I nästan en hel vecka efter besöket hos akupunktören hade jag yrsel och ett tryck över huvudet, men när det sen lossnade ...
Den individuella sorgen ges inget utrymme i ett samhälle som främst gynnar lycka och framgång. Vid stora katastrofer är det lätt för en hel värld att kollektivt sörja de drabbade, men för varje enskild drabbad anhörig är det alltid en stor katastrof när någon älskad dör. Det här är min sorg.
onsdag 15 september 2021
Statist i mitt eget liv
I nästan en hel vecka efter besöket hos akupunktören hade jag yrsel och ett tryck över huvudet, men när det sen lossnade ...
måndag 13 september 2021
PTSD?
I mitten av juli hamnade jag djupt ner i mörkret igen. Minnen från mitt mående för runt tio år sedan gjorde sig påminda och jag var i samma svarta inferno som då. Jag låste in mig i mitt eget hålrum samtidigt som de riktigt ondskefulla känslorna av total meningslöshet för att leva tog tag i mig.
Min egen teori för varför det här kom nu tror jag att en utlösande katalysator var att jag drygt en och en halv månad tidigare hamnade i ett läge där allt handlade om ren och skär överlevnad. Precis som under alla tragedier i mitt liv. Nu var vi två personer i en liten segelbåt mitt ute på Atlanten när katastrofen blev ett faktum och vi tappade masten. När sådant händer handlar det om att agera snabbt så man inte dras runt eller ner i havet. Jag kommer inte att ägna mig mer åt i vad som hände i den här artikeln men den som är intresserad av att läsa mer kan göra det i skepparens blogg: https://sittbrunnen.se/hafsorkestern/2345-masten-faller
Vi klarade livhanken och själva händelsen i sig har inte skrämt mig mer efteråt, mer än att jag såklart var skärrad just då; döden blev ju återigen närvarande. Men såna saker kan hända ute till havs och mentalt var jag medveten om det. Men att katastrofen skulle utlösa gamla känslor som uppenbarligen inte varit helt bearbetade utan bara legat och väntat på att få utlopp var jag inte alls beredd på. Jag insåg att jag behövde ta till hjälp för att komma ur mörkret.
Hjälpen fick jag drygt en månad senare då jag besökte psykologen. Under en timmes tid rabblade jag kortfattat fram merparten av alla händelser i mitt dunkla Lars-Norén-liv. En förlösande faktor fick vi fram till slut och jag gick stärkt därifrån. Det var några enkla ord som fick mig att fundera själv på varför jag agerar som jag gör; när jag i sociala sammanhang blir tillfrågad om hur många barn jag har. -Två, har jag alltid svarat och sen gjort allt för att undvika följdfrågorna som brukar komma, oftast: -Vad gör dem? -Hur gamla är dem? -Pojkar? Flickor?...
Det har varit av omsorg för den som frågar, för jag vet också hur folk ryggar baklänges när de får höra: -Min yngste är död ... Det har jag sagt tidigare. Men det finns ju egentligen ingen anledning för mig att ta ansvar för andras sätt att reagera? Möjligtvis kan man linda in det något och inte smocka till dem i ansiktet med det.
En vecka efter psykologen var jag på akupunktur och det var då det verkligen började lossna ...
torsdag 8 april 2021
Tio år
Hela obegripliga tio år har gått sen den där dagen när polisen ringde. Dagen som för alltid kommer att bli ett liv före och efter. Dagen som omkullkastade hela min uppfattning om min egen identitet. Dagen som söndrade oss, de tre vi var. Dagen då vi förlorade dig till evigheten.
Du kommer för alltid att bo inom mig, precis som långt innan du ens var tilltänkt ... i den evigheten. Men saknaden efter den fina människan du var, att höra dina skratt och dina skämt och krama dig, är fortfarande så otroligt smärtsam.
Jag försöker faktiskt att leva ett normalt liv och till största delen går det riktigt bra nuförtiden, men så kommer de här stunderna när man brutalt kastas ner i den där andra verkligheten, rakt ner i avgrunden, i mörkret. Kommer min själ någonsin att sluta gråta?