söndag 29 mars 2015

Svängningar

Nu svänger livet neråt igen. Förra veckan kände jag mig stark och konstigt nog lycklig. Det berodde främst på att jag insåg att jag hade så många fina och kärleksfulla människor i min närhet. Livet andades tillgivenhet och ömhet och jag såg en ljus framtid.

Nu känns det inte så längre. Naturligtvis är jag glad över att fortfarande ha dessa människor i mitt liv, men det känns inte som om tanken orkar bära upp den lyckan längre. Ett stort mörker föll över mig. Saknar Pierre och min mamma och pappa. Och jag saknar kärleken i mitt liv. Känner mig ensam.

Igår såg jag honom kyssa en annan kvinna. Han som en gång var min stora kärlek. Varför skulle han inte göra det? Det har gått över tre månader sen vi separerade och han har all rätt att leva sitt liv precis som han vill. Men jag kunde aldrig föreställa mig hur starkt det kunde påverka mig. Det krossade mig fullständigt igen. Trots att jag själv blivit uppvaktad vid ett flertal tillfällen, kan jag inte ens tänka tanken på att vara tillsammans med en annan man. Jag antar att det går över med tiden. Det får ta den tid det tar. Jag har inte bråttom, men vill komma ifrån de här plågsamma tankarna. Snabbt!

Idag var jag hemma hos min pappa och för första gången sen hans bortgång började jag röja upp lite. Jag bäddade sängen och la över ett överkast och tömde frysen på det lilla som fanns där. Sen åkte jag ut till kyrkogården och placerade några fina plastblommor som han hade hemma, vid graven. Nu ser det ordentligt ut där. Jorden är tillplattad och slät, inte alls som de slarvigt ditlagda jordklumpar som fortfarande fanns där en vecka efteråt. Vet inte om det berodde på att jag ringde och påpekade det eller om de har som rutin att göra i ordning efter ett tag. Men det såg verkligen bedrövligt ut efter begravningen. Var också vid Pierres grav och såg att någon har lagt en kruka med små påskliljor i urnan. Det var fint.

söndag 8 mars 2015

Begravning igen

Pappa, 17-18 år
Nu hoppas jag att livet, ödet, universum, änglarna, döden och Gud förstår att jag fått nog av begravningar. Tänker inte vara med och planera en enda till för någon närstående. Nästa jag medverkar i är min egen - men inte de närmaste 40-50 åren ännu. För jag har beslutat mig för att börja leva. Efter att sorgen sörjts ut ska inga fler depressiva eller negativa tankar få styra mitt liv längre.

Min pappas begravning var mycket vacker, varm och kärleksfull. Det berodde dels på att prästen, som är min underbara samtalspräst, lade ut texten om min pappa väldigt fint och dels på musikern som spelade min pappas favoritlåtar på knappdragspel.

Min pappa hade egentligen enbart ett önskemål till sin begravning; att låten Iltatuulen viesti skulle spelas. Eftersom han själv spelat knappdragspel i sitt liv tyckte jag att det vore en fin hyllning till honom om någon kunde spela den på knappdragspel. Det tog ett tag, fast med mycket hjälp av andra duktiga musiker, att hitta någon som hade tid just då.

Min pappa sjöng ofta, så jag tyckte att vi skulle hylla honom genom att sjunga den för honom. Jag visste att det kunde bli svårt att klara av att sjunga, men minns att jag tänkte att inte tänka alls och bara sjunga. Och det gjorde jag. Jag hörde att andra föll in i sjungandet.

Dragspelaren spelade fantastiskt vackert! Det var inte bara musik, det var ren kärlek som strömmade ut ur fingrarna på honom. Alla blev berörda av hans spelande. Han spelade ytterligare en låt, Metsäkukkia, och jag kunde se min pappa sitta där och sjunga med.

Allt var väldigt varmt och kärleksfullt, precis så som min pappa var. Jag tror han var nöjd.

onsdag 4 mars 2015

Förnimmelser

Inatt när jag höll på att somna fick jag förnimmelser av känslor som härrörde min pappa. Det var inte någon dröm som jag upplevde det, utan realistiska, starka avtryck från honom.

Jag fick smärtor över bröstet och ett hårt tryck som gjorde det svårt för mig att andas. Var det hans känsla när han dog eller är det en ångestreaktion från min sida? Vet inte, men efter det upplevde jag det som att han var fast i ett litet, rektangulärt, mörkt utrymme och hade svårt att ta sig därifrån. Det här var väldigt verkligt för mig hela tiden, måste jag tillägga. Inte som i en dröm utan som i vaket tillstånd. Svårt att förklara på annat sätt.

Jag sa åt honom att han skulle söka efter ljuset och gå åt det hållet. Fick sen känslan av att han inte kunde hitta det. Det gjorde mig lätt panikslagen för det var ungefär det jag kände att han höll på att bli. Då skrek jag efter min mamma, att hon skulle hjälpa honom och sen minns jag inget mer.

Den senaste tiden har jag haft stora problem med sömnen, vaknar ofta och ligger klarvaken ett tag. Inte så konstigt alls egentligen, för det har varit mycket att ordna med fram till begravningen på fredag. Jag har stängt av känslorna och håller ihop för att orka. Egentligen är det inte alls konstigt då att sådana intryck visar sig på natten.

Den senaste tiden har det också kommit märkliga känslor till mig som jag inte funderat över tidigare.
Till en kompis sa jag att jag kände att min pappa är lite irriterad på mig för att han inte hamnat i jorden ännu. Det var verkligen en känsla jag kände starkt då. Han var en anspråkslös man och ville inte ha nån stor uppmärksamhet runt sin person. Nu hoppas jag att han förstår att jag vill göra det här sista för honom så fint som möjligt. Jag sa också att det kändes som om jag var på väg mot en stor sanning av nåt slag och att jag visste att det lät knäppt.

Har ingen aning om vad det är som händer men vet också att jag måste börja leva. De här fyra senaste åren har varit i en så nedåtgående spiral och min pappas död hade kunnat bli spiken i kistan för min del också. Men en känsla av liv tog tag i mig och jag insåg, för alla som dött så är det min skyldighet att göra det absolut bästa jag kan av mitt liv och hitta min plats på jorden.