Gångna Julars Minnen

Det är oundvikligt att en dag som i dag inte tänka tillbaka på hur jularna såg ut tidigare i livet. När alla var i livet. När alla var lyckliga. När släkten var samlad och barnen sprang omkring tills någon med myndig röst bad dem lugna ner sig. När tomten kom. Och när barnen somnade i baksätet sent på väg hem.

Ur Fanny och Alexander

Gångna julars spöke ur En julsaga

Av skäl som både inbegriper slump och strategi har jag i år valt att inte ha något julpynt alls hemma. Var bortrest de första två adventen, sen sjuk en vecka och efter det kändes det meningslöst att plocka ner allt pynt från vinden. Det är första gången så länge jag kan minnas som julafton i mitt hem jämställts med en vanlig dag. Det har aldrig hänt tidigare. Men det fanns en annan orsak också - jag kommer att tillbringa julen ensam. Också det första gången som det händer. Var hemma hos min son och hans familj och firade julen i söndags, då de skulle ha långväga gäster hemma under julen. Det var mysigt och juligt och borde ha räckt.

Jag har försökt att bortse från att det är jul, men det är svårt. Dagen är en familjehögtid och har varit det så länge jag kan minnas. Var på kyrkogården och tände ljus på gravarna och bilder från forna jular med alla dessa numera döda flimrade förbi. Det enda man kan göra är att bevara minnena från hur det var och försöka att inte jämföra med hur det är i dag och försöka att omprogrammera hjärnan och hjärtat att inte vara så traditionsbundna.

30 år

I dag skulle vi ställa till med stort kalas. Förberedelserna har varit långa och nu skulle allt vara fixat;

En födelsedag från ett annat liv.

tårta, presenter, lokal, inbjudningar ... Förmodligen hade vi i realiteten skjutit upp firandet till helgen, men den realiteten existerar inte längre. Den slutade att existera för åtta år sedan då du lämnade oss.

I evigheten och den dimensionen som du, min son, befinner dig i existerar kanske inte födelsedagar längre. Och trots att mitt intellekt säger en sak så säger mitt hjärta ett annat; hur ska en mor sluta fira sin sons födelsedag? Denna glädjens dag som så brutalt berövats mig. Jag vill ju inget annat än ställa till med ett stort kalas nu när du skulle ha fyllt 30.

Dröm

Det händer emellanåt att jag drömmer om mina döda nära. I natt var en sådan dröm där Pierre var med. En märklig dröm som ju de flesta är, men han försvann ifrån mig igen i den här drömmen. Vet inte vad det kan betyda; om jag håller kvar honom för hårt så att han om och igen måste frigöra sig eller om det bara är så det kommer att vara, att en liten bit av sorgen försvinner då och då. I mitt hjärta bor han ju kvar oavsett.

Det kan också bero på att alla årsdagar närmar sig och mina sinnen blir extra känsliga. Jag gråter oftare än andra perioder och drömmer och tänker mer.

I natt var det min svärdotters födelsedag och märkligt nog serverade hon mig frukost på sängen och gav mig paket. Jag protesterade och sa att det skulle vara tvärtom. Hon gick ut ur rummet och in kom Pierre och sa att han nu skulle ut och köra bil. Innan den här morgonen hade jag övningskört med honom och nu skulle han ge sig ut på egen hand. Vi bodde i New York och jag förstod att det kunde bli komplikationer när han nu skulle ge sig ut själv för första gången i det här myllret av bilar, så jag snabbade mig upp och följde efter honom i en annan bil.

Han lyckades försvinna mellan några bilar och jag fick panik eftersom jag inte kunde se honom någonstans. Han var borta. Jag körde i panik och svängde av på en gata där jag trodde att han kunde vara, men hamnade istället i väldigt ruffiga kvarter, där jag blev stoppad och rånad på bil och ... sen vaknade jag.

Varje del av vårt gemensamma liv ihop verkar dras till ytan med jämna mellanrum. Minns när vi övningskörde och trots att det gick bra, så ville han av skäl som jag inte kommer ihåg nu, inte gå vidare och ta körkortet. Det är alla dessa minnen som pockar på uppmärksamhet och steg för steg behöver de bearbetas var för sig. Det är förmodligen därför man aldrig kan komma över sorgen av ett förlorat barn.