Fortfarande två år efter Pierres död stod allt precis som han hade lämnat det. Sängen och datorn står kvar liksom kläderna som hängde kvar i garderoben. Det var ingenting jag hade planerat att ta itu med ännu eftersom jag har känt att orken inte riktigt räcker till. Men i lördags var jag iväg och firade en blivande 50-åring och då kom det som en klar blixt till mig att hennes son skulle ju naturligtvis få Pierres kläder. Det var naturligtvis den bästa lösningen. Samma längd och ungefär samma kroppstyp. Fyra år yngre och han hade känt Pierre sen barnsben. Det kändes så rätt.
Alternativet hade varit att lämna det till någon hjälporganisation, men bara tanken på att någon helt okänd skulle gå omkring med hans kläder kändes inte alls bra. Nu kan jag få se kläderna på någon som visste vem Pierre var.
Jag gick igenom kläderna innan själv och såg honom väldigt tydligt framför mig i olika plagg, men jag försökte också intala mig att han faktiskt inte
var sina kläder - det är inte så farligt att göra sig av med dem. Han finns ju fortfarande kvar ändå.
Det jag sparade var ett par avklippta, blå sjukhusbyxor som han älskade att gå omkring i här hemma, ett par jeans som jag kan ha och en tröja som han hade gjort på sjukhuset. I de kläderna finns mycket känslor bevarade. Exklusiva skjortor, tröjor och byxor har han som fick kläderna mer glädje av, vilket jag faktiskt tror att Pierre hade gillat också.
Fast det känns väldigt konstigt i kroppen, jag känner mig svimfärdig och har en klump i magen. En tomhet. Det är ytterligare ett avslut.
