Det är många gånger under de här senaste sex åren som jag har undrat varför jag fortfarande finns kvar här på jorden. Så många gånger som jag funderat över att ända mitt liv. Det enda som håller mig tillbaka är min andra son och hans familj. Vad finns det annat att kämpa för när livet enbart är ett enda slitande och stretande.
Var på kyrkogården idag och satt i bilen och till mig kom bilder från den period i mitt liv då jag var som allra lyckligast. Det var när barnen var små och det var bara vi tre. I vått och torrt var det vi tre. Vi var en familj med tre katter och en kanin. Tillräckligt med plats i lägenheten och uteplatserna. Ja, det var en lycklig tid. Trots Pierres sjukdom och all tid på sjukhus hade vi det bra, för vi hade varandra.
Egentligen har jag aldrig varit en person som lever i det förflutna på det här sättet. Åtminstone inte innan Pierre dog. Trots andra dödsfall och motgångar har jag ändå alltid till slut funnit min gränslösa optimism och levnadsglädje. Min framtidstro och strävan efter att lägga det förflutna bakom mig.
Men idag kan jag - så här sex år efter Pierres bortgång - konstatera att hans död enbart har gjort mig svagare. Jag var stark, men vet inte längre hur länge jag orkar hålla skenet uppe. När kommer lyckan till mig?
