Min hjälp för andra

Idag var jag på kyrkogården och planterade lite vårblommor, både hos Marcus och Pierre och min mamma och pappa. En stark känsla av ensamhet och övergivenhet slog mig igen när jag åkte därifrån och min fråga kvarstår fortfarande; varför är jag fortfarande kvar på den här jorden? Något syfte måste ändå finnas eftersom jag fortfarande lever. Men det är svårt att förstå när hjärtat gråter.

Jag har beslutat mig för att göra någon typ av volontärsresa till hösten och kanske finner jag då min mening med livet. Alla dessa erfarenheter jag fått av livet behöver få ett utlopp. Erfarenheter som ska användas för att hjälpa andra. Ännu har jag inte beslutat mig vart jag ska åka eller vad jag ska göra, men det kommer att klarna innan hösten. Det är jag övertygad om.

För över tjugo år sen fick jag ett kall om att starta kombinerade barnhem/skolor för utsatta barn i sydostasien. Men då var det omöjligt för mig med tanke på hur min egen familje/livssituation såg ut. Många har gjort detsamma under de här åren men fortfarande är behovet skriande ute i världen. Men nu har lång tid gått och jag vet inte om det fortfarande är det som är det skriande behovet. Det kommer också att komma till mig är jag övertygad om.

Renovering

Så här såg det ut för tre månader sen.

Så här såg det ut igår.

Mina krafter är uttömda. Ett långdraget renoveringsprojekt med alldeles för mycket bekymmer har tömt ut mig totalt. Med tanke på hur de senaste åren sett ut och med facit i hand var det ingen god idé att påbörja ett så här stort projekt. Men jag var naiv och begrep inte att det kunde uppstå så mycket problem. Har ju aldrig gjort något liknande tidigare. Min erfarenhet av renovering har sträckt sig till målning och tapetsering. Det enda som sporrat mig framåt under de här fem månader har varit bilden av hur det kommer att se ut när det är färdigt.

Nu är det i princip klart, men jag kan inte känna någon glädje. Min motståndskraft är låg och sorgen har återigen greppat mig. De senaste dagarna har gått i ett håglöst töcken och jag försöker peppa mig själv med positiva bilder och tankar, men det hjälper föga. Jag är nere i den svarta brunnen igen. Inte på något vis så djupt som efter Pierres bortgång. Ingenting går att jämföra med hur det var då. Men liksom då försökte jag klamra mig fast i brunnsväggen; då, i ett försök att klamra mig fast vid livet; nu, med visionen av ett nyrenoverat hem. Det tär på krafterna, så nu har jag släppt taget. Därav mörkret och håglösheten och nu gäller det bara att samla krafter för att börja klättra upp igen. Det kommer att bli ljusare så småningom.