fredag 30 september 2011

Kram

Så som jag kommer ihåg Pierre.
Inatt fick jag krama Pierre. Han svepte förbi mig som en skugga i drömmen och höll på att försvinna, men jag ropade på honom och då vände han om och materialiserades till att stå framför mig precis så som jag kommer ihåg honom. Vi kramades och det kändes alldeles som på riktigt. Han doftade dessutom precis så som han brukade göra. Det är känslan av den närheten som jag önskar jag kan bära med mig, men redan på morgonen hade den försvunnit och det enda som finns kvar är vetskapen om att det kändes som om det var på riktigt.

Igår såg jag filmen Rabbit Hole. Hade egentligen ingen aning om vad den handlade om när jag lånade den, bara att den hade fått fin kritik. Den handlar om ett par som förlorat sin 4-åriga son och om deras sätt att hantera sorgen. En sevärd film, kan rekommendera den. Grät under många scener i filmen. Jag ska inte berätta för mycket men den berörde ett mycket intressant område som jag också har funderat över, parallella universum. Det kanske är ett sätt att finna tröst att tro att man lever på andra sätt i andra världar, men mina teorier om detta berättar jag mer om nästa gång.

måndag 26 september 2011

Kyrkogården

Igår tog jag en promenad till kyrkogården - bytte ut och planterade nya blommor och fixade till så att det ser fint ut nu. Namnet har fortfarande inte kommit upp, där står fortfarande enbart Marcus, min mans namn. Stenhuggeriet förklarade det med att de låg efter så mycket pga den senaste vintern. De kunde inte ta loss stenarna eftersom de var fastfrusna och maskinerna frös fast om de skulle gravera ute. Men nu skall det snart vara klart, skiftet september-oktober nån gång trodde de. Jag tror att det blir extra jobbigt första gången jag ser hans namn, det blir mer påtagligt igen. Det går mycket upp och ned nu - ibland vill jag inte kännas vid det, för jag orkar helt enkelt inte. Andra dagar känns det som om hjärtat ska explodera.

I morse vaknade jag av att jag var inställd på att ringa till Pierre för att höra hur han mådde. När verkligheten nådde mig kände jag en viss förbluffelse över att jag inte kunde göra det. Det är de där sekunderna i hjärnan som på något sätt lindrar alltihopa ibland. Hjärnan och hjärtat stänger av för att jag ska mäkta med.

Jag var bara 28 år när Marcus dog. Jag undrar egentligen hur jag tänkte (eller det kanske var det jag inte gjorde) när jag valde att ha plats för två i graven. Jag hade inga planer på att dö förrän jag blev riktigt gammal. Även om man enbart har en plats så kan man begrava ytterligare någon i samma grav efter 25 år. Nu har det snart gått 20 år sedan Marcus dog, så hade vi inte haft två platser hade vi inte heller kunnat begrava Pierre i samma. Nu får han vara hos sin pappa, som han aldrig fick lära känna, i evigheter. Ibland tar man omedvetna beslut som på något sätt visar sig vara helt rätt, trots att man inte förstår det just då.

När jag precis lämnade graven för att promenera hemåt, var det som om en stor hand kramade om mitt hjärta och jag fick svårt att andas. Det höll i sig i ungefär en timmes tid, men jag lyckades ändå ta mig hem, trots att det högg och flimrade för ögonen. Idag har det gått över, känner bara lite molande. Kan det vara kärlkramp?

söndag 25 september 2011

Drömde om Pierre igen

Inatt drömde jag om Pierre igen. Han satt uppe på en backe med ryggen emot mig, jag var nedanför backen en bit bort. Förbi mig gick en gråtande rödhårig tjej, stödd av två väninnor. Hon var på väg mot Pierre, jag visste också att hon hette Ronja av nån underlig anledning.

Uppe på backen blev Pierre påhoppad av 4 killar i hans ålder, jag försökte springa för att hjälpa honom men hann inte fram före den ena killen knivhögg Pierre i sidan. När jag kom upp stod killarna lugnt kvar, några satt nonchalant lutande mot en mur. Ett fruktansvärt raseri steg upp inom mig och jag tog den ena killen i byxlinningen och håret och slängde honom ut för ett stup, samma sak gjorde jag med den andra. De 2 andra försvann och jag vände på Pierre som låg på sidan. Han tittade upp på mig och jag såg hans ögon som var fixerade framåt och han andades tungt. Jag höll emot där han hade blivit knivhuggen men det kom inget blod alls. Försökte skrika på hjälp men ropet var så tyst så ingen hörde mig.

Här vaknade jag som vanligt vid 4-tiden, hjärtat bankade, men jag försökte tvinga mig till att somna om. Lyckade så småningom få nån timmes sömn till.

fredag 23 september 2011

cancel - stop - rewind

Möttes av Mrs Hyde i spegeln idag igen - det var en riktigt djävlig natt. Hade samtal med prästen igår och det triggade igång en massa minnen - fysiska förnimmelser. Jag kommer ihåg att jag bar på Pierre i princip i 3-4 års tid. Han hade ett stort behov av fysisk närhet - kanske det berodde på hans sjukdom och alla behandlingar och provtagningar - jag vet inte, men så var det iallafall.
En tidig sommarmorgon i Värtahamnen i Stockholm
på väg till Finland.



En sån där alldeles vanlig dag hemma när man inte gör nåt
speciellt utan bara hänger framför datorn.
Jag illustrerar resten med två bilder. Känner att jag inte orkar så mycket mer. Pierre 2 år gammal och 20 år.

tisdag 20 september 2011

Om tillfälliga energifrigörare

När Pierre dog insåg jag att jag liksom många andra hade svårt att hantera sorgen på rätt sätt. Sorgen frisätter enorma mängder känslomässig energi och hur ska man hantera det om man alltid fått lära sig att göra det på fel sätt. "Var inte ledsen" "Det kommer att bli bättre med tiden" "Du måste vara stark" "Tänk på andra" "Ät lite, så du orkar" "Ta en whisky och lugna ner dig" - alla dessa uttryck har samma innebörd: "du känner fel!". Det är obehagligt att träffa någon som visar känslomässig smärta, för de flesta har lärt sig att ersätta smärtan med substitut. Tänk er följande scenario: Ett litet barn har ramlat och slagit sig "Aj, det gör ont" "Kom, så går vi och köper en glass, så kommer det att kännas bättre sen". Dvs. "Lilla barn, du känner fel" Kan en glass ersätta smärta - löjliga tanke? Barnet kommer att känna sig annorlunda ett tag, men smärtan har inte försvunnit. Förmodligen kommer det här barnet att för alltid ersätta sorg och smärta med mat.

Jag åt och drack för mycket, var arg och slängde mig in i så mycket arbete som möjligt. Hade jag inte arbete såg jag till att vara väldigt upptagen av TVn, lånade filmer på biblioteket bara för att fly bort en stund. Jag gjorde i princip allt för att slippa känna smärtan.

Jag började tröstäta - det har jag aldrig gjort tidigare, men kanske berodde det på att folk tvingade mig att äta "Mia, du måste få i dig nånting, annars kommer du inte att klara det här". "Jag äter väl då för att klara det här". På den vägen fortsatte det, för att klara det här, för andras skull ...

Alkohol är en väldigt bra ångestdämpare - det visste jag sen tidigare - då min man dog. Bättre än psykofarmaka - för jag kunde styra det själv. Jag förespråkar inte alkohol eftersom många fortsätter med det som ångestdämpande medel istället för att ta itu med de grundläggande orsakerna, jag säger bara att det funkade för mig den mest förvirrande perioden.

Arbete har jag också tidigare fått lära mig är ett bra sätt att fly ifrån - min pappa hade svåra barndomsminnen från finska vinterkriget och som vuxen arbetade han - oj, som han arbetade - jämt. Jag kände honom egentligen aldrig som barn, det var först i vuxen ålder när min farmor dog som han pratade med mig på riktigt för första gången. Min man arbetade också alltid - han hade också en hel del att fly ifrån.

Som jag tidigare berättat var jag också arg - någon skulle ställas till svars. Jag var förbannad jämt och ständigt och hittade hela tiden orsaker till att vara det.

Jag har lärt mig att ta itu med sorgen och insett att jag gjort det på fel sätt tidigare, men det är en process som tar tid. Ibland flyr jag fortfarande undan - framförallt till arbete, men jag inser också varför det ibland blir på ett onormalt sätt.

söndag 18 september 2011

De första 5 månaderna: pusslet

För att undkomma smärtan såg jag till att jag var fullt upptagen med att försöka förstå vad som hade hänt och varför det hände. Hade jag kunnat göra något annorlunda, om jag bara hade sagt så eller gjort så istället så kanske det aldrig hade hänt - det var helt naturligt att jag klandrade mig själv. Som förälder känner man sig alltid otillräcklig, men jag insåg så småningom att jag inte hade kunnat agera annorlunda. Så vem bar då ansvaret? Jag gjorde allt för att samla information från sjukhus och alla andra instanser som var berörda av Pierre.

På något sätt räckte det med att jag fick hem alla papper och ögnade igenom dem för att få en relativt klar bild. Sen hade jag också allt som Pierre själv hade skrivit. Hans egna öppenhjärtiga tankar om sin livssituation och livet i allmänhet. Jag sa vid ett tillfälle till honom att skriva av sig för att det kanske kunde få honom att må bättre. Följande rader som han hade författat hade vi med i psalmkortet på begravningen. Det är något kortfattat ur ett längre stycke.

När var och hur är ödet skrivet,
är man inte själv orsak över livet?
I varenda person långt där inne finns ett gott sinne.
Vem ger dig rätten att ta någons liv,
från konflikt till krig, sluta överdriv.
Se vad som händer; folk dör, tårar rinner, länder brinner men ingen vinner. 

Ondskan tar över då hoppet försvinner. 
För vissa svält för andra glimmer.

Min grej är inte att få folk att skratta.
Det är att få folk att fatta.



Nu har jag en hög med papper som jag kommer att gå igenom mer grundligt när jag känner att jag orkar. För hans skull kommer jag också att göra en anmälan mot Socialtjänsten och framförallt den person som skulle se till att han fick bästa möjliga vård. I början handlade det helt enkelt om hämndlystnad från min sida och att sätta dit "någon". Nu handlar det om att få upprättelse för Pierres skull och för att markera att personen ifråga är farlig på den plats hon innehar.

Jag kan själv förvånas över hur mycket energi jag hade under den här perioden för att fixa än det ena och än det andra ...

lördag 17 september 2011

Aj

Det skär i hjärtat igen. Några dagar denna veckan har jag varit så upptagen att jag inte hunnit med att tänka på sorgen. Men man kan vara ganska säker på att den kommer tillbaka igen.

Jag kunde själv förvånas av hur "kallsinnig" jag kunde vara emellanåt under sommaren. Herregud - min son är död och det kunde verka som om jag inte sörjde vissa dagar. Men det gör man - man orkar bara inte känna och våndas 24 timmar om dygnet 365 dagar om året - ibland måste man vila ifrån det. Kroppen och själen säger ifrån genom att bete sig ganska svalt. Det är helt naturligt.

Ute bland folk kan jag vara helt normal - den som inte vet, vet inte heller vad jag bär inom mig. Jag mår rätt bra också att vara ute bland människor men sen när jag kommer hem rasar masken. Sorgen bor i väggarna här. Det finns folk som frågat mig om jag har tänkt på att flytta, men jag vill inte fly ifrån det. Det gjorde jag när min man dog - då flyttade jag med barnen bara 4 månader efteråt. Den här gången ska jag lära mig att leva med sorgen - jag kommer alltid att bära Pierre med mig och om folk frågar hur många barn jag har så kommer jag alltid att vara 2-barnsmor.

torsdag 15 september 2011

De första 5 månaderna: smärtan

Smärtan kom utan förvarning. Med en machete skar den sönder min själ och satte knivar i varenda por på min kropp som grävde sig in och skar sönder hela mig. Jag kände en sådan dödssmärta att jag på allvar trodde att jag skulle dö. Det hade varit en befrielse. När smärtan slog till på natten vaknade jag upp och möttes av ett förvridet ansikte i spegeln, ungefär som den förvandling Dr Jekyll gick igenom. Huden kändes svampig och ingenting i kroppen verkade vara sig likt. En 5 cm hög leverfläck växte upp på höften, som koncentrerad smärta som behövde ett utflöde.

Jag hade också ett starkt behov av att skrika - rakt ut. Men bor man mitt inne i stan så gör man inte det. Jag kvävde skriken och fick ont i bröstet. Min uppdragsgivare övertygade mig om att jag skulle gå till läkaren - det kunde vara en hjärtinfarkt. Jag brydde mig inte om vilket, men jag lovade att gå dit och läkaren konstaterade lungsäcksinflammation. När jag väl var där passade jag på att visa leverfläcken som såsade sig, som om den fortfarande simmade i resterna av sitt fostervatten. Han skrev en remiss till hudmottagningen dit jag gick dagen efter för att ta bort den.

För att förleda smärtan fortsatte jag att jobba, tröstäta och pimpla vin. Sen kom funderingarna på hur i helsike allt kunde gå så snett. Det var då jag började pussla.

måndag 12 september 2011

De första 5 månaderna: chocken

Polisen ringde, ja RINGDE!, denna fredag efter lunch. -Vi har tyvärr ledsamma nyheter. -Jahaa? -Din son är död. - ........... -Din son är död. -Driver du med mig...?

Jag borde inte varit förvånad eftersom dödsbesked aldrig kommit till mig på sätt som man tror ska vara gängse. När min mamma dog, jag skulle fylla 15 år, fick jag ringa runt till sjukhusen för att se om de fått in någon Annikki Moilanen, eftersom hon inte kom hem som hon skulle. När min man dog då jag var 28 år, ringde min svärmor mig helt hysterisk till jobbet ... morgonen efter han dog ... Beskedet hade gått runt bland många innan det så småningom hamnade hos mig. Jag satte mig i bilen och började köra och hade ingen aning om hur jag kom hem till min svärmor och svärfar där även familjeprästen fanns. Jag hade lika gärna kunnat köra ihjäl mig på vägen dit.
Nej - dödsbesked kommer aldrig insvept i ett skimmer av bomull med någon ängel utan det är ett kallt och opersonligt påstående från någon som egentligen inte bryr sig ett skvatt.

Nu hade den här polisen ändå någon form av förståelse eftersom han propsade på att skicka hem en präst, vilket jag tydligt gjorde klart för honom att jag inte behövde. Ändå gav jag med mig till slut och det var tur det, för annars hade jag nog inte tagit mig igenom det här på nåt bra sätt.

Hon kom hem till mig och jag babblade på om Pierre och fattade egentligen inte varför jag gjorde det eller överhuvudtaget vad som hade hänt. Hon lyssnade och det var inget prat om att "allt har en mening" eller att "det är Guds vilja" eller annat som man kanske genom sina fördomar skulle tro att en präst skulle säga. Nej, som professionell själasörjare kunde hon förklara vad som hände och hålla med om att det är fullkomligt meningslöst. Hon sa efteråt att i samma stund som hon skulle gå såg hon att jag hamnade i chocktillstånd; jag blev grå i ansiktet, började frysa och skaka. Varm, söt dryck ska man försöka få i sig då.

Jag ringde min bästa väninna och hon var hos mig periodvis den första tiden - såg till att jag åt och drack och annat som man helt enkelt inte i det tillståndet har vett att göra. Hon fanns där som en osynlig stötta och med det menar jag att man är så fullt upptagen med sig själv och att försöka förstå att man är helt tom när det gäller andra människor och omgivningen. Det dröjde många dagar innan jag ens vågade gå ut och då var det i hennes sällskap och alltid bakom ett par solglasögon - ensam skulle jag aldrig ha vågat. Sov gjorde jag när jag i princip blev medvetslös av trötthet. Annars låg jag i soffan och tittade på foton och videofilmer om Pierre, grät och drack vin och försökte fatta. Jag var också vansinnigt arg - det var många som skulle ställas till svars här. Människor som inte kunde göra sitt jobb utan lät det gå så här. Människor som dessutom är farliga för andra på den posten de sitter på. De skulle absolut ställas till svars.

Så var det första tiden - intellektuellt försökte jag förstå vad det var som hade hänt och när jag väl gjorde det kom den första smärtan.

De första 5 månaderna: sammanfattning

- Va, driver du med mig!? (till polisen) Nä, jag behöver ingen präst!______va?______chock_____Pierre?_____va, vA,VAAAAA?!?__pimpla vin__va?__pimpla mer vin__gråt, skrik, aj, pimpla vin, gråt, VA?, jobba, jobba, va?, pimpla, hjälpa svärmor, va?, jobba, pimpla, aj, skrik____varför?___PIERRE!!!_____pussla, förstå, va?, hjälpa svärmor, pimpla, jobba, pimpla, va?___nej! nej! NEEEJ!___va?, pimpla, hjäl..., pim..., v..., job..., ................................................................

söndag 11 september 2011

Handlingsförlamning

Har i några veckors tid varit totalt handlingsförlamad när det gäller att ta itu med arbete. Som egen företagare blir det förödande i längden och tyvärr inser jag detta, men bryr jag mig - nej - inte just nu. För mycket saker pågår i huvudet. Som ensamstående och egenföretagare är jag van vid att ta initiativ och sådan har jag varit i hela mitt liv. Mitt arbete kräver också en konstnärlig kreativitet och det är också något som försvunnit långt bort i universum.

Som tur är har jag min underbara präst som jag har samtal med en gång i veckan. Hon är även utbildad KBT-terapeut och har hjälpt mig otroligt mycket till att komma dit där jag är idag. Smärtan kan hon inte lindra men hon lyssnar och hjälper mig att ta mig över tankar som annars skulle mala runt i huvudet utan något som helst mål. De skulle ligga där som ett tjockt täcke och hindra mig att gå vidare i sorgearbetet. Hon förstod dessutom det här med handlingsförlamningen direkt utan att jag behövde säga något, efter att ha träffat mig igen efter 3 veckors semester. Skrev ner på en lapp att jag skulle kontakta försäkringskassan och även prata om rehabiliteringsstöd och att jag skulle gå till läkaren för en sjukskrivning och ev sjukgymnastik. Det här hade jag i nuläget aldrig tagit initiativet till själv för jag bryr mig egentligen inte alls - låt allt gå åt helsike!


Gårdagen träning fick mig att börja gråta direkt under passet - så nog var det effektivt. Mycket energier som lossande ...

lördag 10 september 2011

Ångest

Svarta amöbor lever runt i min mage och kramar ur mitt hjärta. De använder alla medel för att få mitt inre att göra mer uppror. De expanderar och drar samman mina inälvor likt en stor pulserande parasit som frodas ju mer energi den får ur min sorg. Ett destruktivt kretslopp som inte verkar få ett slut. Ibland skjuter de giftpilar direkt in i mitt hjärta - då skriker hela mitt inre.

Nu ska jag gå iväg och träna "5 steg till självläkning" - det kanske hjälper ...

fredag 9 september 2011

Natt

Hela mitt inre väsen skriker - KOM HEM, PIERRE! Det hotar att kväva mig.

torsdag 8 september 2011

Inatt drömde jag

För första gången sen min son Pierres död för fem månader sen, drömde jag om honom inatt. Åtminstone som jag kommer ihåg, kanhända har jag drömt tidigare utan att minnas.

Vi skulle ut och resa med Stena Line. Vi hade kört in bilen på båten och sen var vi tvungna att gå långt, långt bort - i drömmen var det kanske en timmes promenad - för att lämna in biljetterna. Vi gick länge på en grusväg som var kantad av en tät skog på ena sidan och nåt slags öppet landskap på andra. När vi väl kom fram var det en lång kö så jag sa till Pierre att han skulle gå tillbaka för att hålla några platser. Men när jag sen kom tillbaka till hamnen gick jag in fel och hamnade på en buss. När jag väl fattade att jag hade gått in fel och hunnit ur bussen och sprang mot färjan, insåg jag att den redan var på väg bort ...

Idag bestämde jag mig för att tala ut om min sorg

Hösten kommer och idag har det gått fem månader sen min son dog. Smärtan blir inte lättare att bära med tiden, som många vill påstå, men man lär sig att hantera den på olika sätt. Jag inser bara att jag måste ta mig igenom det här.

Någonstans i framtiden vet jag att jag kommer att kunna leva ett något sånär normalt liv och kanske till och med skratta och verka lycklig, men jag vet också att livet aldrig kommer att bli helt normalt igen eller att jag kommer att få vara helt sorgfri. Smärtan kommer att finnas där som en pockande, ständig följeslagare som väljer att slå till när den vill.

Jag bestämde mig för att börja skriva den här bloggen för att få människor att förstå att det inte finns någon  manual för livet, ej heller finns det någon manual för vad som händer med sörjande. Vårt samhälle är inte anpassat för sorg- vi ska vara glada, tillmötesgående, unga, vackra och framgångsrika. Sorgen finns inte - det är nåt som andra drabbas av, inte JAG. Men jag kan säga att det finns en sak i livet som är helt säker och det är att vi alla ska dö en gång. Det finns en annan sak som är lika säker och det är att du någon gång kommer att drabbas av sorg på ett eller annat sätt. Men sorgen är skrämmande och ruskiga saker pratar vi inte om. Därför är det också svårt för människor runtomkring att veta hur de ska bete sig.

Det finns inget facit. Några av de vanligaste klyschorna man får höra och dessvärre även de värsta är "Det kommer att bli bättre" eller "Jag förstår hur du har det".

Kanske kommer det att bli lättare att leva någon gång - men det hjälper inte NU. NU behöver jag bara någon som lyssnar, en kram eller en smekning på kinden - gester som säger mer än tusen ord och som värmer mer i hjärtat än något annat.

Hur kan någon förstå vilket förhållande vi stod till varandra. Vi har alla olika relationer till olika människor. Det är omöjligt för någon annan att förstå hur det är att för alltid förlora den relationen. Jag kommer att berätta mer om relationen till min son och för övrigt även de andra närstående relationer jag har förlorat, senare. Nu får det vara bra för denna gången - det kändes bra att få skriva av sig, men jag känner mig också väldigt trött.