måndag 16 maj 2016

27 år

Idag skulle du ha fyllt 27 år. Ganska exakt nu vid det här inläggets begynnelse tog de ut dig ur min mage. Trots att din första tid var så svår blev du en sådan fin människa. Eller det kanske var just därför. Du förstod livets svårigheter men visste inte hur du skulle hantera det senare.

Hos mig lever du vidare. Jag vill gärna tro att du idag hade varit en skötsam man med fast jobb och egen bostad. Kanske hade du varit sambo med samma tjej som du haft i nästan tio år och haft ett barn redan. En flicka på två år som har dina långa ögonfransar och fylliga mun. Man förstår att hon skall bli en skönhet, precis som du. Du oroar dig redan nu för hur du skall hantera alla kommande friare. Men du gör det på ditt vanliga sätt genom att skämta om det. Fast bakom skämtet ligger det subtila, det ömtåliga.

Du är lycklig och ibland tänker du på de jobbiga åren. Men det gör dig bara starkare och mer motiverad att leva ditt liv på bästa möjliga sätt; att ta hand om din familj, med kärlek.

Du hade så mycket kärlek att ge, men dina mörka sidor skrämde dig. Det mörka är inget att vara rädd för - det kan man lösa upp med ljus. För vi är bara människor och har båda delarna i oss. Att dölja och undertrycka våra mörka sidor gör bara det mörka starkare. Att ta upp dem i ljuset och bearbeta dem får dem att försvinna likt en pust från en het kopp kaffe.

söndag 1 maj 2016

Gå vidare

Det krävs mod och styrka att gå vidare. Att leva vidare och att anamma livet till fullo. Det är det jag försöker göra, men varje cell i min kropp motsätter sig det. Efter många års inre stress är min kropp full av inflammationer. Det pågår en ständig kamp mellan mitt hjärta, min hjärna och min kropp. Mitt hjärta som gråter, min hjärna som säger 'gråt inte mer' och min kropp som är slagfältet för dessa båda.

Min obotliga livsvilja driver mig vidare. Jag motarbetar inflammationen genom att dricka ett komponerat pulver fullt av antioxidanter, ta kokosolja, reishi, vitamintabletter, spirulina, dricker emellanåt gröna juicer, undviker allt för mycket socker och är ute och promenerar. Ibland känns kroppen bättre, framförallt efter de gröna juicerna, och ibland känns det som ett fruktlöst försök att rulla upp en stor sten i uppförsbacke.

En av orsakerna till den stora renoveringen jag börjat utföra i mitt hem beror också på att jag behöver ha en drastisk förändring av det liv vi levde här, jag och Pierre. En annorlunda livsmiljö där jag inte kan se honom komma in genom dörren. För det var inte så dörren såg ut när han levde här.

Det handlar inte om att radera ut minnen, utan om att undvika det smärtsamma i minnena. Pierre bor inom mig, och det kommer han alltid att göra. Det är fortfarande smärtsamt, men han kommer alltid att bo där inne som ett embryo, tillbaka i fosterstadiet. Ett embryo som aldrig kommer att födas. Ett embryo tills den dan jag dör.