Den individuella sorgen ges inget utrymme i ett samhälle som främst gynnar lycka och framgång. Vid stora katastrofer är det lätt för en hel värld att kollektivt sörja de drabbade, men för varje enskild drabbad anhörig är det alltid en stor katastrof när någon älskad dör. Det här är min sorg.
torsdag 13 augusti 2015
Vemod
Nej, gråten kommer aldrig att ta slut. Emellanåt översköljs jag av saknaden och tomheten som inrättat sig i mitt hjärta och som ingenting kan fylla. Då kommer gråten. Längtan efter Pierre är så stark att jag nästan kan känna honom i evigheten. Men jag kan inte nå honom. Gråten lättar något på trycket men det ger inte lindring nog. Det är så jag får leva. Den ultimata läkningen kommer först den dagen då jag själv träder in i evigheten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar