I måndags var jag på akupunktur. Detta för att jag nu i några års tid känt mer och mer att kroppen förfaller på olika sätt. Och det går bara fortare och fortare. Känner också att jag fått föga intresse från västerländska läkare, trots att jag sökt för samma symptom några gånger tidigare, sen 2017 och senast nu i våras. De har kollat EKG, lungkapacitet och HB, men inga andra blodprover och då allt verkat bra där har de bara skickat hem mig. Senast sa jag till läkaren att jag var ganska trött på att ha det så här nu, men han verkar inte ha uppfattat det.
Men den här andfåddheten för minsta lilla, näsan som runnit några år nu, minnet som sviktar mer och mer, de mer stelare lederna, den sämre synen, nedstämdheten, frusenheten, den sakta ökande viktuppgången, kroppens känslighet för minsta lilla osv? Är det bara något man ska acceptera? Nej, jag tycker inte det. Tummen som jag skadade i november är inte heller återställd trots sjukgymnastik.
Så fick jag höra om den här kinesiske läkaren och vilka fantastiska under han verkar ha utfört och bokade genast en tid. Han var inte särskilt pratsam och den svenska han pratade var ganska knagglig, så efter att jag berättat om mina problem lät jag honom utföra sitt värv utan frågor.
Efter att han studerat tungan noga fick jag lägga mig på britsen och han tryckte med fingrarna på bröstbenet. Jag höll på att studsa upp, för så ont gjorde det. Han blandade till en pulvermix med varmt vatten som jag fick dricka och sen tryckte han igen på samma ställe igen. Jag tryckte själv också och hör och häpna; det gjorde inte ont längre! På några sekunder hade det försvunnit. Han tryckte också på magen, som var spänd och sa åt mig att djupandas ett tag ända ner i magen. Spändheten försvann och nu påminner jag på mig själv många gånger att andas så. Vet ju egentligen detta, men ibland behöver man bli påmind ...
Han hade sagt att mina problem sitter i huvudet. Var inte riktigt säker på exakt vad han menade med det, men nu tror jag mig förstå ...
För under veckan har det hänt en del saker. Jag är inte på något sätt återställd, men har förstått att min kropp håller på att hela sig själv. Har "träningsvärk" i armen där nålar suttit, svettats på natten, vaknat genomförkyld som försvunnit efter nån timme, sveda vid avföring och urinering (förmodligen pga gifter som lämnar kroppen) och jag har drömt ...
Första natten efter akupunkturen drömde jag om min farmor som dog 1999. En natt drömde jag om King, min hund, som dog 1980 och i natt drömde jag om min mamma som dog 1978. Nattens dröm är fortfarande rätt tydlig men kommer inte ihåg intrigen riktigt.
För mig har det varit en fasa att drömma om min mamma då hon strax före sin död hade drömt om sin mamma och att hon skulle komma och hämta henne. Men jag har drömt om henne tidigare vilket jag skrivit om här i bloggen. Det var på hösten före Pierres död. Hon verkade veta vad som skulle komma och ville säkert bara säga att hon fanns där. Men i natt skulle hon inte hämta mig i alla fall utan vi var i ett hus som var riktigt förfallet. Det var mörkt, dragigt och fullt av spindelväv - som ett hus taget ur en skräckfilm. Det var i stort behov av städning och hon skulle hjälpa mig att hitta vattnet i det här huset.
Om man förstår något om symboliken i drömmar så vet man att hus betyder den egna uppenbarelsen. Det är så det ser ut inne i mig; gamla sorger som fortfarande river och tynger ner mig i förfall. Nu lyfts sorgerna - en efter en - upp till ytan för att på något sätt försonas med mig. Vi behöver hitta ljuset och inte vara kvar i mörkret, för mina sorger är och kommer alltid att vara en del av mig. Det var säkert det den kinesiske läkaren menade med att det sitter i huvudet. Nu kanske jag äntligen har hittat vattnet så jag kan städa upp ordentligt och göra huset beboeligt igen. Processen är igång.
