onsdag 15 september 2021

Statist i mitt eget liv


I nästan en hel vecka efter besöket hos akupunktören hade jag yrsel och ett tryck över huvudet, men när det sen lossnade ...

Jag vaknade mitt i natten och allt stod på något sätt väldigt klart för mig; jag förstod mitt eget beteende och grunderna till varför det var så. Den natten följde av några fler med drömmar om hus, nu mestadels andras hus som såg ganska tomma och rena ut. Minns inte allt så här i efterhand - vilket påminner mig om att skriva så fort det händer något nytt - men det kändes som att det inte skulle vara helt omöjligt att bringa klarhet i allt kaos.

En gång i tiden - när min mamma dog - ställde jag mig själv åt sidan; jag varken ville eller kunde inse det faktum att hon var död. Jag var 14 år och trots tonårstrots och tron att man klarar sig själv behövde jag min mamma mer än någonsin. Jag agerade som vanligt på dagarna och bad alla som ville beklaga min mammas död att mer eller mindre dra åt helvete; det var inte synd om mig! Varför skulle de beklaga något som inte hade hänt? Men på nätterna grät jag och försökte intala mig själv att hon bara hade tröttnat på oss och stuckit - den känslan var miljoner gånger bättre än det faktum att hon aldrig skulle kunna komma tillbaka mer. 

Jag vägrade att gå till kyrkogården för att besöka hennes grav; att inse faktum var inte något jag ville konfronteras med. Det tog tre år innan jag var där ...

Det här beteendet har hjälpt mig att "överleva" under hela mitt Lars Norén-liv. Missförstå mig inte - det har inte varit nattsvart hela tiden, men det är de mörka stunderna jag skriver om här. Jag har ställt mig själv åt sidan och antagit statistrollen i mitt eget liv; det är oftast andras känslor och varande som på något sätt tagit över i mitt liv och trots att jag anser mig vara en stark kvinna så är jag oerhört sårbar inombords. Det här är det många människor som dragit nytta av, framförallt män som jag träffat. 


måndag 13 september 2021

PTSD?

 


I mitten av juli hamnade jag djupt ner i mörkret igen. Minnen från mitt mående för runt tio år sedan gjorde sig påminda och jag var i samma svarta inferno som då. Jag låste in mig i mitt eget hålrum samtidigt som de riktigt ondskefulla känslorna av total meningslöshet för att leva tog tag i mig. 

Min egen teori för varför det här kom nu tror jag att en utlösande katalysator var att jag drygt en och en halv månad tidigare hamnade i ett läge där allt handlade om ren och skär överlevnad. Precis som under alla tragedier i mitt liv. Nu var vi två personer i en liten segelbåt mitt ute på Atlanten när katastrofen blev ett faktum och vi tappade masten. När sådant händer handlar det om att agera snabbt så man inte dras runt eller ner i havet. Jag kommer inte att ägna mig mer åt i vad som hände i den här artikeln men den som är intresserad av att läsa mer kan göra det i skepparens blogg: https://sittbrunnen.se/hafsorkestern/2345-masten-faller

Vi klarade livhanken och själva händelsen i sig har inte skrämt mig mer efteråt, mer än att jag såklart var skärrad just då; döden blev ju återigen närvarande. Men såna saker kan hända ute till havs och mentalt var jag medveten om det. Men att katastrofen skulle utlösa gamla känslor som uppenbarligen inte varit helt bearbetade utan bara legat och väntat på att få utlopp var jag inte alls beredd på. Jag insåg att jag behövde ta till hjälp för att komma ur mörkret.

Hjälpen fick jag drygt en månad senare då jag besökte psykologen. Under en timmes tid rabblade jag kortfattat fram merparten av alla händelser i mitt dunkla Lars-Norén-liv. En förlösande faktor fick vi fram till slut och jag gick stärkt därifrån. Det var några enkla ord som fick mig att fundera själv på varför jag agerar som jag gör; när jag i sociala sammanhang blir tillfrågad om hur många barn jag har. -Två, har jag alltid svarat och sen gjort allt för att undvika följdfrågorna som brukar komma, oftast: -Vad gör dem? -Hur gamla är dem? -Pojkar? Flickor?... 

Det har varit av omsorg för den som frågar, för jag vet också hur folk ryggar baklänges när de får höra: -Min yngste är död ... Det har jag sagt tidigare. Men det finns ju egentligen ingen anledning för mig att ta ansvar för andras sätt att reagera? Möjligtvis kan man linda in det något och inte smocka till dem i ansiktet med det. 

En vecka efter psykologen var jag på akupunktur och det var då det verkligen började lossna ...

torsdag 8 april 2021

Tio år


Hela obegripliga tio år har gått sen den där dagen när polisen ringde. Dagen som för alltid kommer att bli ett liv före och efter. Dagen som omkullkastade hela min uppfattning om min egen identitet. Dagen som söndrade oss, de tre vi var. Dagen då vi förlorade dig till evigheten.

Du kommer för alltid att bo inom mig, precis som långt innan du ens var tilltänkt ... i den evigheten. Men saknaden efter den fina människan du var, att höra dina skratt och dina skämt och krama dig, är fortfarande så otroligt smärtsam.

Jag försöker faktiskt att leva ett normalt liv och till största delen går det riktigt bra nuförtiden, men så kommer de här stunderna när man brutalt kastas ner i den där andra verkligheten, rakt ner i avgrunden, i mörkret. Kommer min själ någonsin att sluta gråta?