Idag för fem år sedan vaknade jag upp totalt ovetandes om det hemska. Det hemska att min sons tid på jorden redan var slut när denna min dag började. Jag gick ovetandes till mitt frilansjobb på en reklambyrå. Det var en vanlig dag och jag var hemma vid lunch igen.Kvällen innan hade jag fått indikationer på att Pierre och en kompis hade blivit utslängda från det öppna "behandlingshem" de var på. Redan tidigare hade jag ifrågasatt om det var ett ställe som var bra för honom, men personen som hade hand om Pierre var inkompetent och jag ringde henne igen och skällde ut henne för den odugliga vård de bedriver. Jag kunde inte få tag i Pierre och hade en obehaglig känsla av att något inte stod rätt till. På natten hade han skickat ett sms till mig; att jag skulle kolla när första bussen gick från Uddevalla på morgonen. Det var hans sista sms.
Efteråt har jag förstått att hon redan visste när jag ringde. Kvinnan jag ringde och skällde ut. Men hon sa ingenting. Alla visste utom jag. En halvtimma efter att jag lagt på luren ringde polisen.
De här senaste dagarna har jag förberett mig för den här dagen. Fem år och jag tänkte att det kanske är dags att släcka ner hans Facebook-sida. Ytterligare ett avslut. Alla avslut smärtar. Han lever kvar ändå.
För sex dagar sen fyllde mitt barnbarn fem år. Liv och död på en vecka. Nu behöver jag mycket liv i mitt liv.
