Den individuella sorgen ges inget utrymme i ett samhälle som främst gynnar lycka och framgång. Vid stora katastrofer är det lätt för en hel värld att kollektivt sörja de drabbade, men för varje enskild drabbad anhörig är det alltid en stor katastrof när någon älskad dör. Det här är min sorg.
söndag 10 november 2013
Saknad
Herregud, vad jag saknar dig! Försöker andas normalt men ångesten gör det omöjligt. Jag vill att du kommer hem nu för jag klarar inte det här mer. Förstår inte själv hur jag kan stå upp, gå eller agera som en vanlig människa i vardagen eller hur det fortfarande kan komma tårar när jag borde ha varit uttorkad för länge sen eller varför inte människor kan se mitt lidande under pokeransiktet. Vet inte hur jag ska gå vidare. men vidare går jag utan att leva.
lördag 2 november 2013
Alla helgona
Pierre och jag på väg till Halloweenfest 1998.
Pierres bror Michel var också med. Det var
han som tog fotot.
|
Jag är som sagt inte alls emot Halloween som ett kul firande för att liva upp en mörk period, men den känns inte som den har något med minnena av de döda att göra. I Mexiko och Sydamerika går man lite längre när man firar De dödas dag. Där händer det tom att de gräver upp de döda och bereder dem en plats vid matbordet. Vet inte vad jag ska tycka om det riktigt, traditionerna skiljer sig och det som är normalt för oss här verkar onormalt för andra och man får enbart respektera skillnaderna.
Men när det gäller Alla Hellgonadagen är jag konservativ. Jag vill inte ha nåt maskeradfirande på just den dagen. Det är inte så att min sorg visar sig under en dag på året, den lever jag med för jämnan, men jag tycker att just den här dagen bör vara för eftertanke.Hade jag inte haft mina sorger hade jag tänkt annorlunda och jag förstår dem som gärna firar idag. På något sätt får man acceptera att vi har dessa motpoler och framtiden får utvisa om det blir annorlunda. En dag kanske jag också kan fira Halloween på Alla Hellgona. Vem vet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)