Jag vill börja med att förtydliga att detta är mina egna tankar utifrån de kunskaper jag har i fysik och annat som jag läst om och människor jag träffat. För mig blev det en tröst när jag drog ihop trådarna och jag är säker på att jag kommer att träffa Pierre, min mamma och de andra i en annan värld, kanske möjligen i en helt annan familjekonstellation eller vänkrets.
De flesta av naturfolken hedrar sina döda. För indianerna i Sydamerika är det en självklarhet att andarna av förfäderna lever kvar ibland oss och aboriginerna i Australien är inte speciellt ledsna när någon dör. De önskar dem en lycklig resa och välkommen åter. Jag tror att om vi följer vår innersta känsla, hjärtat eller magkänslan, kan vi också "veta" eller känna att det finns något annat som ännu inte är vetenskapligt bevisat. Men i samband med industrialismen tog hjärnan över och det blev finare att vara intellektuell än att gå på känsla. Så småningom blev det så oaccepterat med människor som sökte andliga svar att det blev till flum och humbug. (mycket är det också, tyvärr)
Idag har det blivit accepterat igen att lita på magkänslans kraft, eftersom den för oss till rätt beslut. Det har jag blivit varse om många gånger - första instinktiva beslutet brukar vara det rätta. Blandar jag in hjärnan med en massa resonemang fram och tillbaka kan det bli bra för ett tag, men det leder aldrig till någon långvarig framgång. Så nog om detta - mot universum! Här vill jag börja med ett citat av Albert Einstein:
Det som vi inte kan se existerar likafullt. Bakom naturens hemligheter finns det något subtilt, onåbart och icke förklarbart. Att ge större respekt för kraften bakom allt det som vi kan förstå - det är min religion.
Jag kan bara hålla med. Det är märkligt just med teoretiska fysiker hur öppna de är mot det som inte är vetenskap ... ännu. Jag diskuterar emellanåt såna här frågor med en teoretisk fysiker i Moskva. Han har likt Einstein ett mycket öppet sinnelag för det subtila.
Vi är en del av universum, vi är skapade av precis samma material som allt annat. Jag tror också att vissa skeenden är lika de som pågår i universum, t ex när vi dör. De flesta som kommit tillbaka efter sk nära-döden-upplevelser berättar alla om en tunnel av ljus. Det här förklarar läkarna med att det är en kortslutning i hjärnan i just dödsögonblicket. Ja just det, men kan någon förklara vad den här kortslutningen innebär? När funktionerna avstannar och energin (återkommer till det i ett annat inlägg) lämnar oss?
När forskarna upptäckte kvantfysiken, den ostyriga mikrovärlden, fick de en hel del huvudbry när de försökte få ihop detta med Einsteins stora, välordnade värld med tyngdkrafter. För att göra historien mycket kort kom de så småningom fram till strängteorin, vilket gav en massa obesvarade frågor. Rent generellt fanns det då en möjlighet till att det skulle kunna finnas parallella universum, tio, elva eller fler dimensioner. Vår värld är tredimensionell, därför är det också svårt för oss att förstå flera dimensioner. Det är också svårt att förstå att universum är oändlig. Man kan bli galen bara av att försöka tänka på det, eftersom våra liv är begränsade och vi förstår inte annat. För oss har allt ett slut - men tänk om det inte är på det sättet ...? Tänk om det är så att energin som lämnar oss återföds i en kropp någon annanstans, t ex i en annan dimension?
Fysikerna har också teorier om att det skulle kunna finnas sk maskhål i rymden, som tar oss snabbare till andra ställen. Vart? Kan de svarta hålen vara maskhål? Som i en malström slukar de svarta hålen allt som kommer nära. Men vad finns på andra sidan? Vart försvinner allt? Till en annan dimension? Med tanke på alla stjärnor som slukas, måste det vara otroligt ljusstarkt i dessa "hål", men de svarta hålen kallas just för svarta för att de inte släpper ifrån sig något ljus alls - de skall inte synas. Kan det vara där vi hamnar när vi dör? I denna tunnel av ljus som är så osynlig för oss levande och som tar oss till ...
Så här går mina tankar. Låter något oklart så kommentera gärna det. Jag är övertygad om att vi inom 50-100 år kommer att ha ett vetenskapligt svar på dessa frågor. Jag försöker själv alltid i möjligaste mål förklara olika händelser med vedertagna data, (där är det min hjärna som pratar) men ibland finns det inga och då får jag enbart förlita mig till känslan och erkänna att den är lika sann. En sådan händelse kommer jag att delge er någon annan gång ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar