Det är tungt med julen, trots att jag inte lägger så stor vikt vid den längre. Eller tror mig göra så. Jag har alltid sett julen som en glädjens och familjens högtid och förmodligen är det just därför som jag blir ännu mer deprimerad. För jag kan inte känna någon glädje, känner knappt nån motivation över huvudtaget att gå vidare. Jag bara är, och gör några ynkliga försök till att leva ett "normalt" liv, vad det nu kan vara.
En sak är säker; jag måste skaffa mig nya traditioner i framtiden om jag inte ska gå under helt under julhelgen. Jag önskar så att Pierre kunde sätta nyckeln i dörren och säga "Mamma, jag är hemma nu", och ta mig ur den här mardrömstillvaron. För så här orkar jag inte ha det.
torsdag 27 december 2012
tisdag 27 november 2012
Akupunktur
Igår var jag på akupunktur för första gången i mitt liv. Efter att ha läst Eva-Marie Janelos bok "Känslomässiga ärr - läkning genom österländsk visdom" tänkte jag att det kunde vara en idé att se om akupunktur kan få mig att bli starkare och ta mig igenom den här håglösheten. Hon rekommenderade en läkare i kinesisk medicin, Jun Ren, här i Göteborg som hon kände väl.
Jag var där i två timmar. Berättade om det som hade hänt och hon undersökte mig, först genom att känna på pulsen och sen titta på tungan. Hon hade svårt att hitta pulsen på fem av de sex ställen som hon kände på, dvs jag har en svag Qi, livsenergi, vilket stämmer väldigt bra. Tungan var något svullen och röd på toppen, annars bra. Utifrån detta avläste hon att jag hade för mycket hetta i kroppen, vilket också stämmer väldigt bra, jag är varm och blir lätt varmare vid ansträngning. En t-shirt under kappan räcker för mig när jag går ut.
Efter det satte hon först nålar i nacken på mig, bl a på ett ställe som skar som knivar när jag var på massage en gång. De satt på i ca 20 min skulle jag tro. Sen var det framsidan på utspridda ställen från hjässan till fötterna.
Vad vi nu ska jobba tillsammans på är att stärka lungorna och njuren i första hand. Lungorna som symboliserar metall är det som skyddar oss och blir starkt påverkat vid sorg. När lungornas förmåga försvagas visar det sig även som hudproblem (mina eksem) och man är mycket mer mottaglig för omvärldens problem, vilket också leder till en negativ spiral.
Igår när jag gick och lade mig funderade jag lite över det jag fått veta och framför allt lungornas betydelse. Någon gång i tiden har vi insett vikten av lungorna även här i Sverige. Just orden som andedräkt och andning är väldigt starka. Ande-dräkt - visar vår utandning hur vi mår i anden? Andning - är det ett begrepp som säger att vi tar in hela universum i vårt system, för är inte luft en del av universum?
Eftersom jag bara har en njure är det inte heller så konstigt att obalansen märks mer vid sorg och chock. Mina onda fötter och tinnitusen är ett resultat av det.
Det kändes så skönt att få en "diagnos", så jag var nära på att börja gråta och framför allt kändes det skönt med vetskapen att det går att stärka upp och balansera det obalanserade genom akupunktur och kost och örter så småningom. Det kommer att resultera i att det blir lättare att hantera sorgen - för kropp och själ hänger ihop, det går inte att komma ifrån.
Svensk medicin baseras mest på läkemedel (min erfarenhet). Jag är glad att jag slipper proppa i mig en massa läkemedel, för blodtryck, smärta, ångest, sömnproblem, förstoppning mm mm... För det vill jag inte ha.
Hon ville avvakta med örter för att först se hur jag reagerar på akupunkturen. I morse vaknade jag med ett hettande ansikte, såg ut ungefär som en som går på antabus. Just nu ska jag undvika viss sorts mat. Åt rester igår som innehöll sådan mat, så det kanske var det. Får berätta det nästa vecka.
Jag var där i två timmar. Berättade om det som hade hänt och hon undersökte mig, först genom att känna på pulsen och sen titta på tungan. Hon hade svårt att hitta pulsen på fem av de sex ställen som hon kände på, dvs jag har en svag Qi, livsenergi, vilket stämmer väldigt bra. Tungan var något svullen och röd på toppen, annars bra. Utifrån detta avläste hon att jag hade för mycket hetta i kroppen, vilket också stämmer väldigt bra, jag är varm och blir lätt varmare vid ansträngning. En t-shirt under kappan räcker för mig när jag går ut.
Efter det satte hon först nålar i nacken på mig, bl a på ett ställe som skar som knivar när jag var på massage en gång. De satt på i ca 20 min skulle jag tro. Sen var det framsidan på utspridda ställen från hjässan till fötterna.
Vad vi nu ska jobba tillsammans på är att stärka lungorna och njuren i första hand. Lungorna som symboliserar metall är det som skyddar oss och blir starkt påverkat vid sorg. När lungornas förmåga försvagas visar det sig även som hudproblem (mina eksem) och man är mycket mer mottaglig för omvärldens problem, vilket också leder till en negativ spiral.
Igår när jag gick och lade mig funderade jag lite över det jag fått veta och framför allt lungornas betydelse. Någon gång i tiden har vi insett vikten av lungorna även här i Sverige. Just orden som andedräkt och andning är väldigt starka. Ande-dräkt - visar vår utandning hur vi mår i anden? Andning - är det ett begrepp som säger att vi tar in hela universum i vårt system, för är inte luft en del av universum?
Eftersom jag bara har en njure är det inte heller så konstigt att obalansen märks mer vid sorg och chock. Mina onda fötter och tinnitusen är ett resultat av det.
Det kändes så skönt att få en "diagnos", så jag var nära på att börja gråta och framför allt kändes det skönt med vetskapen att det går att stärka upp och balansera det obalanserade genom akupunktur och kost och örter så småningom. Det kommer att resultera i att det blir lättare att hantera sorgen - för kropp och själ hänger ihop, det går inte att komma ifrån.
Svensk medicin baseras mest på läkemedel (min erfarenhet). Jag är glad att jag slipper proppa i mig en massa läkemedel, för blodtryck, smärta, ångest, sömnproblem, förstoppning mm mm... För det vill jag inte ha.
Hon ville avvakta med örter för att först se hur jag reagerar på akupunkturen. I morse vaknade jag med ett hettande ansikte, såg ut ungefär som en som går på antabus. Just nu ska jag undvika viss sorts mat. Åt rester igår som innehöll sådan mat, så det kanske var det. Får berätta det nästa vecka.
söndag 18 november 2012
Drömmen som fick mig att fundera över kommunikation
Jag var i en stor galleri eller shoppingcenter och det jag kommer ihåg därifrån var att jag hade så mycket att göra att jag glömde att ge vatten och mat till några djur som jag hade hand om. Drömmen hade ett längre intro, vilket jag inte kommer ihåg, men det var det här som fastnade.
Djuren hade jag i en märklig korg med våningar. Överst fanns en papegoja och en råtta sida vid sida, under bodde ytterligare en papegoja och i botten ett djur som jag inte visste vad det var för något. Men det var så skumt och mörkt att jag inte kunde urskilja vad det var för djur.
Eftersom jag hade varit så upptagen och glömt mata djuren såg jag hur de mer och mer tappade ork och livskraft. Den översta papegojan gjorde ett utfall mot mig och bet mig i bröstet vid hjärtetrakten. Jag skyndade mig att leta efter vatten och gav papegojan och råttan. De slängde sig över det och drack glupskt. Papegojan under var så svag och döende att den inte klarade av att dricka. Det var ett skynke över den understa våningen och när jag lyfte på det var det kändes det bara ondskefullt.
Jag begav mig ut för att leta efter mat till djuren men hamnade i en trång husvagn där jag fick besök av en gammal zigenarkvinna. Hon skulle hjälpa mig med smärtan i mina fötter.
Pierre som var i 2-årsåldern hade försvunnit in i ett annat rum som visade sig vara mitt och Marcus sovrum i Partille. Han stod längst bort mot en vägg med ryggen emot mig och jag kunde inte nå honom. Jag gick tillbaka till rummet med zigenarkvinnan, men hon var borta liksom min plånbok. Istället satt där en yngre kvinna. Jag försökte konfrontera henne för att fråga vart den andra kvinnan tagit vägen och var min plånbok fanns, men hon vägrade att svara. Då blev jag vansinnig och bankade henne huvud mot väggen gång på gång.
Känslan jag fick när jag vaknade är att jag ska nog vara försiktig med vissa saker och att jag glömt att tillgodose vissa delar av mig själv. Några symboler är fortfarande oklara, bl a råttan och papegojan, så jag har bokat ett drömlexikon på biblioteket.
Djuren hade jag i en märklig korg med våningar. Överst fanns en papegoja och en råtta sida vid sida, under bodde ytterligare en papegoja och i botten ett djur som jag inte visste vad det var för något. Men det var så skumt och mörkt att jag inte kunde urskilja vad det var för djur.
Eftersom jag hade varit så upptagen och glömt mata djuren såg jag hur de mer och mer tappade ork och livskraft. Den översta papegojan gjorde ett utfall mot mig och bet mig i bröstet vid hjärtetrakten. Jag skyndade mig att leta efter vatten och gav papegojan och råttan. De slängde sig över det och drack glupskt. Papegojan under var så svag och döende att den inte klarade av att dricka. Det var ett skynke över den understa våningen och när jag lyfte på det var det kändes det bara ondskefullt.
Jag begav mig ut för att leta efter mat till djuren men hamnade i en trång husvagn där jag fick besök av en gammal zigenarkvinna. Hon skulle hjälpa mig med smärtan i mina fötter.
Pierre som var i 2-årsåldern hade försvunnit in i ett annat rum som visade sig vara mitt och Marcus sovrum i Partille. Han stod längst bort mot en vägg med ryggen emot mig och jag kunde inte nå honom. Jag gick tillbaka till rummet med zigenarkvinnan, men hon var borta liksom min plånbok. Istället satt där en yngre kvinna. Jag försökte konfrontera henne för att fråga vart den andra kvinnan tagit vägen och var min plånbok fanns, men hon vägrade att svara. Då blev jag vansinnig och bankade henne huvud mot väggen gång på gång.
Känslan jag fick när jag vaknade är att jag ska nog vara försiktig med vissa saker och att jag glömt att tillgodose vissa delar av mig själv. Några symboler är fortfarande oklara, bl a råttan och papegojan, så jag har bokat ett drömlexikon på biblioteket.
Kommunikation
Det jag drömde inatt triggade igång tankar som jag nu ska försöka beskriva.
Som jag tidigare skrivit så känner jag mig ganska övertygad om att den energi som man skulle kunna kalla själ inte försvinner utan kanske enbart övergår till en annan dimension, eller ett annat universum eller vad man väljer att kalla det.
Det kanske finns ett sätt att kommunicera med den här andra dimensionen via symboler i våra drömmar. För tänk er att vårt mänskliga språk här på jorden är så lokalt ändå att vi enbart kan kommunicera med de närmaste via talet men vi förstår inte andra människors tal eftersom de utvecklat ett annat språk som de kommunicerar med. För att förstå varandra har vi accepterat engelskan som ett gemensamt språk.
Sen finns det även andra sätt att kommunicera också, som teckenspråk och olika taktila sätt som tex brailleskrift.
När vi drömmer, drömmer vi oftast i symboler, t ex ett hus eller en trädgård kan beskriva din kropp och en väg kan beskriva din egen livsresa. Det viktiga att ta tillvara på är den känslan som drömmen ger dig och försöka komma ihåg det när man vaknar. Då får man mycket information om vad som är på gång som kan få saker och ting i verkliga livet att klarna. Vissa drömmar verkar väldigt banala och har drag från dagens händelser. Då kanske det är precis så det är just då - banalt. Det händer inte några stora saker. Eller så kanske det är precis tvärtom - det behövs nåt banalt som pausar det jobbiga som pågår för ett ögonblick.
Tänk om det är så att det är den andra dimensionen som kommunicerar med oss via våra drömmar, för att varna oss, för att få oss att inse vissa saker eller bara småprata lite med oss. För vad vet vi egentligen? Det är vårt eget inre universum eller undermedvetna som pratar, men det är just detta jag undrar vad det är. Vad är vårt undermedvetna? Det kanske är vår port till den andra sidan - den del av oss som styr inte bara våra drömmar utan också våra beslut som vi fattar med magkänslan, dvs när inte hjärnan är där och försöker få logik och klarhet i allt. Den där känslan när man vet att något är helt rätt trots att logiken säger något helt annat. För vad är egentligen det där med magkänslan? Är det samma process som visas i våra drömmar?
Eftersom jag drömt sådana märkliga drömmar som ger så mycket klarhet om jag bara ligger kvar ett tag och funderar över dem, så tror jag att det handlar om nån form av kommunikation med evigheten.
Jag tror att symbolismen i våra drömmar är ett gemensamt universellt språk. Alla förstår det, det gäller bara att vara lyhörd och lyssna till det.
Som jag tidigare skrivit så känner jag mig ganska övertygad om att den energi som man skulle kunna kalla själ inte försvinner utan kanske enbart övergår till en annan dimension, eller ett annat universum eller vad man väljer att kalla det.
Det kanske finns ett sätt att kommunicera med den här andra dimensionen via symboler i våra drömmar. För tänk er att vårt mänskliga språk här på jorden är så lokalt ändå att vi enbart kan kommunicera med de närmaste via talet men vi förstår inte andra människors tal eftersom de utvecklat ett annat språk som de kommunicerar med. För att förstå varandra har vi accepterat engelskan som ett gemensamt språk.
Sen finns det även andra sätt att kommunicera också, som teckenspråk och olika taktila sätt som tex brailleskrift.
När vi drömmer, drömmer vi oftast i symboler, t ex ett hus eller en trädgård kan beskriva din kropp och en väg kan beskriva din egen livsresa. Det viktiga att ta tillvara på är den känslan som drömmen ger dig och försöka komma ihåg det när man vaknar. Då får man mycket information om vad som är på gång som kan få saker och ting i verkliga livet att klarna. Vissa drömmar verkar väldigt banala och har drag från dagens händelser. Då kanske det är precis så det är just då - banalt. Det händer inte några stora saker. Eller så kanske det är precis tvärtom - det behövs nåt banalt som pausar det jobbiga som pågår för ett ögonblick.
Tänk om det är så att det är den andra dimensionen som kommunicerar med oss via våra drömmar, för att varna oss, för att få oss att inse vissa saker eller bara småprata lite med oss. För vad vet vi egentligen? Det är vårt eget inre universum eller undermedvetna som pratar, men det är just detta jag undrar vad det är. Vad är vårt undermedvetna? Det kanske är vår port till den andra sidan - den del av oss som styr inte bara våra drömmar utan också våra beslut som vi fattar med magkänslan, dvs när inte hjärnan är där och försöker få logik och klarhet i allt. Den där känslan när man vet att något är helt rätt trots att logiken säger något helt annat. För vad är egentligen det där med magkänslan? Är det samma process som visas i våra drömmar?
Eftersom jag drömt sådana märkliga drömmar som ger så mycket klarhet om jag bara ligger kvar ett tag och funderar över dem, så tror jag att det handlar om nån form av kommunikation med evigheten.
Jag tror att symbolismen i våra drömmar är ett gemensamt universellt språk. Alla förstår det, det gäller bara att vara lyhörd och lyssna till det.
fredag 16 november 2012
"En utomkroppslig upplevelse. Ingen smärta, inget ljud, bara ljus och kärlek."
Jag läste precis en artikel i GP om en man som överlevde tågolyckan i Lerum för 25 år sedan. Han berättar om en utomkroppslig upplevelse liknande den jag upplevde strax efter Pierres död. Så här säger han:
Han minns inget av smällen förutom det fruktansvärda dånet innan han försvann ur sin egen kropp.
- Jag var inte medvetslös, jag var bara i en annan och bättre värld, säger han.
Och det som rubriken säger, var precis det jag kände och såg. Jag har skrivit om det i ett blogginlägg förra året. Pierre ville att jag skulle få veta var han var. Hur han hade det och att det var bra. När jag tänker på det kan det skänka lite tröst för stunden men när den här fruktansvärda längtan efter honom slår till, då finns det ingenting mer som kan trösta.
Bara det här att andra som varit en hårsmån från evigheten skriver om samma upplevelser får mig faktiskt att tro på att vi hamnar i en annan dimension när vi dör. Ingen vet och ingen vet vad som händer sen, om vi lever ett annat liv där, om vi bara "är" eller om vi återföds till denna världen eller nån annan...
Men jag är övertygad om att döden inte kommer att vara vare sig farlig eller obehaglig, den dan den kommer.
söndag 7 oktober 2012
Förvirring
 |
Pierre i köket på det gasthof vi bodde på i Österrike
när gammelfarmor fyllde år. Han tog initiativet själv till att hjälpa till i köket och till att servera. Det upp- skattades av både kunder och personal. Av några tyskar fick han dricks i D-mark, motsvarande 100:-. Gissa om han var lycklig då! |
I dessa "starka" perioder har jag mycket svårt att relatera till det som hänt. Jag ser Pierres foton och vet att han inte kommer tillbaka, men det känns så fruktansvärt otroligt och overkligt så jag har svårt att själv fatta att det har hänt.
Någonstans stänger hjärnan av sorgen för att själen ska få vila. Jag behöver den återhämtningen för att kunna klara av mina dagliga rutiner, gå upp, borsta tänderna, bädda sängen och för att göra det jag behöver göra i arbetsväg.
Men dessa perioder följs alltid av en ångestperiod, då jag kan gråta, vilket kan kännas som en befrielse. Men samtidigt plågar det mig så mycket, så jag orkar inte med smärtan en längre stund och stänger av gråten. Imorgon har det gått 1 ½ år. Fortfarande kan jag inte och vill inte acceptera det som hänt.
tisdag 11 september 2012
Nutid är dåtid är nutid
Människor runtomkring förväntar sig att allt ska vara som vanligt igen för mig. Det har gått 17 månader vilket inte är någon tid alls när man har med evig tid att göra. Min son kommer att vara död i evigheter och när man väl förstått detta kan saker och ting aldrig någonsin bli som förut igen. Det kanske inte märks på ytan men inuti kommer alltid den här smärtan och saknaden att finnas kvar.
Förra sommaren var jag i chocktillstånd till långt in på hösten. Den här sommaren har jag varit i något liknande paralyserat tillstånd och inte kunnat gråta ordentligt. Nu gråter jag igen. Det här med sorgens olika faser är rent nonsens - tillstånden kommer och går och har ingen symmetrisk inbördes ordning i längden. Periodvis gör det lika ont som det gjorde för ett år sen. Jag hamnar i chockliknande tillstånd när sanningen kommer upp för mig och jag kommer förmodligen aldrig till någon acceptans till att det har hänt. Logiskt förstår jag att han är död, men känslomässigt kommer jag nog aldrig att erkänna det.
Idag är också dagen då närmare tre tusen personer som vanligt gick till jobbet för elva år sedan, för att aldrig mera återvända levande till sina anhöriga. Mina tankar finns även hos dem.
Förra sommaren var jag i chocktillstånd till långt in på hösten. Den här sommaren har jag varit i något liknande paralyserat tillstånd och inte kunnat gråta ordentligt. Nu gråter jag igen. Det här med sorgens olika faser är rent nonsens - tillstånden kommer och går och har ingen symmetrisk inbördes ordning i längden. Periodvis gör det lika ont som det gjorde för ett år sen. Jag hamnar i chockliknande tillstånd när sanningen kommer upp för mig och jag kommer förmodligen aldrig till någon acceptans till att det har hänt. Logiskt förstår jag att han är död, men känslomässigt kommer jag nog aldrig att erkänna det.
Idag är också dagen då närmare tre tusen personer som vanligt gick till jobbet för elva år sedan, för att aldrig mera återvända levande till sina anhöriga. Mina tankar finns även hos dem.
söndag 26 augusti 2012
Musik
I fredags klarade jag av att spela gitarr och sjunga för första gången sen Pierre gick bort. Det var känslofyllt och gråten låg på lur, men jag lyckades genomföra några låtar. Jag har gjort försök tidigare men har fått lägga undan gitarren genast, eftersom jag börjat gråta med en gång.
Musik upplevs med hela kroppen och vibrationerna anses välgörande för oss. Sången är själens resonanslåda och det blir ohållbart om man släpper ut all ångest på en gång. För det är den inverkan som sång och musik har på mig. Det kommer att gå i vågor märker jag för idag skulle jag aldrig kunna sjunga.
Musik upplevs med hela kroppen och vibrationerna anses välgörande för oss. Sången är själens resonanslåda och det blir ohållbart om man släpper ut all ångest på en gång. För det är den inverkan som sång och musik har på mig. Det kommer att gå i vågor märker jag för idag skulle jag aldrig kunna sjunga.
onsdag 22 augusti 2012
Eksem
Det brinner och svider i ansiktet, främst runt ögonen. Eksemen som dök upp för ett år sedan har inte försvunnit. I början på året fick jag en kortisonsalva att använda runt ögonen och en immundämpande salva för övriga delar. Den immundämpande salvan innehåller samma ämne, Tacrolimus (en bakterie från berget Fuji i Japan), som Pierre hade mot avstötning.
Jag var på hudmottagningen på Frölunda sjukhus i morse och fick rådet att enbart använda den immundämpande salvan och ytterligare en annan mjukgörande kräm. Kortisonsalvan har tunnat ut huden runt ögonen så den är alldeles lila. Inte nog med det - när jag håller upp med kortisonet får eksemet fritt utrymme och gör huden lik elefanthud. En ond cirkel. Fick också mjällschampo för behandling, eftersom mjäll kan trigga igång eksem och viceversa.
Det blir ytterligare en remiss till Sahlgrenska för provtagningar och sen återbesök om 3 månader till hudmottagningen igen. För mig är det helt klart att det handlar om inre stress. Men eksemen kan orsaka ytterliga själslig stress, så det är bra att få bukt med det så det inte accelerar ytterligare. Min hud speglar verkligen mitt inre just nu.
Jag var på hudmottagningen på Frölunda sjukhus i morse och fick rådet att enbart använda den immundämpande salvan och ytterligare en annan mjukgörande kräm. Kortisonsalvan har tunnat ut huden runt ögonen så den är alldeles lila. Inte nog med det - när jag håller upp med kortisonet får eksemet fritt utrymme och gör huden lik elefanthud. En ond cirkel. Fick också mjällschampo för behandling, eftersom mjäll kan trigga igång eksem och viceversa.
Det blir ytterligare en remiss till Sahlgrenska för provtagningar och sen återbesök om 3 månader till hudmottagningen igen. För mig är det helt klart att det handlar om inre stress. Men eksemen kan orsaka ytterliga själslig stress, så det är bra att få bukt med det så det inte accelerar ytterligare. Min hud speglar verkligen mitt inre just nu.
Ont
För varje vecka och månad som går blir jag mer medveten om vad det är som har hänt och jag fylls av fasa varje gång jag tänker på det. Jag fruktar och förbannar ödet som tagit Pierre ifrån mig. Att försöka söka efter någon mening är fruktlöst, men det är den mänskliga naturen att göra det eftersom vi behöver strukturera och förstå livet. Men döden har ingen annan förklaring än att det är ett naturligt slut på livet.
Liksom allt annat på jorden och i universum lever vi i cykler om liv och död. Att bli fråntagen livet vid alldeles för unga år finns det ingen som helst mening med. Var det helt enkelt så att han var för skadad för att kunna göra det han var ämnad till? Jag vill se det som att han, som hade en sån fin själ, får en ny chans och återföds i en hel kropp. Jag hoppas vi träffas snart.
Jag själv har hamnat i en dvala, upphört att fungera normalt, trots att det inte märks utåt. Då håller jag masken. Mitt inre känns dött och motivationen till livet försvann helt igen någon gång i somras. För min andra sons skull trampar jag ändå vatten och håller huvudet över ytan för att inte drunkna.
Tack vare all hjälp jag fått fortsätter jag ändå att tvinga mig till att gå upp på morgonen, tvätta mig och göra allt jag ska göra. Men den äkta drivande motivationen för livet saknas. Den kommer väl så småningom...
måndag 9 juli 2012
Mamma
Idag var det 34 år sedan min mamma dog. Dagen då de bestämde sig för att stänga av respiratorn, min pappas födelsedag. Jag kommer ihåg det som igår - min pappa och jag som stod vid sjukhussängen och jag skulle hålla hennes hand, men förmådde inte utan sprang gråtandes och skrikande ut ur rummet, tryckte på hissknappen, stod i hissen och kommer inte ihåg nåt mer efter det.
Det enda jag minns sen var att jag satt i sängen hemma hos min kompis, vars föräldrar förmodligen hade kommit och hämtat mig. Hennes mamma kom in i rummet och sa att nu har hon tagit sitt sista andetag. Sen den dagen har jag fått klara mig själv.
Så många gånger som jag har behövt henne i livet, men jag har känt att hon vakar över mig ändå, även om hon inte har kunnat ingripa på något sätt.
Det enda jag minns sen var att jag satt i sängen hemma hos min kompis, vars föräldrar förmodligen hade kommit och hämtat mig. Hennes mamma kom in i rummet och sa att nu har hon tagit sitt sista andetag. Sen den dagen har jag fått klara mig själv.
Så många gånger som jag har behövt henne i livet, men jag har känt att hon vakar över mig ändå, även om hon inte har kunnat ingripa på något sätt.
onsdag 27 juni 2012
Till Pierre
Min älskade unge,
Hösten 2010 berättade du om några märkliga upplevelser du hade på nätterna. Du sa att du vaknade och såg ett kvinnoansikte på kudden bredvid dig. En annan gång vaknade du och var helt paralyserad, du kunde inte röra dig och blev helt vettskrämd. Du hade många sådana här konstiga upplevelser och jag hade tyvärr inte då något vettigt svar att ge dig.
Nu läste jag precis om det och det verkar vara exakt samma sak som du upplevde. Så här står det:
Sömnparalys - ett förstadium till ut-ur kroppen upplevelser
Ända sen du var liten, har jag märkt att du ibland sov med halvöppna ögon. Jag tänkte inte på att detta skulle ha varit nåt annorlunda, eftersom även din pappa gjorde så ibland.
Utifrån vad som står i artikeln, kan jag förstå att detta verkar vara nåt helt fantastiskt när man behärskar det, men du hade väl inte behövt lämna mig för gott?
Kram Mamma
Hösten 2010 berättade du om några märkliga upplevelser du hade på nätterna. Du sa att du vaknade och såg ett kvinnoansikte på kudden bredvid dig. En annan gång vaknade du och var helt paralyserad, du kunde inte röra dig och blev helt vettskrämd. Du hade många sådana här konstiga upplevelser och jag hade tyvärr inte då något vettigt svar att ge dig.
Nu läste jag precis om det och det verkar vara exakt samma sak som du upplevde. Så här står det:
Sömnparalys - ett förstadium till ut-ur kroppen upplevelser
Det
finns ett tillstånd där man vaknar men man kan inte röra kroppen. Detta
tillstånd upplever de flesta som mycket obehagligt men jag tror att det är ett
förstadium till att kunna skilja själen från kroppen, UKU, och när man väl har
lämnat kroppen försvinner den obehagliga upplevelsen under sömnparalysen. Här
har jag försökt ta reda på varför tillståndet uppkommer.
När man är i
det här medvetandetillståndet upplever man att man är vaken och helt förlamad
och att det man upplever är helt verkligt, att man vaknar och inte kan röra sig.
Man kan uppleva skräckfyllda saker, syn och hörselintryck och närvaro av
människor eller väsen i rummet fast man är helt ensam. Detta kallas hypnagoga
hallucinationer och innebär att man drömmer fast man är vaken.
Jag har själv
upplevt det här tillståndet många gånger, att jag har vaknat utan att kunna röra
mig och sedan brukar jag höra ett ringande ljud i öronen och känna en
energivibration i kroppen.
För mig är
tillståndet inte obehagligt längre för jag har lärt mig att när jag vaknar och
är i det här i det här medvetandetillståndet kan jag lämna kroppen. Om du skulle
råka ut för samma sak, så föreställ dig att du ska resa dig ifrån din kropp. När
du har lyckats lämna kroppen försvinner alla intryck som är hallucinationer, man
ser rummet som det verkligen ser ut och man upplever sig fortfarande som helt
vaken. I detta tillstånd kan man färdas vart som helst i hela universum, men det
brukar inte hålla i sig mer än några minuter. Men jag tycker att det är det
intressantaste man kan vara med om i livet, att uppleva att man kan existera
utan kropp.
Ända sen du var liten, har jag märkt att du ibland sov med halvöppna ögon. Jag tänkte inte på att detta skulle ha varit nåt annorlunda, eftersom även din pappa gjorde så ibland.
Utifrån vad som står i artikeln, kan jag förstå att detta verkar vara nåt helt fantastiskt när man behärskar det, men du hade väl inte behövt lämna mig för gott?
Kram Mamma
söndag 17 juni 2012
En helg
Jag har den senaste tiden känt hur otroligt trött jag är, så jag behövde en helg utan andra mål än att göra ingenting. Att bara vara. Jag har legat på gräsmattan på landet och tittat på asplövens dansande skuggspel i gräset, hört fåglarnas outtröttliga kvitter. Fascinerats av den stora flugans och lilla flugans maktkamp om nektaren från smörblomman och förundrats över hur färgen på en grupp tusenskönor förändras från vitt till violett om man tittar på dem tillräckligt länge.
Det här är de små tingens skönhet och lycka, en bekräftelse för livet. Samtidigt finns den stora sorgen där och jag brister i gråt.
Det tar tid att lära sig gå igen, när livet så brutalt har slått undan benen. Det senaste året har jag legat, ålat och krupit mig igenom. Nu har jag kommit till det stadiet då jag på vinglande ben och med stöd precis har lärt mig att stå.
Katten var med mig på landet. Det var skönt. Denna varelse som är så väl förankrad med Moder Jord - hon förstår och tröstar.
Det här är de små tingens skönhet och lycka, en bekräftelse för livet. Samtidigt finns den stora sorgen där och jag brister i gråt.
Det tar tid att lära sig gå igen, när livet så brutalt har slått undan benen. Det senaste året har jag legat, ålat och krupit mig igenom. Nu har jag kommit till det stadiet då jag på vinglande ben och med stöd precis har lärt mig att stå.
Katten var med mig på landet. Det var skönt. Denna varelse som är så väl förankrad med Moder Jord - hon förstår och tröstar.
torsdag 14 juni 2012
Anmälan
Då har jag fått klart anmälan till Socialstyrelsen och imorgon ska det postas. Passade även på att skicka en kopia till Socialdepartementet. Fler ska det skickas till, men det orkar jag inte göra just nu.
En helg satt jag på golvet och redde ut alla papper från de olika instanser som jag begärde hem förra året. Med en tidslinje uppritad över de senaste tre åren och post-it lappar lyckades jag minnas och få en klar bild över vad olika personer hade sagt och gjort och det hjälpte mig en hel del att få ihop till helheten.
De flesta känslor sköljde över mig, jag blev arg, ledsen, uppgiven, förbannad och fullkomligt rosenrasande när allt blev så tydliglagt framför mig. Jag hoppas verkligen att de startar en utredning!
En helg satt jag på golvet och redde ut alla papper från de olika instanser som jag begärde hem förra året. Med en tidslinje uppritad över de senaste tre åren och post-it lappar lyckades jag minnas och få en klar bild över vad olika personer hade sagt och gjort och det hjälpte mig en hel del att få ihop till helheten.
De flesta känslor sköljde över mig, jag blev arg, ledsen, uppgiven, förbannad och fullkomligt rosenrasande när allt blev så tydliglagt framför mig. Jag hoppas verkligen att de startar en utredning!
lördag 9 juni 2012
Måleri
Jag har tagit tag i penslarna igen. Senaste gången jag målade var för ca 15 år sen. Då hade jag motiv som jag målade efter, men den här gången målar jag ut min ångest. Vet inte om det kommer att göra nån skillnad i mitt liv, men känner att jag har det här behovet just nu.
Förmodligen kommer det inte att vara något som jag visar upp, kan nog kännas för jobbigt att titta på, eller visa upp... vet inte. Bakgrundsmusiken är given - Pierres egen musik och Kapten Röd.
Förmodligen kommer det inte att vara något som jag visar upp, kan nog kännas för jobbigt att titta på, eller visa upp... vet inte. Bakgrundsmusiken är given - Pierres egen musik och Kapten Röd.
fredag 1 juni 2012
Ångest igen
Min själ är full av öppna sår. Det går att tillfälligt täppa igen dem med tryckkompresser, men det håller inte hur länge som helst. Inatt släppte de igen.
Jag såg framför mig bilden av Pierre, 6 år, någon månad efter första transplantationen, när han lekte i badkaret och hittade på nya infall och skrattade så han kiknade. Livsglädje, livslust och framtidshopp förenat i en enda liten kropp.
Och så såg jag Pierre, 14 år, intervjuades i Rapport ett år före andra transplantationen, trött och tärd men ändå så tapper. Och jag ville bara krama om honom och säga att allt kommer att bli bra.
Min önskan är att om 10 år kunna säga: "Ja, det var ett par kämpiga 23 år i början. Men se hur bra det blev till slut."
Det kommer aldrig att hända.
Jag såg framför mig bilden av Pierre, 6 år, någon månad efter första transplantationen, när han lekte i badkaret och hittade på nya infall och skrattade så han kiknade. Livsglädje, livslust och framtidshopp förenat i en enda liten kropp.
Och så såg jag Pierre, 14 år, intervjuades i Rapport ett år före andra transplantationen, trött och tärd men ändå så tapper. Och jag ville bara krama om honom och säga att allt kommer att bli bra.
Min önskan är att om 10 år kunna säga: "Ja, det var ett par kämpiga 23 år i början. Men se hur bra det blev till slut."
Det kommer aldrig att hända.
torsdag 17 maj 2012
Sugrören
I morse ramlade påsen med sugrör ner från hyllan. Inget konstigt med det, förutom att jag och katten låg kvar i sängen och påsen med sugrör har legat stabilt på hyllan i köket sedan Pierre rörde dem sist.
Det var bara han som använde dem. Till allt. Mestadels drack han mjölk med sugrör - smakade bättre så, tyckte han. Han hade sina små egenheter.
Vill han säga mig något? Att han är här? Att det är bra att jag börjat med anmälan? Tacka för blommorna? Eller vad? Jag vill i alla fall tro att han är här, eftersom lukten av gammal gubbe har försvunnit också. Ja, det har jag inte berättat.
När vi flyttade in här kände jag efter ett tag lukten av en gammal man ute i köket. Var det någon som bott här innan som deklarerade att det här var hans område? Jag kunde inte bli av med lukten hur jag än bar mig åt. Ibland kunde jag också känna, efter att jag gått och lagt mig, att någon betraktade mig. Det var inget skrämmande med det, bara ett konstaterande att så var det. Kvart över 3 på natten brukade jag också vakna av att det knarrade i golvet - första gångerna blev jag livrädd, men det var inget mer med det, så jag vande mig.
Nu har allt detta försvunnit. Istället har det tillkommit knastrande i väggen ovanför min säng ibland, TV-bilden rasslar till väldigt mycket emellanåt, det knäpper alltid en hel del i datorn efter att den är avstängd. Allt detta kan kännas som naturliga händelser, men det finns inget elektriskt i väggen bakom sängen, TVn har aldrig rasslat så förut och knäppandet i datorn sker oavsett hur lång tid det gått efter att den stängdes av. Det brukar alltid komma när jag ligger i sängen och läser. Det känns då som om Pierre vill säga god natt. Jag svarar honom naturligtvis.
Det var bara han som använde dem. Till allt. Mestadels drack han mjölk med sugrör - smakade bättre så, tyckte han. Han hade sina små egenheter.
Vill han säga mig något? Att han är här? Att det är bra att jag börjat med anmälan? Tacka för blommorna? Eller vad? Jag vill i alla fall tro att han är här, eftersom lukten av gammal gubbe har försvunnit också. Ja, det har jag inte berättat.
När vi flyttade in här kände jag efter ett tag lukten av en gammal man ute i köket. Var det någon som bott här innan som deklarerade att det här var hans område? Jag kunde inte bli av med lukten hur jag än bar mig åt. Ibland kunde jag också känna, efter att jag gått och lagt mig, att någon betraktade mig. Det var inget skrämmande med det, bara ett konstaterande att så var det. Kvart över 3 på natten brukade jag också vakna av att det knarrade i golvet - första gångerna blev jag livrädd, men det var inget mer med det, så jag vande mig.
Nu har allt detta försvunnit. Istället har det tillkommit knastrande i väggen ovanför min säng ibland, TV-bilden rasslar till väldigt mycket emellanåt, det knäpper alltid en hel del i datorn efter att den är avstängd. Allt detta kan kännas som naturliga händelser, men det finns inget elektriskt i väggen bakom sängen, TVn har aldrig rasslat så förut och knäppandet i datorn sker oavsett hur lång tid det gått efter att den stängdes av. Det brukar alltid komma när jag ligger i sängen och läser. Det känns då som om Pierre vill säga god natt. Jag svarar honom naturligtvis.
onsdag 16 maj 2012
Födelsedag
Idag fyllde Pierre 23 år. Jag har fortfarande svårt att förstå att det har hänt eftersom jag kan se honom så tydligt framför mig och höra hans röst. Han var ju så levande!
Jag var på kyrkogården och planterade lite blommor. Duggregnet störde mig inte alls och det var skönt att jag var ensam där, då var det ingen som såg mina tårar. Jag har också börjat skriva på anmälan mot socialtjänsten, för det har jag lovat honom. Kanske vi båda kan få ro när den är ivägskickad.
Häromdagen testade jag kabeln mellan videon och datorn för att överföra alla gamla familje-VHS-band till DVD. En hel del kvar att lösa, men det fungerade alldeles utmärkt från videokameran. Där hade jag en film från vintern efter att han hade blivit transplanterad och sprudlar av ny livslust och kraft. Han hittade alltid på nåt nytt och var så go och snäll. När jag överfört det till datorn kanske jag lägger in nån snutt här.
Träffade grannen när jag kom hem från kyrkogården. Han sa att han saknade verkligen den goe och rare pojken. Det är många med honom som tycker så.
Jag var på kyrkogården och planterade lite blommor. Duggregnet störde mig inte alls och det var skönt att jag var ensam där, då var det ingen som såg mina tårar. Jag har också börjat skriva på anmälan mot socialtjänsten, för det har jag lovat honom. Kanske vi båda kan få ro när den är ivägskickad.
Häromdagen testade jag kabeln mellan videon och datorn för att överföra alla gamla familje-VHS-band till DVD. En hel del kvar att lösa, men det fungerade alldeles utmärkt från videokameran. Där hade jag en film från vintern efter att han hade blivit transplanterad och sprudlar av ny livslust och kraft. Han hittade alltid på nåt nytt och var så go och snäll. När jag överfört det till datorn kanske jag lägger in nån snutt här.
Träffade grannen när jag kom hem från kyrkogården. Han sa att han saknade verkligen den goe och rare pojken. Det är många med honom som tycker så.
tisdag 8 maj 2012
Upprörd
Jag blir så förbannad och ledsen när jag läser om utförsäkrade Jimmy som förlorade sin dotter i oktober, endast för ett halvår sen! http://www.expressen.se/nyheter/de-far-inte-sorja-sin-doda-dotter/
Nu har verkligen försäkringskassan visat sitt onda ansikte ytterligare en gång. Skall inte myndigheterna vara till för människan och inte tvärtom?! Och den känslolösa Cecilia Udin som i slutet på artikeln påstår att det är bättre att börja arbeta. Vad i HELVETE vet hon om det?!
Jag förstår exakt hur han som egenföretagare känner det - man har en förbannad press på sig redan att klara av allt. Men vad hjälper det när orken inte finns där, eller när koncentrationen upptas av tankar som varför, eller när de mörka tankarna kommer? Att då ytterligare ha pressen från en myndighet som borde vara till hjälp istället för att göra livet ännu djävligare. Jag blir så ....!!! Vad är de ute efter? Att vi alla ska vara robotar utan känslor?
Jag hade förmodligen varit i exakt samma position om jag inte hade fått den underbara hjälpen av prästen som jag samtalar med. Hon har suttit med på mötena med försäkringskassan och fört min talan, själv har jag varken haft ork eller motivation. När fk har talat har det gått in genom ena örat och ut genom andra - jag har helt enkelt inte haft kraft till att orka koncentrera mig. De hade enkelt kunna köra över mig, utan att jag hade brytt mig.
Nu skall vi ha ett nytt möte den 21 maj, jag känner mig starkare nu, men har på långa vägar inte den kapacitet som jag haft tidigare. Det har gått över ett år sedan Pierre gick bort och fortfarande kan jag drabbas av chock när jag inser att det har hänt. Och motivationen och lusten till livet ... nej.
Nu har verkligen försäkringskassan visat sitt onda ansikte ytterligare en gång. Skall inte myndigheterna vara till för människan och inte tvärtom?! Och den känslolösa Cecilia Udin som i slutet på artikeln påstår att det är bättre att börja arbeta. Vad i HELVETE vet hon om det?!
Jag förstår exakt hur han som egenföretagare känner det - man har en förbannad press på sig redan att klara av allt. Men vad hjälper det när orken inte finns där, eller när koncentrationen upptas av tankar som varför, eller när de mörka tankarna kommer? Att då ytterligare ha pressen från en myndighet som borde vara till hjälp istället för att göra livet ännu djävligare. Jag blir så ....!!! Vad är de ute efter? Att vi alla ska vara robotar utan känslor?
Jag hade förmodligen varit i exakt samma position om jag inte hade fått den underbara hjälpen av prästen som jag samtalar med. Hon har suttit med på mötena med försäkringskassan och fört min talan, själv har jag varken haft ork eller motivation. När fk har talat har det gått in genom ena örat och ut genom andra - jag har helt enkelt inte haft kraft till att orka koncentrera mig. De hade enkelt kunna köra över mig, utan att jag hade brytt mig.
Nu skall vi ha ett nytt möte den 21 maj, jag känner mig starkare nu, men har på långa vägar inte den kapacitet som jag haft tidigare. Det har gått över ett år sedan Pierre gick bort och fortfarande kan jag drabbas av chock när jag inser att det har hänt. Och motivationen och lusten till livet ... nej.
torsdag 3 maj 2012
Känslorna återvänder
Nu har jag trappat ned på medicinen i några veckors tid och den riktiga Mia stegar fram ur det tjocka töcknet av förnimmelser som bara kändes på ytan. Jag börjar åter få kontakt med mig själv och mitt innersta. Det här märkte tom sjukgymnasten som jag tränat basal kroppskännedom hos ända sen i höstas. Hon sa att det var en jätteskillnad från när medicinerna verkade som mest. Märkligt vilken skillnad det gör. Känns skönt och samtidigt lite oroligt att jag blir mig själv igen, med sorg och allt vad det för med sig med eksem och annat. Drömmarna är tydligare och jag är mer närvarande i nuet och i min kropp. Jag känner igen!
En natt drömde jag att Pierre var rasande. Tänkte att det kanske var något jag själv projicerade, eftersom jag fortfarande inte hunnit ta itu med en massa saker som jag ligger efter med, bl a anmälan mot socialtjänsten. Jag tog upp det med psykologen idag och hon sa att det förmodligen var för att jag börjat planera framtiden och för varje steg jag tar framåt tar jag också ett steg ifrån att släppa taget om sorgen. Jag vill inte släppa taget, för tänk om han då försvinner ifrån mig för gott! Fortfarande känns det ofattbart emellanåt.
Angående psykologen, så tyckte jag att hon var väldigt elak förut. Hon sa rakt ut att Pierre var död och sa saker runt detta som jag inte ville höra. Förmodligen för att jag vägrar inse det. Men det sätter samtidigt igång processer som är nödvändiga, och samtidigt otroligt smärtsamma. Min hjärna förstår men mitt hjärta kan inte ta in det fruktansvärda. Det får komma i nanodoser för att jag inte ska gå under själv.
En natt drömde jag att Pierre var rasande. Tänkte att det kanske var något jag själv projicerade, eftersom jag fortfarande inte hunnit ta itu med en massa saker som jag ligger efter med, bl a anmälan mot socialtjänsten. Jag tog upp det med psykologen idag och hon sa att det förmodligen var för att jag börjat planera framtiden och för varje steg jag tar framåt tar jag också ett steg ifrån att släppa taget om sorgen. Jag vill inte släppa taget, för tänk om han då försvinner ifrån mig för gott! Fortfarande känns det ofattbart emellanåt.
Angående psykologen, så tyckte jag att hon var väldigt elak förut. Hon sa rakt ut att Pierre var död och sa saker runt detta som jag inte ville höra. Förmodligen för att jag vägrar inse det. Men det sätter samtidigt igång processer som är nödvändiga, och samtidigt otroligt smärtsamma. Min hjärna förstår men mitt hjärta kan inte ta in det fruktansvärda. Det får komma i nanodoser för att jag inte ska gå under själv.
söndag 15 april 2012
Slutar med medicinen nu!
Idag tog jag ett beslut. Jag ska sluta med den antidepressiva medicinen. Nu har jag ätit den i exakt 70 dagar och den har nog gjort sitt nu. Nackdelarna överväger fördelarna - jag går bara upp i vikt och jag känner mig alltid trött och slö. Det medför att jag egentligen inte har någon lust att göra någonting - mina dagliga promenader från förr har jag inte tagit på hur länge som helst och helst vill jag bara ligga i soffan. Kläderna passar inte och jag vägrar att ställa mig i ett provrum - vill inte veta vad det är för storlek jag drar nu. Nej, jag trivs verkligen inte med situationen.
Jag har också känt att sorgen har berövats mig. Även drömmarna - jag kan vakna av att jag drömt något otäckt men vad det är kommer jag inte ihåg. De detaljrika drömmar jag haft tidigare finns inte längre. För mig var medicinerna en kortsiktig lösning för att få vila ifrån sorgen. Nu får det vara nog.
Inte blir det bättre av att psykologen säger att jag måste sova mindre, att arbetsterapeuten säger att jag måste aktivera mig mer, att sjukgymnasten säger att jag måste göra övningar hemma. Tyvärr gör jag ingenting av vad de säger åt mig att göra, för jag orkar inte och vissa dagar hinner jag inte heller. Blir bara superstressad.
Medicinen ska bort nu! Hamnat helt i fel spiral...
Jag har också känt att sorgen har berövats mig. Även drömmarna - jag kan vakna av att jag drömt något otäckt men vad det är kommer jag inte ihåg. De detaljrika drömmar jag haft tidigare finns inte längre. För mig var medicinerna en kortsiktig lösning för att få vila ifrån sorgen. Nu får det vara nog.
Inte blir det bättre av att psykologen säger att jag måste sova mindre, att arbetsterapeuten säger att jag måste aktivera mig mer, att sjukgymnasten säger att jag måste göra övningar hemma. Tyvärr gör jag ingenting av vad de säger åt mig att göra, för jag orkar inte och vissa dagar hinner jag inte heller. Blir bara superstressad.
Medicinen ska bort nu! Hamnat helt i fel spiral...
söndag 8 april 2012
1 år
Idag ungefär vid den här tiden för ett år sen ringde jag till socialtjänstekvinnan som hade hand om Pierre och skällde ut henne efter noter då jag fått reda på att han hade synts till på Drottningtorget, istället för att vara på det sk motivationshemmet. Vilket djävla motivationshem! Då visste jag fortfarande inte vad som hade hänt. Efter det samtalet ringde polisen.
Jag kan inte själv fatta att det gått ett år redan. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Ibland känns smärtan lika påtaglig som om det hände igår. Snart ska jag åka ut till kyrkogården och sitta där en stund hos honom.
Jag kan inte själv fatta att det gått ett år redan. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Ibland känns smärtan lika påtaglig som om det hände igår. Snart ska jag åka ut till kyrkogården och sitta där en stund hos honom.
tisdag 27 mars 2012
Begravning igen
Idag, denna underbara vårdag, när solen värmer och livet börjat spira på nytt, gjorde döden sig återigen påmind. Begravningsceremonin för min svärmor hölls idag i Fässbergs kyrka - samma kyrka där för bara 8 månader sedan mitt barnbarn döptes. Prästen, Ludwig Schatter, var som vanligt den som förrättade akten. Samma präst som följt släkten i över 30 års tid.
Det kändes surrealistiskt att sitta där, jag tror inte att jag orkar ta till mig den här sorgen också. Hur man än försöker att värja sig, så tar det sig uttryck på något sätt i alla fall. Hos mig har eksemen blommat ut igen.
Som den duktiga pianist hon var, min svärmor Ingrid, hade hon komponerat ett eget stycke - ett stycke helt i klass med Chopin och de andra klassikerna. Den här spelade hon gärna för mig när jag var hos henne, trots att hennes fingrar var krokiga av reumatism och smärtade. Hon skrev nog aldrig ned den, eller spelade in den på band, som jag ofta påminde henne om, så den tog hon med sig i graven. Men inatt spelade hon den för mig. Pierre stod också vid pianot.
En märklig kraft intog mig nu på kvällen när jag kom hem. Det var en erinran om att leva. En känsla av att jag vill leva. Som om jag levt i en bubbla under vattnet, där jag visste att livet pågick runtomkring mig, men som jag inte deltog i. Det känns som om bubblans väggar börjar tunnas ut och jag börjar återvända till livet.
Det kändes surrealistiskt att sitta där, jag tror inte att jag orkar ta till mig den här sorgen också. Hur man än försöker att värja sig, så tar det sig uttryck på något sätt i alla fall. Hos mig har eksemen blommat ut igen.
Som den duktiga pianist hon var, min svärmor Ingrid, hade hon komponerat ett eget stycke - ett stycke helt i klass med Chopin och de andra klassikerna. Den här spelade hon gärna för mig när jag var hos henne, trots att hennes fingrar var krokiga av reumatism och smärtade. Hon skrev nog aldrig ned den, eller spelade in den på band, som jag ofta påminde henne om, så den tog hon med sig i graven. Men inatt spelade hon den för mig. Pierre stod också vid pianot.
En märklig kraft intog mig nu på kvällen när jag kom hem. Det var en erinran om att leva. En känsla av att jag vill leva. Som om jag levt i en bubbla under vattnet, där jag visste att livet pågick runtomkring mig, men som jag inte deltog i. Det känns som om bubblans väggar börjar tunnas ut och jag börjar återvända till livet.
lördag 10 mars 2012
Hugget i sten
Var på kyrkogården idag. Nu har Pierres namn blivit ingraverat på stenen. Jag skulle kunnat skriva "äntligen ingraverat", eftersom det tog stenhuggaren nästan 9 månader från den dagen jag gjorde beställningen att få dit det. Jag ringde både i september och oktober för att höra varför det fortfarande inte hade blivit gjort. (i deras skyltfönster står det "snabba leveranser") Blev försäkrad om att det var på gång. Sen tappade jag liksom orken att fortsätta ringa och fråga, var faktiskt precis på väg att avboka beställningen och be någon annan göra det.
Men nu är det alltså gjort och ytterligare en bekräftelse på något sätt. Jag förstod inte själv att jag skulle reagera så starkt på att få se hans namn stå där. Har känt lite oro varje gång jag gått dit för att erfara just detta. För när det är "hugget i sten" är det också fastställt och orubbligt.
Men nu är det alltså gjort och ytterligare en bekräftelse på något sätt. Jag förstod inte själv att jag skulle reagera så starkt på att få se hans namn stå där. Har känt lite oro varje gång jag gått dit för att erfara just detta. För när det är "hugget i sten" är det också fastställt och orubbligt.
lördag 3 mars 2012
Svärmor
I morse dog min svärmor. Känns så fruktansvärt märkligt bara, eftersom jag var och hälsade på henne på sjukhuset igår. Jag berättade om Alexander, mitt barnbarn, för henne, och hur kul vi hade ihop för ett tag sedan. Hon skrattade och var på gott humör när jag lämnade henne, men jag hade en konstig känsla i kroppen ändå när jag gick.
En sköterska hade tidigare försökt ta blodtryck på henne, både manuellt och med apparaten, men det hade varit så svagt så varken hon kunde höra det eller apparaten ge utslag. De hade dock lyckats få ett till slut, fick jag höra i morse. Hennes hud var också väldigt kall igår, men hon skojade bort det själv genom att säga att hon gillar ju kyla bättre än värme. Precis när jag skulle gå skulle de komma in med maten, men hon sa att hon inte ville ha något. Hon har varit aptitlös länge och jag tror nog att det inte bara är jag som har förmanat henne att äta, för att få energi och orka.
Sen hade hon alla sjukdomar och problem som tyngde henne och gjorde henne 20 år äldre än vad hon verkligen var. Nu har hon fått frid från dem och har åter fått möta sin man, sin son och sitt barnbarn istället. Vila i frid, Ingrid! Vi ses en dag!
En sköterska hade tidigare försökt ta blodtryck på henne, både manuellt och med apparaten, men det hade varit så svagt så varken hon kunde höra det eller apparaten ge utslag. De hade dock lyckats få ett till slut, fick jag höra i morse. Hennes hud var också väldigt kall igår, men hon skojade bort det själv genom att säga att hon gillar ju kyla bättre än värme. Precis när jag skulle gå skulle de komma in med maten, men hon sa att hon inte ville ha något. Hon har varit aptitlös länge och jag tror nog att det inte bara är jag som har förmanat henne att äta, för att få energi och orka.
Sen hade hon alla sjukdomar och problem som tyngde henne och gjorde henne 20 år äldre än vad hon verkligen var. Nu har hon fått frid från dem och har åter fått möta sin man, sin son och sitt barnbarn istället. Vila i frid, Ingrid! Vi ses en dag!
fredag 24 februari 2012
Hand i han med döden: transplanterad första gången
De sista månaderna före den planerade transplantationen försämrades Pierres tillstånd snabbt. Han blev trött väldigt fort och färgen försvann från kinderna. Det var därför nödvändigt med dialys, så att han skulle vara i skick att klara av operationen. Jag blev inlagd på Sahlgrenska och Pierre på Östra kvällen före. En kompis till mig som då var gravid med tvillingar skulle vara hos Pierre den tiden som jag blev kvar på Sahlgrenska. Hon skrev också ner allt som hände under tiden för mig.
När Pierre kom tillbaka ned på avdelningen hade han röda kinder och beordrade personalen att göra pasta till honom. Efter att ha varit håglös och inte velat äta på länge var det ett gott tecken. Han fick nytt liv. Jag å andra sidan höll på att somna in för gott på Sahlgrenska. De gav mig så mycket morfin att min andning var på väg att upphöra - jag fick motgift vid två tillfällen. Det tog ungefär ett år för mig att bli helt återställd efteråt. Första tiden hade jag till och med hemtjänst, eftersom jag inte fick anstränga mig för mycket, och min ork var inte alls bra. Ombytta roller mellan mig och Pierre - han fick ett sprudlande nytt liv och för mig blev det precis tvärtom. Trots dagens facit så hade jag gjort det igen - han hade kunnat få mitt hjärta om han bara hade hållit sig vid liv.
När Pierre kom tillbaka ned på avdelningen hade han röda kinder och beordrade personalen att göra pasta till honom. Efter att ha varit håglös och inte velat äta på länge var det ett gott tecken. Han fick nytt liv. Jag å andra sidan höll på att somna in för gott på Sahlgrenska. De gav mig så mycket morfin att min andning var på väg att upphöra - jag fick motgift vid två tillfällen. Det tog ungefär ett år för mig att bli helt återställd efteråt. Första tiden hade jag till och med hemtjänst, eftersom jag inte fick anstränga mig för mycket, och min ork var inte alls bra. Ombytta roller mellan mig och Pierre - han fick ett sprudlande nytt liv och för mig blev det precis tvärtom. Trots dagens facit så hade jag gjort det igen - han hade kunnat få mitt hjärta om han bara hade hållit sig vid liv.
tisdag 21 februari 2012
Hand i hand med döden: transplanterad andra gången
Dagen de ringde för att berätta att de hade fått in en njure som skulle passa Pierre kommer jag väl ihåg. Det var i början på september och jag hade varit ute på Stora Amundön och badat med en vän. Vi åkte och handlade efteråt och stod i kassan när telefonen ringde. När jag väl förstod vad det handlade om sa jag till kassörskan "min son skall in på sjukhus!", lämnade allt och rusade ut till bilen. Hade jag vetat vilken lång väntan det egentligen skulle bli, så hade jag tagit det lugnare. Men efter tre års förhoppningar tänker man inte så rationellt, min enda tanke var att nu skulle det äntligen bli av och Pierre skulle bli frisk igen.
Vi var på transplantationsavdelningen på em, prover togs och Pierre förbereddes för operation. Detta blev dock inte av förrän på morgonen efter. På vuxna sätter de den transplanterade njuren i ljumsken, men det blev komplikationer eftersom han var så mager, den låg i kläm och hade svårt att komma igång. Dagen efter fick de operera igen.
I samma veva hade jag fått besked om att jag var en av 400 utvalda av över 50.000 sökanden i hela Europa att representera Mercedes Benz A-klass i en PR-turné. Ett tillfälle man kanske bara upplever en gång i livet. Jag hade redan packat väskan, men kunde ju inte lämna min son i detta läge. Han var 15 år gammal och tyckte att jag skulle åka, han var ju trygg bland personalen på barnkliniken som han kände så väl och dessutom hade hans farmor lovat att vara hos honom. Personalen sa också till mig att åka, det gällde ju bara några dagar och de kände honom utan och innan. Jag hade meddelat PR-ansvarige på Mercedes-Benz om hur situationen låg till och han garanterade att var vi än befann oss i Europa skulle han se till att jag kom hem fortast möjligt om det skulle behövas. Det fick mig att bestämma mig. Samma morgon satt jag och en person till på flyget till Frankfurt.
Under dessa dagar hade jag ständig kontakt med sjukhuset, men enligt dem gick allt bra. Riktigt så var inte fallet, Pierre hade haft en syrebrist när han låg på intensivvårdsavdelningen på Sahlgrenska och han fick komplikationer efter detta. Bl a så hade han synstörningar, vilka gick över efter någon vecka och skakningar i händerna - detta levde han med hela livet. Än idag kan jag fråga mig om det hade varit annorlunda om jag hade stannat hemma.
Vi var på transplantationsavdelningen på em, prover togs och Pierre förbereddes för operation. Detta blev dock inte av förrän på morgonen efter. På vuxna sätter de den transplanterade njuren i ljumsken, men det blev komplikationer eftersom han var så mager, den låg i kläm och hade svårt att komma igång. Dagen efter fick de operera igen.
I samma veva hade jag fått besked om att jag var en av 400 utvalda av över 50.000 sökanden i hela Europa att representera Mercedes Benz A-klass i en PR-turné. Ett tillfälle man kanske bara upplever en gång i livet. Jag hade redan packat väskan, men kunde ju inte lämna min son i detta läge. Han var 15 år gammal och tyckte att jag skulle åka, han var ju trygg bland personalen på barnkliniken som han kände så väl och dessutom hade hans farmor lovat att vara hos honom. Personalen sa också till mig att åka, det gällde ju bara några dagar och de kände honom utan och innan. Jag hade meddelat PR-ansvarige på Mercedes-Benz om hur situationen låg till och han garanterade att var vi än befann oss i Europa skulle han se till att jag kom hem fortast möjligt om det skulle behövas. Det fick mig att bestämma mig. Samma morgon satt jag och en person till på flyget till Frankfurt.
Under dessa dagar hade jag ständig kontakt med sjukhuset, men enligt dem gick allt bra. Riktigt så var inte fallet, Pierre hade haft en syrebrist när han låg på intensivvårdsavdelningen på Sahlgrenska och han fick komplikationer efter detta. Bl a så hade han synstörningar, vilka gick över efter någon vecka och skakningar i händerna - detta levde han med hela livet. Än idag kan jag fråga mig om det hade varit annorlunda om jag hade stannat hemma.
måndag 20 februari 2012
20 år
Om ungefär en halvtimme är det exakt 20 år sedan min man förolyckades på Hallandsåsen, alltså den 20/02 2012 kl 20 har det gått 20 år. Han var på mitt jobb på Chalmers och lämnade en låda med semlor innan han skulle köra ner till Skåne för att hämta munkar (vispad äggvita med choklad/kokos) till butiken i Bohus. Han var västsvensk distributör för dem och det var redan fjärde resan ner samma vecka. Han körde en Volkswagenbuss och det var på tillbakavägen som han körde rakt in i en långtradare, som hade påbörjat stigningen uppför Hallandsåsen.
Jag har försökt att förstå varför det hände, och det enda jag kommit fram till var att han var ouppmärksam för ett ögonblick. Det var bra väglag, visserligen mörkt, men vittnena som färdades i en bil han körde om på den långa raksträckan före åsen, hade inte uppmärksammat några bromsljus, utan han rände rakt in i långtradaren bakifrån. Han dog inom en kvart, före ambulansen hann fram.
Men det här fick jag reda på först dagen efter. Detta pga en mycket inkompetent pastor i vår församling. Gamlestadspolisen fick beskedet sent på kvällen, de ringde pastorn som i sin tur kontaktade en aktiv kyrkobesökare som jag hade till granne, som jag inte kände över huvudtaget. Han i sin tur var och knackade på min dörr, då var klockan redan 23 och jag låg och sov. Ni kan säkert förstå alla tankar som snurrade hos mig innan jag somnade, när jag inte kunde få tag på Marcus.
På fredagmorgonen lämnade jag barnen hos dagmamma och åkte till jobbet. Jag ögnade igenom GP och fastnade för en liten artikel där det stod om en dödsolycka på Hallandsåsen, med en minibuss inblandad. Han hade ju en Volkswagenbuss så jag tänkte att det kunde inte beröra honom, men hjärtat pumpade ändå väldigt hårt. Sen ringde telefonen och det var min svärmor som skrek hysteriskt. Jag fattade inte ett ord av vad hon sa, förrän min svärfar kom till telefonen. Då först fick jag reda på vad som hade hänt - "familjeprästen" var redan hemma hos dem och jag satte mig i bilen och har inte en aning om hur jag kom dit. Jag hade lika gärna kunnat köra ihjäl mig där också.
Prästen i Partille församlingen hade då ringt till min höggravida svägerska, som han hade hittat i telefonkatalogen. Hon hade blivit så chockad att hon inte kom ihåg var jag jobbade och ringde till mina svärföräldrar då.
Jag kommer ihåg att jag satt och ringde till alla inblandade, för att försöka förstå vad som hade hänt, långtradarchauffören, åkeriet, vittnena, polisen, sjukhuset i Ängelholm dit de förde honom, ambulansmännen, journalisterna som hade varit på plats. Förmodligen var det ett ögonblicks verk, kanske han hade slumrat till lite grann och varit ouppmärksam. Nästan 10 år tidigare hade han haft änglavakt när han slumrade till och körde av vägen på nästan exakt samma ställe. Då med en Mercedes av de äldre, tåligare modellerna. Karossen hade blivit intryckt 30 cm då han slog emot en brunn, men själv var han helt oskadd.
Jag har försökt att förstå varför det hände, och det enda jag kommit fram till var att han var ouppmärksam för ett ögonblick. Det var bra väglag, visserligen mörkt, men vittnena som färdades i en bil han körde om på den långa raksträckan före åsen, hade inte uppmärksammat några bromsljus, utan han rände rakt in i långtradaren bakifrån. Han dog inom en kvart, före ambulansen hann fram.
Men det här fick jag reda på först dagen efter. Detta pga en mycket inkompetent pastor i vår församling. Gamlestadspolisen fick beskedet sent på kvällen, de ringde pastorn som i sin tur kontaktade en aktiv kyrkobesökare som jag hade till granne, som jag inte kände över huvudtaget. Han i sin tur var och knackade på min dörr, då var klockan redan 23 och jag låg och sov. Ni kan säkert förstå alla tankar som snurrade hos mig innan jag somnade, när jag inte kunde få tag på Marcus.
På fredagmorgonen lämnade jag barnen hos dagmamma och åkte till jobbet. Jag ögnade igenom GP och fastnade för en liten artikel där det stod om en dödsolycka på Hallandsåsen, med en minibuss inblandad. Han hade ju en Volkswagenbuss så jag tänkte att det kunde inte beröra honom, men hjärtat pumpade ändå väldigt hårt. Sen ringde telefonen och det var min svärmor som skrek hysteriskt. Jag fattade inte ett ord av vad hon sa, förrän min svärfar kom till telefonen. Då först fick jag reda på vad som hade hänt - "familjeprästen" var redan hemma hos dem och jag satte mig i bilen och har inte en aning om hur jag kom dit. Jag hade lika gärna kunnat köra ihjäl mig där också.
Prästen i Partille församlingen hade då ringt till min höggravida svägerska, som han hade hittat i telefonkatalogen. Hon hade blivit så chockad att hon inte kom ihåg var jag jobbade och ringde till mina svärföräldrar då.
Jag kommer ihåg att jag satt och ringde till alla inblandade, för att försöka förstå vad som hade hänt, långtradarchauffören, åkeriet, vittnena, polisen, sjukhuset i Ängelholm dit de förde honom, ambulansmännen, journalisterna som hade varit på plats. Förmodligen var det ett ögonblicks verk, kanske han hade slumrat till lite grann och varit ouppmärksam. Nästan 10 år tidigare hade han haft änglavakt när han slumrade till och körde av vägen på nästan exakt samma ställe. Då med en Mercedes av de äldre, tåligare modellerna. Karossen hade blivit intryckt 30 cm då han slog emot en brunn, men själv var han helt oskadd.
söndag 19 februari 2012
Kemiskt lobotomerad
Jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till den verkan som den antidepressiva medicinerna har på mig. Känner mig fullkomligt nollställd, fast mer på minussidan. Jag förstår att det var nödvändigt för att jag inte skulle trasas sönder helt. Jag var farligt nära branten och behövde den här återhämtningen för att kunna fungera. (enligt andra) Däremot så gillar jag inte den här nollställdheten, känslomänniska som jag är. Det blir en märklig zombietillvaro där allt går i grått. Jo, det händer att jag gråter och jag kan till och med skratta, men det känns inte riktigt som om det är jag, som om jag själv står utanför på något konstigt sätt.
Jag drömmer en hel del, men de är inte heller lika tydliga när jag vaknar som de var tidigare. Jag kan inte riktigt komma ihåg detaljerna i drömmarna, men jag vet att det kan vara om precis vad som helst. Den här verkan har dem på mitt minne också - kommer inte ihåg saker och tappar ord. Jag ger det max ett halvår, sen får det vara bra med det här tillståndet, jag vill bli mig själv igen - även om det är i ett tillstånd av sorg. På något sätt har sorgen tagits ifrån mig.
Man kan i alla fall säga att sömnen har förbättrats, alldeles markant för mycket. Jag sover ungefär 12 timmar varje natt. Eftersom jag oftast somnar först vid 00-tiden så innebär det att hela förmiddagen försvinner och jag vaknar mitt på dan vid 12-tiden. Imorgon ska jag till läkaren, får ta upp allt detta med henne och se vad hon har att säga om det.
Jag drömmer en hel del, men de är inte heller lika tydliga när jag vaknar som de var tidigare. Jag kan inte riktigt komma ihåg detaljerna i drömmarna, men jag vet att det kan vara om precis vad som helst. Den här verkan har dem på mitt minne också - kommer inte ihåg saker och tappar ord. Jag ger det max ett halvår, sen får det vara bra med det här tillståndet, jag vill bli mig själv igen - även om det är i ett tillstånd av sorg. På något sätt har sorgen tagits ifrån mig.
Man kan i alla fall säga att sömnen har förbättrats, alldeles markant för mycket. Jag sover ungefär 12 timmar varje natt. Eftersom jag oftast somnar först vid 00-tiden så innebär det att hela förmiddagen försvinner och jag vaknar mitt på dan vid 12-tiden. Imorgon ska jag till läkaren, får ta upp allt detta med henne och se vad hon har att säga om det.
torsdag 26 januari 2012
Mediciner
Jag har alltid varit restriktiv när det gäller mediciner, för jag tror att man klarar av mycket på egen hand. Ibland kan det mycket väl vara så att det är tron på medicinens magiska egenskaper som gör en frisk, inte medicinen i sig. Nu har jag i alla fall fallit till föga själv. Måste få sova - har inte kunnat sova riktigt en enda natt på mycket länge. Jag vaknar flera gånger och är alldeles paralyserad. Testade med Attarax, ett milt ångestdämpade medel. Kunde sova hela tre nätter men sen var det likadant igen.
Eksemet i ansiktet har också förvärrats och spridit sig till halsen - mild kortison räcker inte längre. Jag ringde läkaren om dessa saker och gick med på att börja äta antidepressiva tabletter, det kanske kan få mig att sova bättre. Fick också en starkare medel mot eksemen runt munnen, bakom öronen och halsen och nacke och en annan sorts kortison mot hårbotten.
Började min dos igår och tror ni att jag sov bättre? Icke! Av det antidepressiva fick jag en vansinnig klåda över hela kroppen, så jag var tvungen att gå upp och ta två Attarax på det (klådstillande också). Hjälpte inte mycket utan jag låg och kliade mig överallt halva natten och är tröttare än någonsin. Ska fortsätta ändå och ta en dos ikväll också - får se om det blir någorlunda bättre. Salvorna mot eksemen verkar ha bättre effekt för de har dämpats lite redan.
Det känns inte bra alls med så mycket olika preparat, men har ju aldrig drabbats av såna här besvär tidigare.
Eksemet i ansiktet har också förvärrats och spridit sig till halsen - mild kortison räcker inte längre. Jag ringde läkaren om dessa saker och gick med på att börja äta antidepressiva tabletter, det kanske kan få mig att sova bättre. Fick också en starkare medel mot eksemen runt munnen, bakom öronen och halsen och nacke och en annan sorts kortison mot hårbotten.
Började min dos igår och tror ni att jag sov bättre? Icke! Av det antidepressiva fick jag en vansinnig klåda över hela kroppen, så jag var tvungen att gå upp och ta två Attarax på det (klådstillande också). Hjälpte inte mycket utan jag låg och kliade mig överallt halva natten och är tröttare än någonsin. Ska fortsätta ändå och ta en dos ikväll också - får se om det blir någorlunda bättre. Salvorna mot eksemen verkar ha bättre effekt för de har dämpats lite redan.
Det känns inte bra alls med så mycket olika preparat, men har ju aldrig drabbats av såna här besvär tidigare.
söndag 15 januari 2012
Tillbaka från helvetet ... igen
De senaste veckorna har jag levt i ett totalt mörker, i en kvicksand där jag kämpat för mitt liv för att hålla huvudet ovan jord. Där starka krafter dragit mig ner, ner, ner, djupare och djupare tills enbart ett miserabelt litet pip är allt som finns kvar av helvetesskrien.
Först nu känner jag att jag har kraft att kravla mig uppåt, mm för mm, där krafterna fortfarande får slåss för sin existens. Där mörkret strider för sin seger och hotar med att utplåna mig. Min värld har redan rämnat och inte blir det lättare av att allt annat runtomkring går åt helvete. Det blir en dominoeffekt där den enda som kan stoppa fallet är jag själv. Jag vet det, men man måste ha kraften att orka hejda det också. När floden blir för kraftig finns det bara en sak att göra, att följa med. Någonstans avtar strömmen och det är där jag befinner mig idag. Dags att börja rensa bråtet runtomkring och försöka ta mig upp.
Min styrka är Pierre, det låter konstigt för han är även min svaghet. Men jag vet också att han väntar på mig, tillsammans med sin lillasyster, (missfallet jag fick efter Pierre) när det blir dags för mig att lämna den här existensen. Det finns en anledning till att jag inte drunknade och det är den jag får försöka leta reda på.
Först nu känner jag att jag har kraft att kravla mig uppåt, mm för mm, där krafterna fortfarande får slåss för sin existens. Där mörkret strider för sin seger och hotar med att utplåna mig. Min värld har redan rämnat och inte blir det lättare av att allt annat runtomkring går åt helvete. Det blir en dominoeffekt där den enda som kan stoppa fallet är jag själv. Jag vet det, men man måste ha kraften att orka hejda det också. När floden blir för kraftig finns det bara en sak att göra, att följa med. Någonstans avtar strömmen och det är där jag befinner mig idag. Dags att börja rensa bråtet runtomkring och försöka ta mig upp.
Min styrka är Pierre, det låter konstigt för han är även min svaghet. Men jag vet också att han väntar på mig, tillsammans med sin lillasyster, (missfallet jag fick efter Pierre) när det blir dags för mig att lämna den här existensen. Det finns en anledning till att jag inte drunknade och det är den jag får försöka leta reda på.
torsdag 5 januari 2012
Mörker
Ifall någon skulle tro att det blir lättare att leva med tiden kan jag snabbt ta er ur den villfarelsen. Det blir det inte! Nu har det snart gått 9 månader och jag tycker att livet är mörkare än någonsin. Förmodligen pga att det gått så lång tid och att Pierre fortfarande inte kommit hem. Jag väntar på honom varje dag och jag gråter varje dag för att han inte kommer.
Han lämnade en hälsning för länge sedan, http://enbloggomsorg.blogspot.com/2011/10/de-forsta-5-manaderna-halsning.html , vilket borde ge mig någorlunda tröst om vetskapen att han har det bra, men jag saknar honom så fruktansvärt att det tar kål på mig! Den här längtan drar sönder mitt inre och dagarna låter jag bara passera för att ytterligare själv vara en dag närmare döden. Det låter inte bra men det är precis så det känns och hopplösheten är ett djupt mörker utan slut.
Det här förstärks naturligtvis av att ekonomin fullkomligt havererat eftersom jag inte har orkat eller kunnat jobba som tidigare. Framtiden ser inte särskilt ljus ut överhuvudtaget. I natt vaknade jag av magsmärtor och jag har gått omkring som en zombie de senaste veckorna.
Han lämnade en hälsning för länge sedan, http://enbloggomsorg.blogspot.com/2011/10/de-forsta-5-manaderna-halsning.html , vilket borde ge mig någorlunda tröst om vetskapen att han har det bra, men jag saknar honom så fruktansvärt att det tar kål på mig! Den här längtan drar sönder mitt inre och dagarna låter jag bara passera för att ytterligare själv vara en dag närmare döden. Det låter inte bra men det är precis så det känns och hopplösheten är ett djupt mörker utan slut.
Det här förstärks naturligtvis av att ekonomin fullkomligt havererat eftersom jag inte har orkat eller kunnat jobba som tidigare. Framtiden ser inte särskilt ljus ut överhuvudtaget. I natt vaknade jag av magsmärtor och jag har gått omkring som en zombie de senaste veckorna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)