Ont

För varje vecka och månad som går blir jag mer medveten om vad det är som har hänt och jag fylls av fasa varje gång jag tänker på det. Jag fruktar och förbannar ödet som tagit Pierre ifrån mig. Att försöka söka efter  någon mening är fruktlöst, men det är den mänskliga naturen att göra det eftersom vi behöver strukturera och förstå livet. Men döden har ingen annan förklaring än att det är ett naturligt slut på livet.

Liksom allt annat på jorden och i universum lever vi i cykler om liv och död. Att bli fråntagen livet vid alldeles för unga år finns det ingen som helst mening med. Var det helt enkelt så att han var för skadad för att kunna göra det han var ämnad till? Jag vill se det som att han, som hade en sån fin själ, får en ny chans och återföds i en hel kropp. Jag hoppas vi träffas snart.

Jag själv har hamnat i en dvala, upphört att fungera normalt, trots att det inte märks utåt. Då håller jag masken. Mitt inre känns dött och motivationen till livet försvann helt igen någon gång i somras. För min andra sons skull trampar jag ändå vatten och håller huvudet över ytan för att inte drunkna. 

Tack vare all hjälp jag fått fortsätter jag ändå att tvinga mig till att gå upp på morgonen, tvätta mig och göra allt jag ska göra. Men den äkta drivande motivationen för livet saknas. Den kommer väl så småningom...