I sorgen är man ensam

Det svåra med nya relationer är att tro att de lätt ska gå att kombinera med sorgen. Hur ska man kunna känna den glädje man borde när man träffat någon som på många sätt betyder mycket för en? Speciellt på årsdagar som i dag - 13 år. Det är många år men inte tillräckligt många för att sorgen ska ha gett vika. Vissa år är det lättare, andra inte. I år är ett sådant år då jag känner mig oerhört skör då jag för första gången på mycket länge öppnat upp mitt hjärta för en annan människa. 

Det blir knappast lättare då personen i fråga är bortrest och det enda jag skulle behöva just nu är någon som håller om mig. Hårt! För det känns som jag går sönder igen. Känner mig oerhört ledsen och ensam.

Sista avslutet

 I dag har jag bett Facebook att stänga ner Pierres minnessida. Kan inte förklara varför det tagit sån tid, men troligtvis för att jag varit rädd för att släppa tagit om den sista linan till honom. Det gick mycket lättare än vad jag hade trott. Efter tolv och ett halvt år har sorgen kanske äntligen lagt sig till ro. Tankarna finns där fortfarande men smärtar inte lika mycket längre. Gråten finns där också fortfarande men tårarna svider inte lika mycket som då.

Pierre var över huvud taget inte positiv till sociala medier, han föredrog att träffa människor i verkliga livet och jag tror att han hade velat bli borttagen tidigare. Speciellt så som plattformen har utvecklats. Det är ingen positiv utveckling för den enskilde. All information om dig samlas in för bearbetning av AI. Det borgar för en totalitarianism där den enväldige härskaren är digital med en logik utan känslor. Var och en kan nog själva räkna ut hur det till slut kommer att påverka mänskligheten. Orwells bok 1984 är mer aktuell än någonsin: Storebror ser dig. Jag vill inte att min döde sons ande på något sätt skall leva vidare i det. Det känns bara ytligt anonymt och respektlöst för den han var. Jag vill minnas det mänskliga.

Komma ut

På Kryss Nr 4 22

I senaste numret (juni Nr 4 22) av seglartidningen På Kryss finns en artikel om mig. Via en annan artikel kom journalisten i kontakt med mig och ville göra ett reportage. Om mig. Och sorgen. Först var jag tveksam då jag hållit det här för mig själv i över elva år. Alltså för mig själv på så sätt att jag undviker att prata om familjesituationer med människor jag inte känner så väl. Det finns många i seglarvärlden som känner mig men mycket få som känner till min sorg. Och anledningen till att jag har velat ha det så är precis som det står i artikeln att det är på havet jag vilar från sorgen. 

Gjorde jag rätt som gick med på att öppna mig för hela seglarvärlden; mitt namn är lätt att komma ihåg och det kan finnas i minnet när man presenteras för någon person inom seglarvärlden? Av erfarenhet vet jag också att människor oftast inte vet hur de ska hantera någon som gått igenom sånt här. Jag behöver inte hanteras med silkeshandskar, vill ju bara att människor ska behandla mig som vanligt. 

Det har kommit varierande reaktioner från några redan: de flesta har kommenterat artikeln som fin; en sa "så roligt!", men jag förstår att det var själva publiceringen och inte innehållet som åsyftades; på en kommentar på en seglingssida på Facebook från en helt okänd person fick jag kommentaren "Insåg helt plötsligt att jag svarat en PåKryss-kändis :-)". Följaktligen kan jag nog förvänta mig fler reaktioner, åtminstone tills nästa nummer. 

Gjorde jag då rätt som "kom ut" som sörjande? Ja, jag tror det - det är dags att bli mer öppen med vad jag bär inom mig, utan att för den skull fläka ut mig eller kasta det i ansiktet på folk. Men jag ska inte längre hålla tillbaka när folk frågar om mina barn. Jag hoppas såklart att artikeln kan hjälpa någon annan också.

Partille Cup

 

Pierre får en signerad tröja av Vranjes.
Partille Cup för över 20 år sedan.

 

 

I vissa situationer är du så närvarande. Det är dina sammanhang, där du alltid var närvarande. Det har inte förändrats - du är fortfarande här i dessa situationer, men nu via en smärtsam påminnelse om att du inte finns kvar i fysisk form. Känslan kommer fortfarande plötsligt och det går inte att hejda gråten då.

Var ute på några ärenden och gick förbi Heden för att titta på handbollsmatcherna nu så här i slutet på Partille Cup. Översköljdes av minnen då du spelade handboll. När ett av de gästspelande lagen spelade fulspel och blev hemskickade under Partille Cup som på den tiden enbart spelades på planerna runtomkring i Partille. Engagerade föräldrar som arbetade på olika stationer för att få ihop till reskassa för cuper utomlands. När du gjorde det avgörande målet i Ulzburg Cup i Tyskland och blev hyllad ... Alla körningar till träningar och matcher men också värmen och gemenskapen från tränare och föräldrar. Sen kom den där tiden när du inte orkade mer. Om inte om hade funnits hade du då fortfarande varit engagerad i handbollen - kanske som tränare? Frågor ...

Vid ett annat tillfälle var du också tydligt med. När jag tillsammans med en väninna var på Stadsteatern för inspelning av en livepod. Det var ditt ämne - Simpsons - som avhandlades. Din favoritserie som du alltid tittade på. Där nämndes också att serien Våra värsta år har nån form av koppling till Simpsons. Minns inte om det var en producent eller något annat, men det var också en serie som jag via titelmelodin kunde höra att du tittade på sent om kvällarna. Minns att jag tyckte att det var ganska märkligt att någon som är så ung gillar den serien, men nu förstår jag att det finns en koppling.

Det mest märkliga den här dagen var att jag fick ögonkontakt med en person från ditt förflutna som var mindre trevligt. Barnläkaren som var AT-läkare på akuten den gången när vi åkte in för att du som då var ungefär 5 år fick oerhört hög feber sent på kvällen, runt 42 grader. Han som ville punktera njuren, förmodligen som en följd till sin utbildning, trots att det uttryckligen stod i din journal att inga onödiga stick får göras. Detta då du redan från tiden i kuvösen fick utstå alldeles för mycket. Han som tillsammans med handledande läkare försökte övertala mig till att det måste göras. Jag stod på mig och sa nej, vi hade ju tid till din ordinarie läkare dagen därpå. Vi åkte hem och jag vakade hela natten över dig, för känslan som läkarna hade planterat i mig var förödande. Dagen efter fick jag bekräftat att en punktering av njuren inte alls hade varit nödvändig. Jag hoppas att AT-läkaren som sedermera blev rikskändis fick sig en rejäl uppsträckning.

Han kände igen mig, men kunde förmodligen inte komma på från var. Han försökte sig på ett leende. Jag kunde inte besvara det.

I dag är också årsdag av min mammas död för 44 år sedan och min pappas födelsedag, som han slutade att fira då. Nu är de tillsammans i evigheten och om det förekommer någon form av firande där, så vill jag bara säga ett stort grattis och en varm kram!

Statist i mitt eget liv

I nästan en hel vecka efter besöket hos akupunktören hade jag yrsel och ett tryck över huvudet, men när det sen lossnade ...

Jag vaknade mitt i natten och allt stod på något sätt väldigt klart för mig; jag förstod mitt eget beteende och grunderna till varför det var så. Den natten följde av några fler med drömmar om hus, nu mestadels andras hus som såg ganska tomma och rena ut. Minns inte allt så här i efterhand - vilket påminner mig om att skriva så fort det händer något nytt - men det kändes som att det inte skulle vara helt omöjligt att bringa klarhet i allt kaos.

En gång i tiden - när min mamma dog - ställde jag mig själv åt sidan; jag varken ville eller kunde inse det faktum att hon var död. Jag var 14 år och trots tonårstrots och tron att man klarar sig själv behövde jag min mamma mer än någonsin. Jag agerade som vanligt på dagarna och bad alla som ville beklaga min mammas död att mer eller mindre dra åt helvete; det var inte synd om mig! Varför skulle de beklaga något som inte hade hänt? Men på nätterna grät jag och försökte intala mig själv att hon bara hade tröttnat på oss och stuckit - den känslan var miljoner gånger bättre än det faktum att hon aldrig skulle kunna komma tillbaka mer. 

Jag vägrade att gå till kyrkogården för att besöka hennes grav; att inse faktum var inte något jag ville konfronteras med. Det tog tre år innan jag var där ...

Det här beteendet har hjälpt mig att "överleva" under hela mitt Lars Norén-liv. Missförstå mig inte - det har inte varit nattsvart hela tiden, men det är de mörka stunderna jag skriver om här. Jag har ställt mig själv åt sidan och antagit statistrollen i mitt eget liv; det är oftast andras känslor och varande som på något sätt tagit över i mitt liv och trots att jag anser mig vara en stark kvinna så är jag oerhört sårbar inombords. Det här är det många människor som dragit nytta av, framförallt män som jag träffat. 

PTSD?

 

I mitten av juli hamnade jag djupt ner i mörkret igen. Minnen från mitt mående för runt tio år sedan gjorde sig påminda och jag var i samma svarta inferno som då. Jag låste in mig i mitt eget hålrum samtidigt som de riktigt ondskefulla känslorna av total meningslöshet för att leva tog tag i mig. 

Min egen teori för varför det här kom nu tror jag att en utlösande katalysator var att jag drygt en och en halv månad tidigare hamnade i ett läge där allt handlade om ren och skär överlevnad. Precis som under alla tragedier i mitt liv. Nu var vi två personer i en liten segelbåt mitt ute på Atlanten när katastrofen blev ett faktum och vi tappade masten. När sådant händer handlar det om att agera snabbt så man inte dras runt eller ner i havet. Jag kommer inte att ägna mig mer åt i vad som hände i den här artikeln men den som är intresserad av att läsa mer kan göra det i skepparens blogg: https://sittbrunnen.se/hafsorkestern/2345-masten-faller

Vi klarade livhanken och själva händelsen i sig har inte skrämt mig mer efteråt, mer än att jag såklart var skärrad just då; döden blev ju återigen närvarande. Men såna saker kan hända ute till havs och mentalt var jag medveten om det. Men att katastrofen skulle utlösa gamla känslor som uppenbarligen inte varit helt bearbetade utan bara legat och väntat på att få utlopp var jag inte alls beredd på. Jag insåg att jag behövde ta till hjälp för att komma ur mörkret.

Hjälpen fick jag drygt en månad senare då jag besökte psykologen. Under en timmes tid rabblade jag kortfattat fram merparten av alla händelser i mitt dunkla Lars-Norén-liv. En förlösande faktor fick vi fram till slut och jag gick stärkt därifrån. Det var några enkla ord som fick mig att fundera själv på varför jag agerar som jag gör; när jag i sociala sammanhang blir tillfrågad om hur många barn jag har. -Två, har jag alltid svarat och sen gjort allt för att undvika följdfrågorna som brukar komma, oftast: -Vad gör dem? -Hur gamla är dem? -Pojkar? Flickor?... 

Det har varit av omsorg för den som frågar, för jag vet också hur folk ryggar baklänges när de får höra: -Min yngste är död ... Det har jag sagt tidigare. Men det finns ju egentligen ingen anledning för mig att ta ansvar för andras sätt att reagera? Möjligtvis kan man linda in det något och inte smocka till dem i ansiktet med det. 

En vecka efter psykologen var jag på akupunktur och det var då det verkligen började lossna ...

Tio år

Hela obegripliga tio år har gått sen den där dagen när polisen ringde. Dagen som för alltid kommer att bli ett liv före och efter. Dagen som omkullkastade hela min uppfattning om min egen identitet. Dagen som söndrade oss, de tre vi var. Dagen då vi förlorade dig till evigheten.

Du kommer för alltid att bo inom mig, precis som långt innan du ens var tilltänkt ... i den evigheten. Men saknaden efter den fina människan du var, att höra dina skratt och dina skämt och krama dig, är fortfarande så otroligt smärtsam.

Jag försöker faktiskt att leva ett normalt liv och till största delen går det riktigt bra nuförtiden, men så kommer de här stunderna när man brutalt kastas ner i den där andra verkligheten, rakt ner i avgrunden, i mörkret. Kommer min själ någonsin att sluta gråta?