söndag 14 juni 2015

Déjà vu

Det kommer fram en hel del känslor efter de senaste dagarnas rapporteringar om Lisa Holms död. Som om någon tryckte på reprisknappen och det jag upplevde när jag kontaktades om Pierres död spelades upp igen. Dock inte alls med lika starka känslor som då men ändå kan jag känna smärtan.

Smärtan som föräldrarna nu känner. Den förlamande chocken. Den isande skräcken över att ha drabbats av det mest ofattbara. De förtvivlade skriken, gråten. Tomheten. Raseriet. Hoppet om att någon skall säga att allt bara var ett misstag.

I mitt fall levde hoppet kvar länge. Trots att jag intellektuellt insett vad som hade hänt, så ville inte hjärtat förstå. Nästan en vecka efter beskedet hade jag fortfarande hoppet kvar. Hoppet om att det inte var Pierre som låg på britsen på Uddevalla sjukhus, när vi var på väg dit. För visst händer det att de tar fel på personer. Det kunde inte vara han. Det kunde vara nån annan. Det var då en del av mig dog.

onsdag 3 juni 2015

Mörka skrymslen

Inatt hade jag otäcka drömmar. Jag försökte ta mig fram genom mörka trånga gångar under marken samtidigt som jag var jagad av något ännu mörkare väsen. På vissa ställen var gångarna ännu mindre och avspärrade med flera lager stark polistejp som inte gick att bryta igenom utan jag fick försöka åla mig emellan.

Jag kände aldrig direkt någon panik där jag sprang. Mer som en behärskad beslutsamhet att undkomma det onda. Enda gången jag råkade få panik var vid avspärrningen då jag visste att det onda hann närmare ju längre jag försökte ta mig igenom. Då vaknade jag.

Jag låg och funderade ett tag på vad det var jag hade drömt och insåg att det var det mörka, smärtsamma som fortfarande finns kvar inom mig som nu kom upp till ytan. Den märkliga känslan var att det kändes så tydligt att det var just det här det handlade om. Det var en lockelse eller ett meddelande att jag är redo att ta itu med det nu. Jag kommer inte att dö om jag släpper fram känslorna. För det var så det kändes innan. Den mörka sorgen hade då beslagtagit hela min kropp och hela min själ och släppte jag den fri skulle den förgöra mig helt. Nu är det mer som att de ligger fläckvis utlagda. Att bli hanterade en i taget.

Förmodligen är jag mottaglig för det här nu på grund av att mitt inre börjar luckras upp. Det är inte så cementfast längre. Jag har gått på yoga i tio veckors tid, vilket har gjort underverk med mig. Men om det skriver jag mer i ett annat inlägg. Säkerligen har mina ändrade kostvanor också stor betydelse. Jag tar bättre hand om mig nu. Det får också bli ett annat inlägg. Men dessa nya vanor var nödvändiga för att jag inte skulle gå under helt. Periodvis mår jag mycket bättre än jag gjort på länge, men det svänger samtidigt en hel del eftersom jag har så extremt mycket att göra. Flera jobb parallellt och allt som ska göras upp efter min pappa. Kanske påvisade drömmen också hur jagad jag är.