Den individuella sorgen ges inget utrymme i ett samhälle som främst gynnar lycka och framgång. Vid stora katastrofer är det lätt för en hel värld att kollektivt sörja de drabbade, men för varje enskild drabbad anhörig är det alltid en stor katastrof när någon älskad dör. Det här är min sorg.
söndag 7 oktober 2012
Förvirring
I dessa "starka" perioder har jag mycket svårt att relatera till det som hänt. Jag ser Pierres foton och vet att han inte kommer tillbaka, men det känns så fruktansvärt otroligt och overkligt så jag har svårt att själv fatta att det har hänt.
Någonstans stänger hjärnan av sorgen för att själen ska få vila. Jag behöver den återhämtningen för att kunna klara av mina dagliga rutiner, gå upp, borsta tänderna, bädda sängen och för att göra det jag behöver göra i arbetsväg.
Men dessa perioder följs alltid av en ångestperiod, då jag kan gråta, vilket kan kännas som en befrielse. Men samtidigt plågar det mig så mycket, så jag orkar inte med smärtan en längre stund och stänger av gråten. Imorgon har det gått 1 ½ år. Fortfarande kan jag inte och vill inte acceptera det som hänt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)