Hand i han med döden: transplanterad första gången

De sista månaderna före den planerade transplantationen försämrades Pierres tillstånd snabbt. Han blev trött väldigt fort och färgen försvann från kinderna. Det var därför nödvändigt med dialys, så att han skulle vara i skick att klara av operationen. Jag blev inlagd på Sahlgrenska och Pierre på Östra kvällen före. En kompis till mig som då var gravid med tvillingar skulle vara hos Pierre den tiden som jag blev kvar på Sahlgrenska. Hon skrev också ner allt som hände under tiden för mig.

När Pierre kom tillbaka ned på avdelningen hade han röda kinder och beordrade personalen att göra pasta till honom. Efter att ha varit håglös och inte velat äta på länge var det ett gott tecken. Han fick nytt liv. Jag å andra sidan höll på att somna in för gott på Sahlgrenska. De gav mig så mycket morfin att min andning var på väg att upphöra - jag fick motgift vid två tillfällen. Det tog ungefär ett år för mig att bli helt återställd efteråt. Första tiden hade jag till och med hemtjänst, eftersom jag inte fick anstränga mig för mycket, och min ork var inte alls bra. Ombytta roller mellan mig och Pierre - han fick ett sprudlande nytt liv och för mig blev det precis tvärtom. Trots dagens facit så hade jag gjort det igen - han hade kunnat få mitt hjärta om han bara hade hållit sig vid liv.

Hand i hand med döden: transplanterad andra gången

Dagen de ringde för att berätta att de hade fått in en njure som skulle passa Pierre kommer jag väl ihåg. Det var i början på september och jag hade varit ute på Stora Amundön och badat med en vän. Vi åkte och handlade efteråt och stod i kassan när telefonen ringde. När jag väl förstod vad det handlade om sa jag till kassörskan "min son skall in på sjukhus!", lämnade allt och rusade ut till bilen. Hade jag vetat vilken lång väntan det egentligen skulle bli, så hade jag tagit det lugnare. Men efter tre års förhoppningar tänker man inte så rationellt, min enda tanke var att nu skulle det äntligen bli av och Pierre skulle bli frisk igen.

Vi var på transplantationsavdelningen på em, prover togs och Pierre förbereddes för operation. Detta blev dock inte av förrän på morgonen efter. På vuxna sätter de den transplanterade njuren i ljumsken, men det blev komplikationer eftersom han var så mager, den låg i kläm och hade svårt att komma igång. Dagen efter fick de operera igen.

I samma veva hade jag fått besked om att jag var en av 400 utvalda av över 50.000 sökanden i hela Europa att representera Mercedes Benz A-klass i en PR-turné. Ett tillfälle man kanske bara upplever en gång i livet. Jag hade redan packat väskan, men kunde ju inte lämna min son i detta läge. Han var 15 år gammal och tyckte att jag skulle åka, han var ju trygg bland personalen på barnkliniken som han kände så väl och dessutom hade hans farmor lovat att vara hos honom. Personalen sa också till mig att åka, det gällde ju bara några dagar och de kände honom utan och innan. Jag hade meddelat PR-ansvarige på Mercedes-Benz om hur situationen låg till och han garanterade att var vi än befann oss i Europa skulle han se till att jag kom hem fortast möjligt om det skulle behövas. Det fick mig att bestämma mig. Samma morgon satt jag och en person till på flyget till Frankfurt.

Under dessa dagar hade jag ständig kontakt med sjukhuset, men enligt dem gick allt bra. Riktigt så var inte fallet, Pierre hade haft en syrebrist när han låg på intensivvårdsavdelningen på Sahlgrenska och han fick komplikationer efter detta. Bl a så hade han synstörningar, vilka gick över efter någon vecka och skakningar i händerna - detta levde han med hela livet. Än idag kan jag fråga mig om det hade varit annorlunda om jag hade stannat hemma.

20 år

Om ungefär en halvtimme är det exakt 20 år sedan min man förolyckades på Hallandsåsen, alltså den 20/02 2012 kl 20 har det gått 20 år. Han var på mitt jobb på Chalmers och lämnade en låda med semlor innan han skulle köra ner till Skåne för att hämta munkar (vispad äggvita med choklad/kokos) till butiken i Bohus. Han var västsvensk distributör för dem och det var redan fjärde resan ner samma vecka. Han körde en Volkswagenbuss och det var på tillbakavägen som han körde rakt in i en långtradare, som hade påbörjat stigningen uppför Hallandsåsen.

Jag har försökt att förstå varför det hände, och det enda jag kommit fram till var att han var ouppmärksam för ett ögonblick. Det var bra väglag, visserligen mörkt, men vittnena som färdades i en bil han körde om på den långa raksträckan före åsen, hade inte uppmärksammat några bromsljus, utan han rände rakt in i långtradaren bakifrån. Han dog inom en kvart, före ambulansen hann fram.

Men det här fick jag reda på först dagen efter. Detta pga en mycket inkompetent pastor i vår församling. Gamlestadspolisen fick beskedet sent på kvällen, de ringde pastorn som i sin tur kontaktade en aktiv kyrkobesökare som jag hade till granne, som jag inte kände över huvudtaget. Han i sin tur var och knackade på min dörr, då var klockan redan 23 och jag låg och sov. Ni kan säkert förstå alla tankar som snurrade hos mig innan jag somnade, när jag inte kunde få tag på Marcus.

På fredagmorgonen lämnade jag barnen hos dagmamma och åkte till jobbet. Jag ögnade igenom GP och fastnade för en liten artikel där det stod om en dödsolycka på Hallandsåsen, med en minibuss inblandad. Han hade ju en Volkswagenbuss så jag tänkte att det kunde inte beröra honom, men hjärtat pumpade ändå väldigt hårt. Sen ringde telefonen och det var min svärmor som skrek hysteriskt. Jag fattade inte ett ord av vad hon sa, förrän min svärfar kom till telefonen. Då först fick jag reda på vad som hade hänt - "familjeprästen" var redan hemma hos dem och jag satte mig i bilen och har inte en aning om hur jag kom dit. Jag hade lika gärna kunnat köra ihjäl mig där också.

Prästen i Partille församlingen hade då ringt till min höggravida svägerska, som han hade hittat i telefonkatalogen. Hon hade blivit så chockad att hon inte kom ihåg var jag jobbade och ringde till mina svärföräldrar då.

Jag kommer ihåg att jag satt och ringde till alla inblandade, för att försöka förstå vad som hade hänt, långtradarchauffören, åkeriet, vittnena, polisen, sjukhuset i Ängelholm dit de förde honom, ambulansmännen, journalisterna som hade varit på plats. Förmodligen var det ett ögonblicks verk, kanske han hade slumrat till lite grann och varit ouppmärksam. Nästan 10 år tidigare hade han haft änglavakt när han slumrade till och körde av vägen på nästan exakt samma ställe. Då med en Mercedes av de äldre, tåligare modellerna. Karossen hade blivit intryckt 30 cm då han slog emot en brunn, men själv var han helt oskadd.

Kemiskt lobotomerad

Jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till den verkan som den antidepressiva medicinerna har på mig. Känner mig fullkomligt nollställd, fast mer på minussidan. Jag förstår att det var nödvändigt för att jag inte skulle trasas sönder helt. Jag var farligt nära branten och behövde den här återhämtningen för att kunna fungera. (enligt andra) Däremot så gillar jag inte den här nollställdheten, känslomänniska som jag är. Det blir en märklig zombietillvaro där allt går i grått. Jo, det händer att jag gråter och jag kan till och med skratta, men det känns inte riktigt som om det är jag, som om jag själv står utanför på något konstigt sätt.

Jag drömmer en hel del, men de är inte heller lika tydliga när jag vaknar som de var tidigare. Jag kan inte riktigt komma ihåg detaljerna i drömmarna, men jag vet att det kan vara om precis vad som helst. Den här verkan har dem på mitt minne också - kommer inte ihåg saker och tappar ord. Jag ger det max ett halvår, sen får det vara bra med det här tillståndet, jag vill bli mig själv igen - även om det är i ett tillstånd av sorg. På något sätt har sorgen tagits ifrån mig.

Man kan i alla fall säga att sömnen har förbättrats, alldeles markant för mycket. Jag sover ungefär 12 timmar varje natt. Eftersom jag oftast somnar först vid 00-tiden så innebär det att hela förmiddagen försvinner och jag vaknar mitt på dan vid 12-tiden. Imorgon ska jag till läkaren, får ta upp allt detta med henne och se vad hon har att säga om det.