Tomas Sjödin: Människor går aldrig över "En människa är inte borta för att hon är död."
Publicerad 07:00
Lagom till semestern drog jag på mig ett diskbråck. Jag underskattade min ålder och överskattade min styrka. Till följd av det har ryggläge på golvet, med benen på kökssoffan, varit den enda möjliga positionen. Var och varannan människa verkar drabbas av detta någon gång i livet så det är inte mycket att oja sig över eller orda om. Det jag vill orda om är den nödtvungna positionsförändringen. Det är inte så ofta man ligger på golvet, åtminstone inte i flera veckor. Jag har en god vän som brukar säga att vårt perspektiv avgör vad vi ser. Och nu vet jag vad han menar. Jag har sett en massa nya saker som jag inte noterat lika tydligt tidigare. På ont och gott: Taklister som behöver målas, undersidor av sådant man tidigare bara sett uppifrån och nötväckans outtröttliga spring upp och ner i almen utanför fönstret. Inget nytt, bara det gamla betraktat ur en ny vinkel.
Så här tycks det vara på så många områden i livet. Byt position och perspektiv – och känslor, till och med sanningar, förändras. Om man alltid betraktar saker och ting från samma trygga håll så tror man till slut att det är så världen ser ut. Jag åker allt som oftast till Angereds Torg och fikar. Ensam. Det räcker att sitta där ett par timmar för att man skall fatta att Göteborg är mer än Haga, att Göteborg är en hel värld, så mångskiftande och så vacker. Jag såg en kille som satte sig ned en stund bredvid en av tiggarna utanför vår lokala affär på Hisingen. Hon som tiggde såg inte helt lycklig ut, men jag är övertygad om att hans bild av hennes situation förändrades medan han satt där. För vår position avgör vad vi ser.
Det som jag aldrig kommer att glömma efter den här sommaren är några fotografier. På väggen över kökssoffan sitter tavlor med familjebilder. Några av ramarna rymmer fotografier av våra söner. Vår högst levande mellanson, men också hans båda bröder. Bilder från livet innan sjukdomen bröt ner dem, innan döden skilde oss åt. Visst har jag tittat på de där bilderna genom åren, men nu hamnade de plötsligt mitt i synfältet. Positionsförändringen rev loss en våg av känslor och minnen. Och jag vet inte hur många timmar jag legat där i sommar och liksom levt om vårt liv tillsammans. Pratat med dem, berättat saker, tittat på dem, saknat med livslång saknad och känt hur de fortfarande strömmar mot oss som kärlek.
Och det har blivit så tydligt och så hoppfullt den tillryggalagda sommaren 2015: Betydelsen av en människa klingar aldrig av. En människa är inte borta för att hon är död. Hon är inte här, men jag blir mer och mer övertygad om att hon finns. Livet är inte bara tillfälligt, det är också evigt.
Värk går oftast över, sorg går över i saknad, fotografier bleknar, men människor går aldrig över. Deras kärlek bara pågår. Jag visste det redan, men behövde ner på golvet för att se det igen.
TOMAS SJÖDIN
- See more at: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2829505-tomas-sjodin-manniskor-gar-aldrig-over#sthash.cKNkeOwB.dpuf
