Hälsa - en följetong

Vid nionde besöket hos akupunktören var jag tvungen att säga stopp. Min ekonomi klarade inte mer. Nu 2 ½ vecka efter det har smärtan i fötterna tilltagit och eksemen har haft ett utbrott men lagt sig igen. Så visst gjorde akupunkturen verkan. Jag känner mig också mycket starkare i kroppen (förutom fötterna) och mentalt, trots att jag bryter samman emellanåt. Men jag har lättare för att återhämta mig och kan alltid påbörja behandlingen igen ifall det skulle bli mycket värre.

En vilja till att börja leva har tagit form. Jag börjar planera för framtiden på ett sätt som jag inte gjort tidigare och ibland kan till och med en lyckokänsla anas nånstans djupt där inne. Jag gissar på att det är många som inte vågar bejaka såna känslor när man samtidigt sörjer, det har naturligtvis inte jag heller kunnat göra tidigare. Men målet är väl ändå att välkomna livet och göra det bästa av det. Det tar lång tid att komma dit. Jag har som jag tidigare skrivit fått massor av hjälp av både arbetsterapeuten, som jag var hos sista gången igår och prästen, som jag träffar varannan vecka ung nu. De har gett mig verktygen för att komma dit jag är idag. Jag kan skratta lika lätt som jag kan gråta nu. Och jag har accepterat att jag är som jag är.

Tidigare blev jag frustrerad över att jag inte klarade av lika mycket som jag alltid har gjort och det ökade stressen och frustrationen ännu mer. Men jag har kommit till en punkt där jag förstått att jag på inget sätt kan forcera mig själv till att göra mer än det jag orkar. Kanske jag aldrig kommer att bli som jag var förr, men då är det så.

Var också hos läkaren på vårdcentralen och påpekade mina onda fötter. Hon är en mycket farmakologisk läkare, vilket de flesta är, och har svårt att se alternativterapier som en valmöjlighet. I alla fall skulle hon skriva en remiss till ultraljud, eftersom hon inte trodde att det var ortopediskt. Det tror inte jag heller. Så vi får se vad det blir av det.

Ett avslut

Idag var min äldste son och jag på två olika banker för att avsluta Pierres konton. Trots att jag känt mig relativt stark den senaste tiden var jag oförberedd på den känslostorm som kom och bröt ned mig. Jag märkte på den unge banktjänstemannen att han inte riktigt visste hur han skulle agera, men han gjorde det ändå på ett respektfullt sätt. Han stod tyst kvar och väntade tills vi var färdiga att gå ut. Ett mycket enkelt sätt att visa medmänsklighet och deltagande med en person man inte känner alls. Det fanns en ömsesidig förståelse mellan oss.

Varje gång som något med koppling till Pierre avslutas, ges sorgen en stark skjuts uppåt. Men samtidigt kommer man också ett steg närmare att leva i harmoni med sorgen. Det är inte en enkel process och jag förstår varför många i sorgesituationer bara vill avsluta allt så fort som möjligt - det är enklare att gräva ner smärtan och låtsas att den inte finns, än att konfrontera den. Men den kommer. En sorg ligger alltid och sliter om man inte tar tag i den. Antingen som fysiska eller psykiska sjukdomar. För man kan inte hejda den, lika lite som man kan hejda glädje eller ett skratt.

Hand i hand med döden: visste han?

Pierre, 20 år - med nystajlade

ögonbryn.

När Pierre var i 4-5 års-åldern sa han till sin morfar, "jag kommer inte att bli gammal." Hur kan en så liten kille komma på en sån sak att säga? Jag har funderat och undrat om det kan ha varit nån annan vuxen som sagt det på skoj när han har varit extra busig, men med tanke på hans sjukdom tror jag inte det. Han var inte heller så sjuk då att det skulle varit påtagligt för honom själv rent fysiskt.

Jag tror helt enkelt att han visste...

För någon månad sen såg jag ett program på Axess TV, "Vet(en)skapen om själen, en undersökning om liv och död". Det var mycket intressant för det stärkte min tro att vi inom 50-100 år har fått vetenskapliga bevis på att själen finns. Det finns ett uttryck som säger att barnen är själens spegel, för innan logiken börjar ta över vid 6-7 års-åldern lever de enbart på känsla och spontanitet. Är det så att vi är medvetna om vår själ före den åldern? Jag tror det.

Pierre var väldigt själslig under hela sitt liv. Han skrev mycket, både texter och musik, och i flera av hans texter skildrar han att hans öde är skrivet. Två och ett halvt år före sin död, 20 år gammal, skrev han, "Jag är rädd för livet. Jag är orädd för döden" och ett år före i en låt "Jag svär, mitt öde är redan skrivet...". Hade han redan förlikat sig med döden?

Före min mamma dog, eller rättare sagt före hon råkade ut för olyckan, berättade hon för sin väninna att hon hade drömt om sin mamma och att hon skulle komma och hämta henne. Drygt en månad senare var hon död. Under alla dessa år har jag inte drömt om min mamma. Inte förrän på vintern nån gång före Pierres död. Hon satt i soffan och vände sig om mot mig och log, men hon sa inget. Jag förstod inte alls vad det betydde då, men efteråt har jag funderat. Hon var inte här för att hämta mig, men vad ville hon säga mig? Att jag inte skulle oroa mig för Pierre, hon skulle ta hand om honom? Eller att han får chansen att återfödas i en frisk och stark kropp?

Jag söker fortfarande efter svar som kan ge mig ro att leva med sorgen och jag tror att jag närmar mig.