Det händer emellanåt att jag drömmer om mina döda nära. I natt var en sådan dröm där Pierre var med. En märklig dröm som ju de flesta är, men han försvann ifrån mig igen i den här drömmen. Vet inte vad det kan betyda; om jag håller kvar honom för hårt så att han om och igen måste frigöra sig eller om det bara är så det kommer att vara, att en liten bit av sorgen försvinner då och då. I mitt hjärta bor han ju kvar oavsett.
Det kan också bero på att alla årsdagar närmar sig och mina sinnen blir extra känsliga. Jag gråter oftare än andra perioder och drömmer och tänker mer.
I natt var det min svärdotters födelsedag och märkligt nog serverade hon mig frukost på sängen och gav mig paket. Jag protesterade och sa att det skulle vara tvärtom. Hon gick ut ur rummet och in kom Pierre och sa att han nu skulle ut och köra bil. Innan den här morgonen hade jag övningskört med honom och nu skulle han ge sig ut på egen hand. Vi bodde i New York och jag förstod att det kunde bli komplikationer när han nu skulle ge sig ut själv för första gången i det här myllret av bilar, så jag snabbade mig upp och följde efter honom i en annan bil.
Han lyckades försvinna mellan några bilar och jag fick panik eftersom jag inte kunde se honom någonstans. Han var borta. Jag körde i panik och svängde av på en gata där jag trodde att han kunde vara, men hamnade istället i väldigt ruffiga kvarter, där jag blev stoppad och rånad på bil och ... sen vaknade jag.
Varje del av vårt gemensamma liv ihop verkar dras till ytan med jämna mellanrum. Minns när vi övningskörde och trots att det gick bra, så ville han av skäl som jag inte kommer ihåg nu, inte gå vidare och ta körkortet. Det är alla dessa minnen som pockar på uppmärksamhet och steg för steg behöver de bearbetas var för sig. Det är förmodligen därför man aldrig kan komma över sorgen av ett förlorat barn.
