Kärleken kom till mig. För snart ett år kom den till mig i form av en ädel prins på en vit springare. Det var så jag såg på det. Han vände min syn och helt plötsligt började jag se världen med andra ögon. Det svarta försvann och istället började världen te sig ljusare. Han tänkte likadant som jag och kände likadant som jag. Vi sa samma saker vid samma ögonblick och skrattade åt samma saker. Jag hade hittat den saknade komponenten i mitt liv - min andra hälft, min själsfrände.
Men det har inte varit okomplicerat om någon nu skulle tro det. Det är omöjligt att gå från ett sorgestadium till total lycka i en handvändning. Jag hade så smått börjat skönja en ljusning vid horisonten av mitt liv men var på långa vägar inte framme. Förmodligen kommer det att ta lång tid ännu innan jag kan känna mig helt säker på att mitt liv har vänt till det positiva och att allt nu ska vara lugnt och stabilt.
För min erfarenhet av livet har varit en helt annan. Många av de som stått mig allra närmast har lämnat mig. För döden. Andra har lämnat mig på grund av döden. Mina erfarenheter har skrämt iväg några stycken och jag kan förstå det. Det kan vara svårt att förstå vad man går igenom om man aldrig ens varit i närheten av liknande upplevelser. Och visst är det så att man formas av sina erfarenheter, både goda som dåliga.
Det här är orsaker till varför min känsla av att bli övergiven har varit och fortfarande är stark. Jag förstod det inte själv förrän jag först upptäckte att jag hade något nytt, värdefullt att förlora. I det här läget finns inget rum för citat som ”Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls”. Den som tänker så förstår inte alls. Och jag vet inte om jag kan förklara heller. Det är svårt att förstå. Och det är svårt att förklara med ord. Mitt skräckscenarium-alarm kan utlösas vid små händelser som i mångas ögon kan uppfattas som obetydliga eller helt obegripliga, men som hos mig kan innebära en orsak till att jag kommer att bli övergiven - igen. Någon form av intuition där alla händelser obönhörligen leder till största möjliga katastrof för mig. För så fort jag slappnar av kommer något att hända igen.
Helt klart är i alla fall att förhållanden ställs på sin spets, omvärderas och förändras. Kärlek är inte en självklarhet. Barn är ingen självklarhet. Livet är föränderligt och likaså allt som ingår i det. Min sorg till Pierre förändras från dag till dag. Ibland tänker jag inte alls på det som skett, andra dagar känns det väldigt nära. Saknaden kommer dock alltid att vara statisk.
