I mitten av juli hamnade jag djupt ner i mörkret igen. Minnen från mitt mående för runt tio år sedan gjorde sig påminda och jag var i samma svarta inferno som då. Jag låste in mig i mitt eget hålrum samtidigt som de riktigt ondskefulla känslorna av total meningslöshet för att leva tog tag i mig.
Min egen teori för varför det här kom nu tror jag att en utlösande katalysator var att jag drygt en och en halv månad tidigare hamnade i ett läge där allt handlade om ren och skär överlevnad. Precis som under alla tragedier i mitt liv. Nu var vi två personer i en liten segelbåt mitt ute på Atlanten när katastrofen blev ett faktum och vi tappade masten. När sådant händer handlar det om att agera snabbt så man inte dras runt eller ner i havet. Jag kommer inte att ägna mig mer åt i vad som hände i den här artikeln men den som är intresserad av att läsa mer kan göra det i skepparens blogg: https://sittbrunnen.se/hafsorkestern/2345-masten-faller
Vi klarade livhanken och själva händelsen i sig har inte skrämt mig mer efteråt, mer än att jag såklart var skärrad just då; döden blev ju återigen närvarande. Men såna saker kan hända ute till havs och mentalt var jag medveten om det. Men att katastrofen skulle utlösa gamla känslor som uppenbarligen inte varit helt bearbetade utan bara legat och väntat på att få utlopp var jag inte alls beredd på. Jag insåg att jag behövde ta till hjälp för att komma ur mörkret.
Hjälpen fick jag drygt en månad senare då jag besökte psykologen. Under en timmes tid rabblade jag kortfattat fram merparten av alla händelser i mitt dunkla Lars-Norén-liv. En förlösande faktor fick vi fram till slut och jag gick stärkt därifrån. Det var några enkla ord som fick mig att fundera själv på varför jag agerar som jag gör; när jag i sociala sammanhang blir tillfrågad om hur många barn jag har. -Två, har jag alltid svarat och sen gjort allt för att undvika följdfrågorna som brukar komma, oftast: -Vad gör dem? -Hur gamla är dem? -Pojkar? Flickor?...
Det har varit av omsorg för den som frågar, för jag vet också hur folk ryggar baklänges när de får höra: -Min yngste är död ... Det har jag sagt tidigare. Men det finns ju egentligen ingen anledning för mig att ta ansvar för andras sätt att reagera? Möjligtvis kan man linda in det något och inte smocka till dem i ansiktet med det.
En vecka efter psykologen var jag på akupunktur och det var då det verkligen började lossna ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar