Några eftertankar om uppbrottet

Jag skrev i mitt tidigare inlägg om uppbrott att han egentligen är en snäll människa som gör så gott han kan. Nu när jag har fått tid att reflektera över allt inser jag att han inte alls är sådan. Det är bara en fasad för att komma åt det han uppsåtligen är ute efter.

Det han berättat om sina tidigare kvinnor och det han gjort mot mig fick mig att inse att han har nån form av personlighetsstörning och saknar totalt empati för andra människor. Han hittar det som är sårbart hos någon och sedan gräver han i såren för att göra dem mer sårbara och till slut resignera och ge honom det han vill. Men han gör det så raffinerat att man verkligen tror att man själv är med på noterna. Utan att gå in på vad det är, vet jag nu precis vad han ville av mig. Det handlade om två olika angelägenheter och främst det ena hade kunnat sluta i total katastrof för min del.

Jag är verkligen glad över att jag har människor i min närhet som är experter på den här typen av människor och som hjälpt mig att öppna ögonen. För när man är mitt i det själv blir man skuldsatt för att man misstänker att nåt inte är bra. Det är så de gör - vänder allt emot en. När jag har ifrågasatt honom har han bara slängt tillbaka min ängslan mot mig och låtit mig ta hand om den. Hade han varit en ansvarsfull människa hade han tagit min oro på allvar och vi hade löst den tillsammans. För det är så man gör i sunda förhållanden. Men så gör inte dessa människor. De skapar oreda i allt det man lärt sig är rätt och riktigt och sänker på så sätt självtilliten så man själv börjar undra vad man gjort för fel. Sen går de in i ett martyrskap för att ge en dåligt samvete för att man överhuvudtaget kunde misstänkliggöra dem på något sätt.

Det var ett ofantligt jobbigt beslut att slänga ut honom, men jag är glad att jag gjorde det. Och jag är glad över att jag har familj och vänner som stöttat mig i detta. Det hade blivit extremt tungt annars. Men framför allt är jag glad över att jag vågade ta steget innan det gick för långt. Nu kan jag ta itu med alla studier som jag halkat efter med, jobba upp min ekonomi och bygga upp mig själv.

Nu är det jul igen

För många är julen en glädjens högtid. Men för desto fler är det en tid av ångest. Jag tror att de flesta när en bild av julen som en fredens högtid med alla de älskade släktingarna samlade och där alla dansar glatt kring den perfekt klädda granen. Alla är glada över sina presenter och ingen gnäller över någonting: varken mat eller annat - det skulle vara ovärdigt på julafton. Inga intriger eller sorger stör julefriden. Men jag vet också att det här är en ytterst idyllisk bild av hur julen är i verkligheten för de flesta.

Många behöver stimulantia i form av framförallt alkohol för att hålla den här bilden uppe. Ångesten över att man inte (framförallt som förälder) kan leverera den här bilden till sina barn är ett ypperligt tillfälle till att ta sig några glas för att slappna av och låta barnasinnet komma fram. Men allt är ett falsarium. Barnen kommer tyvärr minnas att de vuxna alltid betedde sig lite konstigt på jul och sen göra samma sak när de själva växer upp.

Jag kommer själv inte ihåg speciellt mycket av mina egna jular som barn. Tror att det var relativt lugnt så länge min mamma var i livet. Det var först när min pappa gifte om sig efter hennes död och jag som nybliven mamma i 20-årsåldern tillbringade julen med min pappas nya familj. Då var min pappa full och extremt pinsam i mina ögon. De andra tyckte han var kul.

Förstår idag att jag fortfarande var ett barn som önskade en trygg jul utan föräldrar som betedde sig konstigt. Det är just den här tryggheten som jag idag som vuxen söker hos en man. Det kanske är nån form av pappakomplex - han fanns där och såg till att vi hade en ekonomisk trygghet, min mamma och jag, men han fanns där inte på något annat sätt.

Min jul det här året bestod i ett besök på kyrkogården. Det finns så mycket sorg kvar som kommit i skymundan av en illusionerad lycka. Jag måste bli stark i mig själv nu.

Uppbrott

Idag flyttade han. Det var jag som bad honom göra det. I våras var jag lyckligare än jag varit på många, många år, men denna hösten har jag bara gjort osäkra försök till att vara det. Orsaken till allt det här är att han sårade mig djupt på min födelsedag i september. Det var chockartat. Jag trodde att det här var mannen i mitt liv, den enda mannen jag gett nyckel till mitt hem och mitt hjärta på 22 år.

Det kanske var jag som inbillade mig en lycka vars äkthet inte fanns i verkligheten. Hur kan man annars göra någon man påstår sig älska så illa på ett mycket fegt och egoistiskt sätt? Han missbrukade min kärlek, min tillit och mitt förtroende och efter det kunde det omöjligt fungera för mig, trots att jag gjorde försök att glömma allt.

Men den händelsen gjorde mig också medveten. Jag började se tecken på att allt inte stod rätt till. Samma beteende upprepade sig i olika former. Många händelser som så här i backspegeln borde fått mig att ta det här steget tidigare, eller att vi aldrig från första början skulle ha flyttat ihop. Men jag var upp över öronen förälskad och varken såg eller hörde klart. Som jag ser på det nu verkar det som om jag bara har spätt på hans ego på olika sätt och gjort hans liv bekvämt. Jo, jag fick också något tillbaka; bekräftelse. Och som jag har törstat efter det efter allt elände i mitt liv.

För alla dessa händelser innan där varningsklockorna förmodligen ringde för fullt valde jag att ignorera. För jag behövde ju verkligen det här! Jag törstade efter ett normalt liv med fredagsmys i soffan och att laga mat och skratta tillsammans. Att somna och vakna upp tillsammans. Men att bara få tillbaka något som enbart speglar det man vill höra är inte vad jag vill. Jag vill ha en djupare relation, där jag kan känna mig absolut trygg i min kärlek och känna mig älskad tillbaka. Det här kunde han inte ge mig. Han är egentligen ingen elak människa, han är väldigt snäll och gör så gott han kan, men det finns inget djupare engagemang i hans person. Och det behöver jag.

Man lär så länge man lever, och jag är nog tyvärr ganska omogen när det kommer till kärlek. Jag går all-in. Resonerar inte så mycket utan låter känslorna styra vägen. Vilket de gör - till fullo. Och det gör mig också sårbar. In i det sista väntade jag på nån form av kärlekshandling eller ånger från hans sida, men det kom aldrig någon.

Det har varit extremt smärtsamt att ta det här beslutet, men som det ser ut nu ser jag ingen framtid. Vi har haft roligt tillsammans, men det räcker inte för ett djupare förhållande. Särskilt inte när tilliten och förtroendet är borta.

Övergång 2

Jag var nervös inför det som eventuellt skulle komma igår. Jag har ju aldrig varit med om sånt här tidigare. En gång var jag på en seans tillsammans med åtta personer. Då var min mamma närvarande och hennes meddelande till mig var att hon fanns hos mig och hon visade det genom att klämma på min tumme. Jag har känt av det emellanåt och då vet jag... Men den seansen var ingenting jämfört med det som hände igår. Bara mediet och jag och två till. Två som var döda. Jag är inte själv riktigt säker på exakt vad det var som hände, men ska försöka att återkalla det så gott det går.

För att försöka framkalla samma situation som sist fick jag sätta mig i frisörstolen. Det framträdde två män, sa hon. Den ena bakom den andre. Hon fick fram många känslor och uppgifter om de här två och jag förstod att det var min man och Pierre. Att min man hade dött i en bilolycka och att det hade gått fort. Han hade inte lidit. Men när hon sa att Pierre var mörkhårig tänkte jag att det måste vara något fel. Men han hade färgat håret svart några veckor innan han dog, så uppenbarligen har man de senaste förnimmelserna om hur man ser ut när man dör, med sig. Jag vill minnas Pierre som blond - det var han ju i princip hela livet. Men att han var mörkhårig när han dog är inga uppgifter man kan få fram någon annanstans, varken här i min blogg eller på nätet, så det övertygade mig om att de var där.

Min man stod bakom Pierre och kom inte fram. Han var i ljuset och var där för att hämta hem Pierre. Det har han försökt med förut, men Pierre har inte velat lämna mig.

Den upplevelsen jag haft tidigare, (http://enbloggomsorg.blogspot.se/2011/10/de-forsta-5-manaderna-halsning.html), som jag trodde var Pierre fick jag förklarat för mig att det var min man som var där för att hämta hem honom. Det var han som var det organiska som rörde sig i ljuset. Pierre var redan hos mig och har inte velat lämna mig. Det är naturligt att man söker sig hem eller till de platser man har stark koppling till när man dör. Om man inte går över till andra sidan.

Nu fick vi via mediet hjälp med att få över Pierre till andra sidan. Jag ville inte släppa honom, men förstod att han inte skulle försvinna för gott. När han kommer och hälsar på nästa gång kommer det vara i en ljusare och lättare skepnad och inte energin som stjäl kraft för att få existera kvar här på jorden. Han fick sagt det han ville, att han var fruktansvärt ledsen över det som hänt, för min skull och nu fick han frid att följa med sin pappa över till andra sidan.

Jag är medveten om att jag skriver på ett ganska oberört sätt, men det känns lite som om det här har hänt någon annan och inte mig. Några dagar efter det här skulle det vara kaotiskt och det är det, jag vet inte riktigt vad jag känner över det här. Jag fick också en reading och healing som gjorde nåt med mig, det kände jag. Hon sa saker där också som inte går att få fram om man inte känner mig väl.

Känner mig inte lättad på något sätt, det verkar som om sorgen kommit in i en annan fas bara. Lite förvirrande fortfarande, kan kanske reda ut allt vid ett senare tillfälle.

Men nog är livet kaotiskt på många sätt just nu. Jag skriver mer om det här vid annat tillfälle.

Övergång 1

Idag har jag haft ytterligare en av de starkaste upplevelserna efter Pierres död. Det var hans övergång till den andra sidan. För de som har svårt att läsa om det som allmänt brukar kallas för övernaturligt råder jag att hoppa över det här inlägget. Det säger jag för att jag själv varit skeptisk till människor som påstår sig ha kontakt med andevärlden och jag kommer fortsättningsvis vara ifrågasättande när det gäller sånt här, men det som hände idag kändes äkta.

Jag har tidigare skrivit i några bloggposter att jag känt hans närvaro  och det beror helt och hållet på att han inte gått över till den andra sidan. Han var kvar här eftersom han hade något som plågade honom och som han var väldigt ledsen över och som jag har velat ha svar på. Jag ska inte gå in på sakfrågan idag, det kanske jag skriver om i ett annat inlägg nån gång, men jag fick ett klart och tydligt svar på det som jag undrat över.

Först ska jag berätta om hur jag kom i kontakt med det här mediet. För det var inte något som låg under min kontroll alls. Jag gick till frisören. Det märkliga med just den här frisörsalongen är att jag alltid dragits dit. Jag var där och försökte beställa tid en gång för länge sen, men då hade hon inga tider, utan hänvisade mig till andra salonger. Inte på något otrevligt sätt, men hon har en stark integritet och det var inte dags för oss att mötas då.

Trots att jag fått tips på en mängd olika andra frisörer har jag aldrig gått till dem, utan just den här salongen hade en så stark dragningskraft på mig att jag gick dit igen och frågade efter en tid för några veckor sen. Jag var där och klippte mig förra veckan.

Men det som hände under klippningen var jag helt oförberedd på.

Vi kom in på att börja prata om andliga ting. Jag berättade aldrig om Pierre, men däremot sa jag att jag hade mist min mamma i unga år. Under klippningen kunde hon känna en närvaro sa hon. Det var inte min mamma men ganska säkert min morfar. Sen var det också någon annan där som var ivrig att få komma fram, men hon ville inte släppa fram honom eftersom hon just då var frisör och inte medium, dvs en kanal för andevärlden. Det skulle bli fel och ovärdigt. Men hon kände sig yr, sa hon, som om personen i fråga gått bort genom alkohol eller droger. Och att han var väldigt mån om att få komma fram. När hon rörde vid mig, kände jag också detta och bröt ihop. Jag förstod ju att det var Pierre. Det var en väldigt omtumlande upplevelse. Jag hade ingen aning om att hon var medium, jag skulle ju bara klippa mig.

Hon hade i sin tur bett till sina andliga vägledare att de skulle skicka någon som jag till henne. En grafisk designer med app-kunskaper. Man kan kalla det för ödet eller vad som helst, men det var meningen att vi skulle träffas, och jag tror att det var nån form av högre makt som styrde detta.

När jag kom hem var jag fortfarande omtumlad. I en veckas tid har jag funderat över det här innan jag igår ringde henne för att få veta mer om vad som hände. Hon hade ett återbesök idag annars hade det blivit efter jul, vilket jag inte hade kunnat vänta på.

Jag fortsätter att skriva om det här imorgon, behöver nog sortera mina tankar lite.

Inkräktare

Med kärleken kom också en annan familj. Det förpliktar att man ska finna sig och acceptera situationen och så är det väl också i de flesta normala fall, med fler eller smärre komplikationer. Men min sorg är långtifrån enklare att hantera, trots att det periodvis känns lättare, och det medför mer eller mindre världskrig inuti mig.

I början kändes det naturligt att acceptera att han har barn som kommer att vara beroende av honom i många år till. När allt är nytt är det mycket enklare. Däremot har hans barn inga som helst planer på att acceptera mig, bortsett från en som är född i ett annat äktenskap. Det är mycket lätt att förstå att barnens bild av familjen ingriper enbart mamma och pappa och inga andra. Det har jag full förståelse för.

Vad som däremot är svårt att förklara, kanske på  grund av att det kan ses som ogint och barnsligt från min sida, är hur jag upplever det när hans nioåriga son sover i min döde sons säng.

Det känns som ett hån, en inkräktare som skrattar åt mig - haha, här är jag, var är din son?! Ett främmande barn som egentligen inte har något i mitt liv att göra och jag vill bara skrika åt honom att försvinna ur mitt liv. GE MIG TILLBAKA MIN SON!

Han var här den helgen när Pierre skulle ha fyllt 25 år och på hans dödsdag två dagar senare. Det var då det hela började kännas makabert. Det var Pierres födelsedag och det var han som skulle sova i sin säng. Ingen annan. Ingen främling. Inget främmande barn. Det vred sig i mig av vånda, men det här kunde jag inte visa utåt. Jag svalde och drog mig undan.

Jag vet att jag måste hitta ett sätt att skilja mitt förhållande till Pierre med mitt liv tillsammans med min sambo. Just nu känns allt bara tungt och jag har svårt för att fokusera. Jag drar mig undan. Det här är ingenting jag kan förklara för honom. Han skulle inte förstå. Det är inte många som gör som inte har samma erfarenheter.

De nätterna hans son är här får jag sova ensam. Upptäcker han att pappa inte sover bredvid honom utan bredvid mig kommer han och hämtar honom. Och min sambo går utan att ifrågasätta. För han är ju bara ett barn. Men jag blir ensam. Den ensamheten värker.

Det var inte riktigt så här jag hade föreställt mig att vårt vuxna gemensamma liv skulle bli. Jag hade en förhoppning om att livet skulle bli enklare när jag träffade honom, men så har det inte blivit. Det hela kompliceras än mer av en bitter exfru vars ord väger väldigt tungt. Som ser ljusglimtar när hon kan splittra oss. För hon använder barnen som ett vapen mot honom och därigenom också mot mig. Det är så jag ser det. Och jag är inte stark nog att hantera detta.

Tillagt i efterhand: Så här är det naturligtvis inte jämt. Det är dagarna när allting känns extra tungt.

3 år

Pierre, 10 håller kvar solen i Malaysia

Det här inlägget skrevs på 3-årsdagen den 11 april, men publicerades aldrig då. Jag publicerar det nu.

Tre år har gått nu. Igår sköljde sorgen över mig igen med en dånande kraft. Jag blev totalt försvarslös. Pierre, jag saknar dig så! Det värker i hjärtat och jag har svårt för att andas. Varför är du inte här?

För fem månader sedan träffade jag en man som jag blev och är fortfarande förälskad i. Jag trodde inte att det kunde hända utan var väl egentligen inställd på att leva ensam resten av livet. Men ödet ville annorlunda.

I början kändes det väldigt märkligt. Att både vara förälskad och samtidigt leva med sorg. Det resulterade i mardrömmar där jag ofta drömde om att Pierre höll på att försvinna från mig på olika sätt.  Så småningom tog lyckokänslorna överhanden och sorgen bleknade. Men igår kom den tillbaka med full kraft, Kom tillbaka Pierre!

Förhållanden

Kärleken kom till mig. För snart ett år kom den till mig i form av en ädel prins på en vit springare. Det var så jag såg på det. Han vände min syn och helt plötsligt började jag se världen med andra ögon. Det svarta försvann och istället började världen te sig ljusare. Han tänkte likadant som jag och kände likadant som jag. Vi sa samma saker vid samma ögonblick och skrattade åt samma saker. Jag hade hittat den saknade komponenten i mitt liv - min andra hälft, min själsfrände.

Men det har inte varit okomplicerat om någon nu skulle tro det. Det är omöjligt att gå från ett sorgestadium till total lycka i en handvändning. Jag hade så smått börjat skönja en ljusning vid horisonten av mitt liv men var på långa vägar inte framme. Förmodligen kommer det att ta lång tid ännu innan jag kan känna mig helt säker på att mitt liv har vänt till det positiva och att allt nu ska vara lugnt och stabilt.

För min erfarenhet av livet har varit en helt annan. Många av de som stått mig allra närmast har lämnat mig. För döden. Andra har lämnat mig på grund av döden. Mina erfarenheter har skrämt iväg några stycken och jag kan förstå det. Det kan vara svårt att förstå vad man går igenom om man aldrig ens varit i närheten av liknande upplevelser. Och visst är det så att man formas av sina erfarenheter, både goda som dåliga.

Det här är orsaker till varför min känsla av att bli övergiven har varit och fortfarande är stark. Jag förstod det inte själv förrän jag först upptäckte att jag hade något nytt, värdefullt att förlora. I det här läget finns inget rum för citat som ”Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls”.  Den som tänker så förstår inte alls. Och jag vet inte om jag kan förklara heller. Det är svårt att förstå. Och det är svårt att förklara med ord. Mitt skräckscenarium-alarm kan utlösas vid små händelser som i mångas ögon kan uppfattas som obetydliga eller helt obegripliga, men som hos mig kan innebära en orsak till att jag kommer att bli övergiven - igen. Någon form av intuition där alla händelser obönhörligen leder till största möjliga katastrof för mig. För så fort jag slappnar av kommer något att hända igen.

Helt klart är i alla fall att förhållanden ställs på sin spets, omvärderas och förändras. Kärlek är inte en självklarhet. Barn är ingen självklarhet. Livet är föränderligt och likaså allt som ingår i det. Min sorg till Pierre förändras från dag till dag. Ibland tänker jag inte alls på det som skett, andra dagar känns det väldigt nära. Saknaden kommer dock alltid att vara statisk.

Sidenblommor

Sidenpelargoner

I år har jag placerat sidenblommor i blomsterurnan. Det var efter att den första kullen med planterade blommor dog pga värmen och avsaknaden av regn. Det var egentligen inget svårt beslut, med tanke på att hela sommaren utlovades att bli varm och het.

En gång i tiden var jag emot sidenblommor på graven. På nåt sätt kändes det som fusk. Att det oäkta symboliserade att man inte la ner tillräckligt mycket möda för att ta hand om det äkta och att det på samma gång skulle vara sinnebilden för vilka känslor man hyste. Det var naturligtvis mitt ungdomliga övermod som var problemet. Jag hade massor med energi och dessutom bil, så jag kunde lätt ta mig dit. Samma förutsättningar hade inte min svärmor som just envisades med att placera ut plastblommor på sin sons grav, min mans.

Idag förstår jag bättre. Jag brukar oftast cykla eller gå dit, det är ung 6 km. Men det blir inte lika ofta som i början. Både pga att sorgen har kommit in i ett annat stadium - behovet att vara där är inte lika stort längre och pga min ålder - jag skulle inte orka ta mig dit varje dag enbart för att vattna blommorna. Idag är också sidenblommorna mycket mer realistiska och av högre klass. Det är egentligen bara bladen som ser oäkta ut i det här arrangemanget. Och visst blir det fint!

Minnen

Några gamla minnen dök upp. Inga särskilda händelser eller några speciellt märkliga dagar. Utan ganska vardagliga episoder som var vårt liv på den tiden. Pierre var i 16-års-åldern och jag körde honom till sjukhuset för de vanliga provtagningarna. Vid den tiden fick jag inte längre följa med in till läkaren utan sitta och vänta i väntrummet eller bilen tills han var klar. För honom hade det varit tryggt att ha mig med innan men nu ville han klara sig själv.

Några gånger var han mer förlägen och då ville han att jag skulle vara kvar i bilen. Andra gånger ville han att jag skulle följa med till väntrummet. Men varje gång ville han att jag körde honom dit.

När han var liten, före transplantationen, fanns där en bok i väntrummet på urinvägsmottagningen som han alltid ville höra mig läsa. Den hette "Olssons pastejer" och han formligen älskade den här boken. Det fanns inte en gång då vi var där som vi missade att läsa den.

Jag antar att det är det bekanta som vi känner igen från gång till gång som gör att vi accepterar vissa situationer som annars skulle kunna vara obehagliga många gånger. Som t ex skjuts till sjukhuset eller att läsa samma bok.

Herregud vad jag saknar honom!

Studier

Det har varit lite tunnsått med mina inlägg under senaste halvåret. Orsaken är inte att sorgen försvunnit, för det har den inte, utan att det blivit hektiskt och intensivt på andra sätt. En av orsakerna är att jag har läst några kurser i objektorienterad programmering. Jag har utmanat mig själv med javaprogrammering och php, dels för att jag har en uppdragsgivare som önskar att jag ska göra en avancerad app till dem men också dels för att få igång min hjärna.

Att vara i ett sorgetillstånd under lång tid ger en del förändringar i hjärnan. I värsta fall kan de vara kroniska men oftast kan hjärnan reparera sig själv. Det är framförallt hippocampus som förändras, den del av hjärnan som bl a hjälper oss att skapa nya minnen. Jag märker att jag inte har samma kapacitet som för bara några år sedan att minnas nya händelser och information. Studierna har därför blivit oerhört krävande, då jag aldrig tidigare varit i kontakt med den här typen av programmering. Jag hann inte riktigt klart 2 av 3 kurser utan får använda tillfällen i sommar till att avsluta dem.

Den andra orsaken till min frånvaro från bloggen är av en helt annan natur, men det skriver jag om vid ett annat tillfälle. Det har inte varit helt okomplicerat.

Begravningen

En av de sista bilderna som tagits på Pierre.

Idag var de tre år sedan jag begravde mitt barn. Jag minns inte tiden före eller efter så tydligt men själva begravningsceremonin och jordfästningen är glasklar. Förmodligen kommer den att vara det resten av mitt liv.

Det kan hända att jag skrivit om detta förut också och då får det bli ytterligare en upprepning. Kanhända minns jag det på olika sätt från år till år också men behovet av att få skriva av mig är fortfarande lika stort.

Samma präst som en gång döpte Pierre utförde även begravningen. Det var samma präst som även hade vigt mig och min man, döpt vårt första barn och både konfirmerat och begravt min man och begravt både min svärfar och svärmor. Under loppet av 33 år. En trygghet som en gång sa till mig att det finns ingen mening med dödsfall orsakade av olycksfall. Ingen gudomlig plan. Han körde mig hem efter att vi fått besked om att min man var död och talade om för mig att allt som vi hade haft osagt fick jag försöka reda ut genom att på egen hand föra diskussioner med honom. Det här har jag försökt att göra även med Pierre, ibland får jag svar, ibland inte. Men alltid brister mitt hjärta.

Begravningsbyrån missade att sätta på ljudet i början på den låten som Pierre hade gjort när det var dags för alla att ta farväl vid kistan. Jag reflekterade över det och kände irritation eftersom det var det mest personliga under hela begravningen. Pierre hade själv gjort text och musik och det var hans röst med personliga erfarenheter som hördes i kyrkan. De borde ha tagit det från början istället för att låta början försvinna.

Alla hans vänner var där. Jag hade stöttning av mina vänner, min familj och samtalspräst. Sköterskor från Östra var där. Pierres släkt var där förutom farmor och morfar. Kanske är det bättre när man är äldre att inte bli bryskt påmind om det hemska som skett. Att i sin sinnevärld kunna fortsätta tro att allting är som förut. Ibland önskar jag själv att jag var där.

Bilden som jag vaknade med idag var inte från begravningen utan från när vi var och tog farväl av Pierre på lasarettet i Uddevalla. Han låg där, kall och blek med en blodutgjutelse på kinden. Det var så han hade somnat in. Liggandes med kinden mot golvet. Jag önskar att jag kunde radera ut den här bilden ur huvudet, men just nu är den lika tydlig som för tre år sedan.

Jag har haft ett långt uppehåll i skrivandet vilket har berott på att mitt liv fortsätter med omtumlande och omvälvande händelser, vilket jag periodvis har haft svårt att hantera. Det skriver jag inte om nu. Det får räcka för den här gången.

Grattis på 25-årsdagen... eller?

Pierre på permission hemma från kuvösen. Vi jämförde hans 

storlek med en toffel strl. 46. Vid den här tiden hade han en

mängd olika mediciner som han skulle ha varannan timme;

natrium, natriumbikarbonat, urindrivande mm mm. Kommer 

inte ihåg allt, men det var ofantligt tröttsamt.

Idag skulle vi haft ett stort kalas. Idag är det Pierres 25-årsdag. Just vid den här tiden för 25 år sedan låg jag förlamad från midjan och ner, medans Pierre lades in i en kuvös uppe på neonatal på Östra. Han var så liten, vägde bara 2340 gram eftersom han togs ut 7 veckor i förväg.

Jag vet inte om jag redan skrivit om det här, men i så fall blir det en upprepning. Det upptäcktes efter någon dag att allt inte var riktigt ok med honom. Han gick upp i vikt istället för att gå ner som alla nyfödda gör. Det berodde på att vätska stannade kvar i kroppen på honom och en natt blev jag väckt för att hans kaliumvärden var alarmerande höga. Det fanns en risk för att de skulle behöva byta blod och då skulle jag självklart vara donatorn. Men det rättade till sig och det behövdes aldrig utföras.

Levern var förstorad och njurarna fungerade inte. Förmodligen pga att jag hade haft föreliggande moderkaka under graviditeten. Jag var tvungen att ta det lugnt eftersom risken för missfall var stor. Jag hade en hel del kraftiga blödningar under tiden och förmodligen var det dem som orsakade att han fick syrebrist och levern och njurarna tog smällen. Den sista blödningen var så kraftig att de övervägde att ge mig en blodtransfusion när jag kom in på sjukhus. Den gången blev jag kvar där tills det blev planerat kejsarsnitt i vecka 33.

Utsikterna för hans överlevnad var små. Vi fick domen bara efter några dar; om njurarna inte kom igång fanns inte stora förhoppningar, för de transplanterade inte så små barn. Kunde han klara sig till 6-års-åldern såg det mycket ljusare ut. Och det var precis så det blev.

Jag var på kyrkogården idag och gjorde rent graven, planterade lite nya blommor och tände ett ljus för att fira att han föddes.