, låtit hans bror komma i andra hand, försakat kärlek, vänner och karriär för hans skull och så dör han! Jag kan bara inte förstå hur grymt och känslokallt ödet kan vara. Jag skulle vilja gå ut och skrika och gråta ut mitt raseri rakt mot skyn. Skrika och gråta och förbanna allt och universum och mer därtill! För jag vet inte om jag står ut mera ...

torsdag 6 oktober 2011

Om sorgflor

Vid många tillfällen har det funnits stunder då jag önskar att jag hade haft ett sorgflor. För att framförallt markera och visa andra att jag inte är fullt ok. Att andra ska ta det lite försiktigare med mig. Man vill inte heller alltid låta sorgen lysa ur ansiktet och då hade det också varit skönt att få gömma sig bakom ett flor. Funderingar om varför det försvann och när, kunde jag inte hitta något svar på, så jag ställde frågan till P4 Alltinget. Så här lät svaret (Spola till 00:54:29):
Lyssna: Alltinget 20111006

måndag 3 oktober 2011

Tankar om universum och parallella världar

Jag vill börja med att förtydliga att detta är mina egna tankar utifrån de kunskaper jag har i fysik och annat som jag läst om och människor jag träffat. För mig blev det en tröst när jag drog ihop trådarna och jag är säker på att jag kommer att träffa Pierre, min mamma och de andra i en annan värld, kanske möjligen i en helt annan familjekonstellation eller vänkrets.

De flesta av naturfolken hedrar sina döda. För indianerna i Sydamerika är det en självklarhet att andarna av förfäderna lever kvar ibland oss och aboriginerna i Australien är inte speciellt ledsna när någon dör. De önskar dem en lycklig resa och välkommen åter. Jag tror att om vi följer vår innersta känsla, hjärtat eller magkänslan, kan vi också "veta" eller känna att det finns något annat som ännu inte är vetenskapligt bevisat. Men i samband med industrialismen tog hjärnan över och det blev finare att vara intellektuell än att gå på känsla. Så småningom blev det så oaccepterat med människor som sökte andliga svar att det blev till flum och humbug. (mycket är det också, tyvärr)

Idag har det blivit accepterat igen att lita på magkänslans kraft, eftersom den för oss till rätt beslut. Det har jag blivit varse om många gånger - första instinktiva beslutet brukar vara det rätta. Blandar jag in hjärnan med en massa resonemang fram och tillbaka kan det bli bra för ett tag, men det leder aldrig till någon långvarig framgång. Så nog om detta - mot universum! Här vill jag börja med ett citat av Albert Einstein:

Det som vi inte kan se existerar likafullt. Bakom naturens hemligheter finns det något subtilt, onåbart och icke förklarbart. Att ge större respekt för kraften bakom allt det som vi kan förstå - det är min religion.

Jag kan bara hålla med. Det är märkligt just med teoretiska fysiker hur öppna de är mot det som inte är vetenskap ... ännu. Jag diskuterar emellanåt såna här frågor med en teoretisk fysiker i Moskva. Han har likt Einstein ett mycket öppet sinnelag för det subtila.

Vi är en del av universum, vi är skapade av precis samma material som allt annat. Jag tror också att vissa skeenden är lika de som pågår i universum, t ex när vi dör. De flesta som kommit tillbaka efter sk nära-döden-upplevelser berättar alla om en tunnel av ljus. Det här förklarar läkarna med att det är en kortslutning i hjärnan i just dödsögonblicket. Ja just det, men kan någon förklara vad den här kortslutningen innebär? När funktionerna avstannar och energin (återkommer till det i ett annat inlägg) lämnar oss?

När forskarna upptäckte kvantfysiken, den ostyriga mikrovärlden, fick de en hel del huvudbry när de  försökte få ihop detta med Einsteins stora, välordnade värld med tyngdkrafter. För att göra historien mycket kort kom de så småningom fram till strängteorin, vilket gav en massa obesvarade frågor. Rent generellt fanns det då en möjlighet till att det skulle kunna finnas parallella universum, tio, elva eller fler dimensioner. Vår värld är tredimensionell, därför är det också svårt för oss att förstå flera dimensioner. Det är också svårt att förstå att universum är oändlig. Man kan bli galen bara av att försöka tänka på det, eftersom våra liv är begränsade och vi förstår inte annat. För oss har allt ett slut - men tänk om det inte är på det sättet ...? Tänk om det är så att energin som lämnar oss återföds i en kropp någon annanstans, t ex i en annan dimension?

Fysikerna har också teorier om att det skulle kunna finnas sk maskhål i rymden, som tar oss snabbare till andra ställen. Vart? Kan de svarta hålen vara maskhål? Som i en malström slukar de svarta hålen allt som kommer nära. Men vad finns på andra sidan? Vart försvinner allt? Till en annan dimension? Med tanke på alla stjärnor som slukas, måste det vara otroligt ljusstarkt i dessa "hål", men de svarta hålen kallas just för svarta för att de inte släpper ifrån sig något ljus alls - de skall inte synas. Kan det vara där vi hamnar när vi dör? I denna tunnel av ljus som är så osynlig för oss levande och som tar oss till ...

Så här går mina tankar. Låter något oklart så kommentera gärna det. Jag är övertygad om att vi inom 50-100 år kommer att ha ett vetenskapligt svar på dessa frågor. Jag försöker själv alltid i möjligaste mål förklara olika händelser med vedertagna data, (där är det min hjärna som pratar) men ibland finns det inga och då får jag enbart förlita mig till känslan och erkänna att den är lika sann. En sådan händelse kommer jag att delge er någon annan gång ...