Landet

Min pappa tyckte mycket om fåglar och var noga 

med att det alltid skulle finnas mat till dem 

under vintern.

De senaste veckorna har jag varit upptagen med att tömma min pappas lägenhet. Det har tagit mycket tid och energi trots att han inte hade särskilt mycket saker. Jag ville göra det på ett värdigt sätt och inte bara hafsa ihop allt och hiva iväg. Möblerna och kläderna finns kvar och en del saker inför fotografering och visning av lägenheten. Några lådor har jag på vinden som jag tänkte gå igenom vid ett senare tillfälle, andra lådor tog jag med upp till landet under helgen. Det som varit trasigt har jag slängt och vissa saker som kändes helt opersonliga för mig har jag lämnat hos Erikshjälpen.

Jag förstår att min pappa trivdes på landet. Förmodligen för att det påminde om hans barndomshem i Nordkarelen i Finland. Det är primitivt utan rinnande vatten och med utedass, men man lever samtidigt nära naturen på ett sätt som man inte annars gör. När man hämtar vatten från brunnen påminns man om hur värdefullt det är. Det är något man får använda musklerna för att få tag på och man spiller inte gärna ut det då.

Min pappa, liksom jag, löste gärna Sudoku, men bara de svåraste. Han hade en Sudokutidning där han hade börjat fylla i några rutor. Jag såg att vi har precis samma strategi för att lösa dem. Det var tydligt, och det kändes bra att fylla i resten av siffrorna och avsluta rutorna. En liten bagatell kan tyckas, men det kände ändå för mig som hans avslut.

Det är också meditativt att vara på landet. Jag var där från fredag till söndag men det var först på söndagen som någonting lossnade och jag bara grät och grät. Det har jag gjort här hemma också men då har jag kvävt gråten eftersom det är så mycket annat som ska göras hela tiden. Sorgen har inte fått ta sig uttryck. Jag vet inte heller varför jag gråter, det känns inte specifikt. Det kanske är en kombination av alla jag förlorat, vet inte längre. Vad jag vet är att jag återigen är i ett läge där jag försöker hålla huvudet över ytan för att inte drunkna. Den här gången vet jag inte om jag orkar ta mig upp igen om jag sjunker till botten.

Fyra år

Idag har det gått fyra år sen Pierre dog. Fyra år! Det är många år, men ibland känns det som om det var igår. Jag har funderat och funderat och sökt hitta en förklaring till varför de här fyra senaste åren har varit som de varit. Först Pierre, sen min svärmor, sen ett förhållande som sprack, min katt dog och nu min pappa. Jag har funnit ett visst mönster.

Att börja fundera i banor där man på något sätt försöker hitta ett system, en förklaring, kan verka paranoidt, och visst har jag emellanåt då också trott att jag håller på att förlora förståndet. Det är när hjärtat gör så ont att man upplöses i atomer och hjärnan gör allt för att försöka förstå varför allt händer. Det är då det känns som om man håller på att bli galen.

Nu när min pappa dog har jag förstått att hans död slöt cirkeln på något sätt. Varför eller vad är inget jag begriper och jag låter det vara så, men anledningen till att jag kommit fram till det här beror på följande:

• Min mamma dog på min pappas födelsedag.
• Min pappa dog på min svärmors födelsedag.
• Själaringningen för min pappa var på min mans dödsdag.
• Min pappa gravsattes på samma dag som min man.

Det kanske finns fler sammanträffanden med andra släktingar som jag inte hittat, men hur Pierre faller in i detta är inget jag fattar och jag har bestämt mig för att jag inte längre tänker försöka förstå det heller. Jag har insett att jag kanske aldrig kommer att finna svaret på det. Nu ska jag lämna tänkandet över allt detta bakom mig och bara låta alla vila i mitt hjärta.

Ibland brister det

Ibland brister det. Som idag när jag tittade på en keramiktavla som Pierre har köpt hem. Förmodligen för att påminna sig själv om vissa saker. Många minnen sköljde över mig och jag började störtgråta.