Väggen

Blev plötsligt medveten om att jag är på väg att gå in i väggen helt igen. Samma symptom som senast, men då hade jag ingen insikt i vad som höll på att hända. Det började på samma sätt; gråten utan innebörd, nedstämdheten, allvaret i allting, tröttheten, infektionerna, det orediga talet, självmordstankarna.

För sexton år sedan tog det ungefär ett år med gråt och förvirring innan jag blev liggandes i sängen i ett halvår. Tiden innan på jobbet hade jag sagt konstiga saker, vilket min kollega berättade för mig efteråt. Då hade jag ingen aning om vad jag hade pratat om. En dag tog det bara stopp. Då orkade jag inte längre resa mig ur sängen. Det halvår jag låg i sängen gick mesta tiden åt till att fundera på hur jag skulle kunna ta livet av mig på bästa sätt. Jag gick i terapi och fick antidepressiva tabletter som jag åt i två års tid. Vill inte hamna där igen. Erfarenheten kanske kan hindra mig. Vet inte. Men jag ska försöka kämpa emot.

Dessa fyra år av intensiva känsloyttringar. Pierres död, stalkern, min svärmors död, arvstvisten, kärleken som kom, Busans död, kärleken som försvann, min pappas död. Något i mitt inre lossnade efter att jag sålt min pappas lägenhet. Som en okontrollerbar flod av allting. Det blir känslomässigt ohanterligt och jag måste trycka tillbaka det för det är fortfarande så mycket som måste göras.

Lägenheten ska tömmas och städas. Mycket har jag redan plockat hem och ställt på vinden för att kunna gå igenom senare. Porslin och annat har jag tagit till landet. Resten som finns kvar, hans kläder, möbler och lite annat i skåpen får jag fördela på liknande sätt. Jag vill göra det värdigt och inte bara hiva iväg det nånstans. Får åka dit nån dag och titta och tänka.

Den här sommaren ska jag försöka vara ledig så mycket det går. Har tackat nej till en del arbeten för jag inser att jag inte kommer att kunna göra ett bra jobb när energinivåerna är så här låga. Nu ska jag avsluta de jobb jag har kvar och sen ska jag bara ta hand om mig själv. Kanske kan jag undvika att hamna där jag var för sexton år sen då. Jag hoppas i alla fall det.

Förvandlingar

När jag går hemifrån blir jag en annan person än den jag är när jag är ensam hemma. Det handlar inte om att sätta på sig en mask, som många kanske gör i olika sammanhang. En mask är lätt att ta av och på beroende på sammanhang. Nej, det handlar snarare om att förvandlas till en annan person. Låter kanske som ett schizofrent beteende men det har jag varit tvungen att utveckla för att klara av tillvaron. Men också för att förenkla för andra.

Normalt sett undviker människor i allmänhet det hemska och det som är svårhanterligt. En ren överlevnadsteknik. Att inte vilja eller kunna se det svåra som andra upplever är alltså inget onormalt alls. Och jag begär inte heller att andra ska förstå. Det hade varit att begära alltför mycket. Det är lätt att tro att tiden läker alla sår. Men ett sånt här sår läks aldrig. Det spelar ingen roll hur många år som gått, den slutgiltiga läkningen kommer inte förrän den dan jag dör. Så för att kunna vara i sociala sammanhang förvandlar jag mig till en lättare gestalt av mig själv när jag möter andra. Samtidigt är det en befrielse att kunna komma ifrån mig själv emellanåt. Sorgen kan givetvis inte försvinna på nåt sätt, men jag packar in den och förvarar den i ett slutet rum utan insyn istället. Detta går helt per automatik nu för tiden.

Jag har försökt att söka efter den jag en gång var, men inser att den personen är borta för alltid. Naturligtvis är det så för alla; att erfarenheter i livet utvecklar oss på olika sätt. Identitetskriser är en del av livet och en måttstock på vårt eget framåtskridande. Så är det naturligtvis även för mig, men det är inte riktigt det jag menar. Den personen jag saknar är den jag var tillsammans med Pierre. Den delen av mig som dog tillsammans med honom.

När vi låg på golvet och vek oss av skratt för något vi hade sett på TV, eller när han skulle lära mig dansa psykedelisk stamp och vi nästan kissade på oss av skratt. Några minnen som fastnat. Det var alltid mycket känslor med Pierre. Mycket oro med hans sjukdom, sorg för hans missbruk, men också mycket lycka och skratt. Han var en kreativ, rolig och intelligent känslomänniska som kämpade med sig själv.

Livet är en ständig förändring för individen och bara genom att verkligen förstå och lyssna till sig själv kan man hitta den sanna delen av jaget. Då kan man också vara sann i sina relationer med andra. Jag är på väg men långtifrån framme ännu. Nya relationer kommer och går vilket man får förhålla sig till på olika sätt. Det är sånt man oftast inte tänker på alls under normala omständigheter, men jag har fått omvärdera många relationer under de här fyra senaste åren och det har varit alldeles för många.

Sorggrupp

Pierre, 20 år.

Idag var jag på frukostmöte med sorggruppen igen. Fjärde gången på ett år, men jag har bara varit med två gånger. Båda gångerna jag missat har berott på min pappa; första gången körde jag och hämtade honom från sjukhuset efter att han hade tappat synen. Det blev så sent på natten så jag behövde sömnen på morgonen. Andra gången var den 7 februari då min pappa dog.

Vi är fem mammor som alla förlorat söner och det som är så bra med en sån här grupp är att vi förstår varandra på ett sätt som andra aldrig kommer att kunna göra. Vi vet att sorgen aldrig försvinner utan att den ligger konstant under ytan och kan bryta ut när som helst. Det spelar ingen roll hur lång tid som gått. Andra människor kan uppfatta en som om man lever helt "normalt", men det är ingen som kan se den svarta stenen under huden, i hjärtat. Det är såna saker som är skönt att kunna prata med andra om med samma erfarenheter. Igenkänningen av våra erfarenheter är stor och det är bra att veta att man inte är galen, vilket man lätt kan tro att man är av vissa tankar.

En av mammorna hade en son som var ganska känd inom vissa grupper i musikvärlden. Hon lyssnar ofta på sin sons musik och berättade att hon upplevde olika känslor beroende på hur hon mådde. Det här kunde jag känna igen mig i - jag lyssnar också ibland på den musiken Pierre hade börjat göra. Ikväll kändes det väldigt hemtamt och för en stund verkade livet normalt och han hade kunnat komma in genom dörren i vilken sekund som helst, precis som vanligt. Han var så nära att jag för ett ögonblick fick känslan att han fortfarande levde.

Meddelande från min mamma

Återigen en dubbelblomma.

Ännu en gång har min mammas Hibiscus blommat med en dubbelblomma. Första gången det hände var strax efter att Pierre dog. Jag fick en förnimmelse av att det var ett meddelande till mig om att min mamma tagit hand om honom.

Min pappa sa ofta att jag var väldigt lik min mamma - att jag tog alla under mina vingar. Det var så han uttryckte det.

I ett tidigare inlägg skriver jag hur jag i en upplevelse på natten fick en stark känsla av att min pappa hade svårt att söka sig till ljuset. Det var ingen dröm utan jag var i halvvaket tillstånd och upplevde hans känslor väldigt starkt. Jag kände hans panik och ropade efter min mamma. Sen vaknade jag. Vet inte hur det gick, men efter att ha fått det här tecknet med dubbelblomman igen vet jag. Jag förstår att han hittade ljuset och att de är tillsammans nu.

Det här kan låta flummigt och tokigt och det kanske det är också, men det finns ingenting som säger att det är motsatsen heller. Vetenskapen har inte kunnat bevisa nån existens efter döden, men många har haft oförklarliga upplevelser och vem kan säga vad som är sanning. Det har varit starka upplevelser för mig och jag har upplevt dem som sanna. Så för mig är det självklart. Jag börjar bli mer medveten om tecknen och tolkningen av dem.

Meddelande från min son

Under veckan som var fick jag via ett medium ett meddelande från Pierre. Jag var som vanligt hos frisören som även arbetar som medium. På väg till salongen hade hon via bilradion hört tre låtar på raken som hon förstod var ett meddelande från Pierre till mig. Jag skulle lyssna på dem, framförallt texten, i en speciell ordning och då skulle jag förstå.

På grund av en massa andra åtaganden tog det några dagar innan jag fick tid att sätta mig i lugn och ro. Jag letade fram låtarna med text på YouTube och redan när de första tonerna började ljuda började jag att gråta. Det här är inga ovanliga låtar, men jag har aldrig tidigare lyssnat på dem på det sätt jag gjorde nu. Det kändes som om mitt hjärta förstod men hjärnans analyserande förmåga förstörde det korta ögonblick som jag fick någon slags klarhet. Vad det var kan jag inte riktigt själv förklara.

Ett budskap från någon vars tillvaro är i evigheten kan bara beröra den del som är evig, själen. Det är inget som den fysiska kroppen kan tolka, trots hjärnans försök att alltid försöka förstå. Jag kommer att försöka lyssna på dem vid ett annat tillfälle igen då jag hoppas att jag kan få klarhet igen genom att först meditera. Vissa saker behöver vi inte förstå genom logiken, det är nog med att bara känna det.