tisdag 11 september 2012

Nutid är dåtid är nutid

Människor runtomkring förväntar sig att allt ska vara som vanligt igen för mig. Det har gått 17 månader vilket inte är någon tid alls när man har med evig tid att göra. Min son kommer att vara död i evigheter och när man väl förstått detta kan saker och ting aldrig någonsin bli som förut igen. Det kanske inte märks på ytan men inuti kommer alltid den här smärtan och saknaden att finnas kvar.

Förra sommaren var jag i chocktillstånd till långt in på hösten. Den här sommaren har jag varit i något liknande paralyserat tillstånd och inte kunnat gråta ordentligt. Nu gråter jag igen. Det här med sorgens olika faser är rent nonsens - tillstånden kommer och går och har ingen symmetrisk inbördes ordning i längden. Periodvis gör det lika ont som det gjorde för ett år sen. Jag hamnar i chockliknande tillstånd när sanningen kommer upp för mig och jag kommer förmodligen aldrig till någon acceptans till att det har hänt. Logiskt förstår jag att han är död, men känslomässigt kommer jag nog aldrig att erkänna det.

Idag är också dagen då närmare tre tusen personer som vanligt gick till jobbet för elva år sedan, för att aldrig mera återvända levande till sina anhöriga. Mina tankar finns även hos dem.