Sugrören

I morse ramlade påsen med sugrör ner från hyllan. Inget konstigt med det, förutom att jag och katten låg kvar i sängen och påsen med sugrör har legat stabilt på hyllan i köket sedan Pierre rörde dem sist.

Det var bara han som använde dem. Till allt. Mestadels drack han mjölk med sugrör - smakade bättre så, tyckte han. Han hade sina små egenheter.

Vill han säga mig något? Att han är här? Att det är bra att jag börjat med anmälan? Tacka för blommorna? Eller vad? Jag vill i alla fall tro att han är här, eftersom lukten av gammal gubbe har försvunnit också. Ja, det har jag inte berättat.

När vi flyttade in här kände jag efter ett tag lukten av en gammal man ute i köket. Var det någon som bott här innan som deklarerade att det här var hans område? Jag kunde inte bli av med lukten hur jag än bar mig åt. Ibland kunde jag också känna, efter att jag gått och lagt mig, att någon betraktade mig. Det var inget skrämmande med det, bara ett konstaterande att så var det. Kvart över 3 på natten brukade jag också vakna av att det knarrade i golvet - första gångerna blev jag livrädd, men det var inget mer med det, så jag vande mig.

Nu har allt detta försvunnit. Istället har det tillkommit knastrande i väggen ovanför min säng ibland, TV-bilden rasslar till väldigt mycket emellanåt, det knäpper alltid en hel del i datorn efter att den är avstängd. Allt detta kan kännas som naturliga händelser, men det finns inget elektriskt i väggen bakom sängen, TVn har aldrig rasslat så förut och knäppandet i datorn sker oavsett hur lång tid det gått efter att den stängdes av. Det brukar alltid komma när jag ligger i sängen och läser. Det känns då som om Pierre vill säga god natt. Jag svarar honom naturligtvis.

Födelsedag

Idag fyllde Pierre 23 år. Jag har fortfarande svårt att förstå att det har hänt eftersom jag kan se honom så tydligt framför mig och höra hans röst. Han var ju så levande!

Jag var på kyrkogården och planterade lite blommor. Duggregnet störde mig inte alls och det var skönt att jag var ensam där, då var det ingen som såg mina tårar. Jag har också börjat skriva på anmälan mot socialtjänsten, för det har jag lovat honom. Kanske vi båda kan få ro när den är ivägskickad.

Häromdagen testade jag kabeln mellan videon och datorn för att överföra alla gamla familje-VHS-band till DVD. En hel del kvar att lösa, men det fungerade alldeles utmärkt från videokameran. Där hade jag en film från vintern efter att han hade blivit transplanterad och sprudlar av ny livslust och kraft. Han hittade alltid på nåt nytt och var så go och snäll. När jag överfört det till datorn kanske jag lägger in nån snutt här.

Träffade grannen när jag kom hem från kyrkogården. Han sa att han saknade verkligen den goe och rare pojken. Det är många med honom som tycker så.

Upprörd

Jag blir så förbannad och ledsen när jag läser om utförsäkrade Jimmy som förlorade sin dotter i oktober, endast för ett halvår sen! http://www.expressen.se/nyheter/de-far-inte-sorja-sin-doda-dotter/
Nu har verkligen försäkringskassan visat sitt onda ansikte ytterligare en gång. Skall inte myndigheterna vara till för människan och inte tvärtom?! Och den känslolösa Cecilia Udin som i slutet på artikeln påstår att det är bättre att börja arbeta. Vad i HELVETE vet hon om det?!

Jag förstår exakt hur han som egenföretagare känner det - man har en förbannad press på sig redan att klara av allt. Men vad hjälper det när orken inte finns där, eller när koncentrationen upptas av tankar som varför, eller när de mörka tankarna kommer? Att då ytterligare ha pressen från en myndighet som borde vara till hjälp istället för att göra livet ännu djävligare. Jag blir så ....!!! Vad är de ute efter? Att vi alla ska vara robotar utan känslor?

Jag hade förmodligen varit i exakt samma position om jag inte hade fått den underbara hjälpen av prästen som jag samtalar med. Hon har suttit med på mötena med försäkringskassan och fört min talan, själv har jag varken haft ork eller motivation. När fk har talat har det gått in genom ena örat och ut genom andra - jag har helt enkelt inte haft kraft till att orka koncentrera mig. De hade enkelt kunna köra över mig, utan att jag hade brytt mig.

Nu skall vi ha ett nytt möte den 21 maj, jag känner mig starkare nu, men har på långa vägar inte den kapacitet som jag haft tidigare. Det har gått över ett år sedan Pierre gick bort och fortfarande kan jag drabbas av chock när jag inser att det har hänt. Och motivationen och lusten till livet ... nej.

Känslorna återvänder

Nu har jag trappat ned på medicinen i några veckors tid och den riktiga Mia stegar fram ur det tjocka töcknet av förnimmelser som bara kändes på ytan. Jag börjar åter få kontakt med mig själv och mitt innersta. Det här märkte tom sjukgymnasten som jag tränat basal kroppskännedom hos ända sen i höstas. Hon sa att det var en jätteskillnad från när medicinerna verkade som mest. Märkligt vilken skillnad det gör. Känns skönt och samtidigt lite oroligt att jag blir mig själv igen, med sorg och allt vad det för med sig med eksem och annat. Drömmarna är tydligare och jag är mer närvarande i nuet och i min kropp. Jag känner igen!

En natt drömde jag att Pierre var rasande. Tänkte att det kanske var något jag själv projicerade, eftersom jag fortfarande inte hunnit ta itu med en massa saker som jag ligger efter med, bl a anmälan mot socialtjänsten. Jag tog upp det med psykologen idag och hon sa att det förmodligen var för att jag börjat planera framtiden och för varje steg jag tar framåt tar jag också ett steg ifrån att släppa taget om sorgen. Jag vill inte släppa taget, för tänk om han då försvinner ifrån mig för gott! Fortfarande känns det ofattbart emellanåt.

Angående psykologen, så tyckte jag att hon var väldigt elak förut. Hon sa rakt ut att Pierre var död och sa saker runt detta som jag inte ville höra. Förmodligen för att jag vägrar inse det. Men det sätter samtidigt igång processer som är nödvändiga, och samtidigt otroligt smärtsamma. Min hjärna förstår men mitt hjärta kan inte ta in det fruktansvärda. Det får komma i nanodoser för att jag inte ska gå under själv.