söndag 7 oktober 2012

Förvirring

Pierre i köket på det gasthof vi bodde på i Österrike
när gammelfarmor fyllde år. Han tog initiativet själv
till att hjälpa till i köket och till att servera. Det upp-
skattades av både kunder och personal. Av några
tyskar fick han dricks i D-mark, motsvarande 100:-.
Gissa om han var lycklig då!
Ångesten har fått mig i sitt grepp igen. Den sitter på mitt bröst och pressar med all kraft. Jag har känt mig relativt stark ett tag nu, men det håller aldrig i sig särskilt länge.

I dessa "starka" perioder har jag mycket svårt att relatera till det som hänt. Jag ser Pierres foton och vet att han inte kommer tillbaka, men det känns så fruktansvärt otroligt och overkligt så jag har svårt att själv fatta att det har hänt.

Någonstans stänger hjärnan av sorgen för att själen ska få vila. Jag behöver den återhämtningen för att kunna klara av mina dagliga rutiner, gå upp, borsta tänderna, bädda sängen och för att göra det jag behöver göra i arbetsväg.

Men dessa perioder följs alltid av en ångestperiod, då jag kan gråta, vilket kan kännas som en befrielse. Men samtidigt plågar det mig så mycket, så jag orkar inte med smärtan en längre stund och stänger av gråten. Imorgon har det gått 1 ½ år. Fortfarande kan jag inte och vill inte acceptera det som hänt.