Jul igen

Det är långt mellan inläggen nu. Det har hänt mycket men jag har varit upptagen med livet och inte hunnit skriva. Idag vill jag ändå dela med mig om mina tankar om hur julen kan te sig när man är ensam.

Gamla traditioner att julen är högtiden när familjen samlas är en sak, men när media sjåsar upp att enamhetsaspekten är så fruktansvärd gör det bara än värre när man verkligen är ensam. Men det är som vanligt bara medias sätt att sälja lösnummer på bekostnad av något som de egentligen inte bryr sig något om. För det finns många som är det - fruktansvärt ensamma. Och när det enda stället man besöker på julafton är kyrkogården för att det är där större delen av ens familj är, då börjar man själv fundera på om det inte är där man själv ska vara.

Man kan ju faktiskt starta nya traditioner också där man bryter ensamheten för många genom att fira med vänner i liknande situation. Det finns ingen anledning att vara ensam om man inte måste. Men det krävs kraft att förändra situationer. Och att skaffa sig den kan vara något mycket utopiskt.

Nej, julen är inte en glädjens högtid för alla. Det finns så många som på olika sätt är ensamma om det så handlar om ålder, sorg eller annat. Ensamhet är inget som försvinner om man inte har någon som förstår vilken situation man befinner sig i. För det är just det som skapar tomhet och isolering: Enfalden och obetänksamheten hos andra.

Jag försöker att se det som en vanlig dag för det är enda sättet att överleva den.

Att låta livet slå rot

Det har egentligen inte hänt särskilt mycket på den positiva känslofronten sen Pierre dog. Att jag erfarit slag på slag under de här åren har bara haft till följd att jag fått kämpa ännu hårdare för att hålla huvudet över ytan. Det har försatt mig i ett tillstånd av neutralitet. Ännu en gång ett försvar för stora känslostormar som bara tröttar ut. Det mörka får pysa ut i sinom tid, när jag orkar. Jag har lärt mig det här om mig själv nu.

I helgen var jag ute och seglade tillsammans med en mängd andra kvinnor; sju båtar med fyra tjejer i varje. Det var första gången för mig.

Nånstans där ute på havet; med vinden i seglen; det tysta glidandet genom vattnet; solen som värmde och glittrade på vattnet; började ett frö spira inom mig. Några korta glimtar av en livskvalitet som jag saknat så länge. Det här var annorlunda än något jag upplevt tidigare, eller åtminstone som jag kommer ihåg. Sorgen har varit så påfallande stark och mörkret har varit så djupt att det pressat undan allt annat ljus som försökt tränga sig in. Men här upplevde jag en stillhet i själen, en ro som gav en förhoppning om att åter annektera ljuset och livet.

Den hårfina känslan som spirade måste jag låta slå rot och vårda så den växer sig så stark att den tränger undan allt mörker och låter ljuset flöda in. Jag tror att jag har hittat rätt plats för det nu.

Försvunna saker från kyrkogården

Idag åkte jag förbi kyrkogården för att kolla läget och se hur blommorna hade stått sig sen jag planterade dem. Det såg fint ut hos både mina föräldrar och hos Pierre och min man. Men det var en sak som hade försvunnit. En vit stenängel som någon hade lagt på Pierres grav strax efter hans begravning, med inskriptionen "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans".

Jag vet inte vem det är som lagt den där och jag vet inte vem det är som tagit den därifrån. Är det samma person eller kan det verkligen vara så att någon har stulit den? För bortblåst tror jag inte den kan vara - den är för tung för det och har klarat stormar innan.

Undrar då om personen som lagt den där kanske känner att hen är färdig med sorgen och av någon anledning kopplat till det tagit bort den? Eller kan det verkligen vara så att det går tjuvar på kyrkogården som snor minnessaker från andras gravar? Hur understår man sig?

27 år

Idag skulle du ha fyllt 27 år. Ganska exakt nu vid det här inläggets begynnelse tog de ut dig ur min mage. Trots att din första tid var så svår blev du en sådan fin människa. Eller det kanske var just därför. Du förstod livets svårigheter men visste inte hur du skulle hantera det senare.

Hos mig lever du vidare. Jag vill gärna tro att du idag hade varit en skötsam man med fast jobb och egen bostad. Kanske hade du varit sambo med samma tjej som du haft i nästan tio år och haft ett barn redan. En flicka på två år som har dina långa ögonfransar och fylliga mun. Man förstår att hon skall bli en skönhet, precis som du. Du oroar dig redan nu för hur du skall hantera alla kommande friare. Men du gör det på ditt vanliga sätt genom att skämta om det. Fast bakom skämtet ligger det subtila, det ömtåliga.

Du är lycklig och ibland tänker du på de jobbiga åren. Men det gör dig bara starkare och mer motiverad att leva ditt liv på bästa möjliga sätt; att ta hand om din familj, med kärlek.

Du hade så mycket kärlek att ge, men dina mörka sidor skrämde dig. Det mörka är inget att vara rädd för - det kan man lösa upp med ljus. För vi är bara människor och har båda delarna i oss. Att dölja och undertrycka våra mörka sidor gör bara det mörka starkare. Att ta upp dem i ljuset och bearbeta dem får dem att försvinna likt en pust från en het kopp kaffe.

Gå vidare

Det krävs mod och styrka att gå vidare. Att leva vidare och att anamma livet till fullo. Det är det jag försöker göra, men varje cell i min kropp motsätter sig det. Efter många års inre stress är min kropp full av inflammationer. Det pågår en ständig kamp mellan mitt hjärta, min hjärna och min kropp. Mitt hjärta som gråter, min hjärna som säger 'gråt inte mer' och min kropp som är slagfältet för dessa båda.

Min obotliga livsvilja driver mig vidare. Jag motarbetar inflammationen genom att dricka ett komponerat pulver fullt av antioxidanter, ta kokosolja, reishi, vitamintabletter, spirulina, dricker emellanåt gröna juicer, undviker allt för mycket socker och är ute och promenerar. Ibland känns kroppen bättre, framförallt efter de gröna juicerna, och ibland känns det som ett fruktlöst försök att rulla upp en stor sten i uppförsbacke.

En av orsakerna till den stora renoveringen jag börjat utföra i mitt hem beror också på att jag behöver ha en drastisk förändring av det liv vi levde här, jag och Pierre. En annorlunda livsmiljö där jag inte kan se honom komma in genom dörren. För det var inte så dörren såg ut när han levde här.

Det handlar inte om att radera ut minnen, utan om att undvika det smärtsamma i minnena. Pierre bor inom mig, och det kommer han alltid att göra. Det är fortfarande smärtsamt, men han kommer alltid att bo där inne som ett embryo, tillbaka i fosterstadiet. Ett embryo som aldrig kommer att födas. Ett embryo tills den dan jag dör.

Fem år

Idag för fem år sedan vaknade jag upp totalt ovetandes om det hemska. Det hemska att min sons tid på jorden redan var slut när denna min dag började. Jag gick ovetandes till mitt frilansjobb på en reklambyrå. Det var en vanlig dag och jag var hemma vid lunch igen.

Kvällen innan hade jag fått indikationer på att Pierre och en kompis hade blivit utslängda från det öppna "behandlingshem" de var på. Redan tidigare hade jag ifrågasatt om det var ett ställe som var bra för honom, men personen som hade hand om Pierre var inkompetent och jag ringde henne igen och skällde ut henne för den odugliga vård de bedriver. Jag kunde inte få tag i Pierre och hade en obehaglig känsla av att något inte stod rätt till. På natten hade han skickat ett sms till mig; att jag skulle kolla när första bussen gick från Uddevalla på morgonen. Det var hans sista sms.

Efteråt har jag förstått att hon redan visste när jag ringde. Kvinnan jag ringde och skällde ut. Men hon sa ingenting. Alla visste utom jag. En halvtimma efter att jag lagt på luren ringde polisen.

De här senaste dagarna har jag förberett mig för den här dagen. Fem år och jag tänkte att det kanske är dags att släcka ner hans Facebook-sida. Ytterligare ett avslut. Alla avslut smärtar. Han lever kvar ändå.

För sex dagar sen fyllde mitt barnbarn fem år. Liv och död på en vecka. Nu behöver jag mycket liv i mitt liv.

Min hjälp för andra

Idag var jag på kyrkogården och planterade lite vårblommor, både hos Marcus och Pierre och min mamma och pappa. En stark känsla av ensamhet och övergivenhet slog mig igen när jag åkte därifrån och min fråga kvarstår fortfarande; varför är jag fortfarande kvar på den här jorden? Något syfte måste ändå finnas eftersom jag fortfarande lever. Men det är svårt att förstå när hjärtat gråter.

Jag har beslutat mig för att göra någon typ av volontärsresa till hösten och kanske finner jag då min mening med livet. Alla dessa erfarenheter jag fått av livet behöver få ett utlopp. Erfarenheter som ska användas för att hjälpa andra. Ännu har jag inte beslutat mig vart jag ska åka eller vad jag ska göra, men det kommer att klarna innan hösten. Det är jag övertygad om.

För över tjugo år sen fick jag ett kall om att starta kombinerade barnhem/skolor för utsatta barn i sydostasien. Men då var det omöjligt för mig med tanke på hur min egen familje/livssituation såg ut. Många har gjort detsamma under de här åren men fortfarande är behovet skriande ute i världen. Men nu har lång tid gått och jag vet inte om det fortfarande är det som är det skriande behovet. Det kommer också att komma till mig är jag övertygad om.

Renovering

Så här såg det ut för tre månader sen.

Så här såg det ut igår.

Mina krafter är uttömda. Ett långdraget renoveringsprojekt med alldeles för mycket bekymmer har tömt ut mig totalt. Med tanke på hur de senaste åren sett ut och med facit i hand var det ingen god idé att påbörja ett så här stort projekt. Men jag var naiv och begrep inte att det kunde uppstå så mycket problem. Har ju aldrig gjort något liknande tidigare. Min erfarenhet av renovering har sträckt sig till målning och tapetsering. Det enda som sporrat mig framåt under de här fem månader har varit bilden av hur det kommer att se ut när det är färdigt.

Nu är det i princip klart, men jag kan inte känna någon glädje. Min motståndskraft är låg och sorgen har återigen greppat mig. De senaste dagarna har gått i ett håglöst töcken och jag försöker peppa mig själv med positiva bilder och tankar, men det hjälper föga. Jag är nere i den svarta brunnen igen. Inte på något vis så djupt som efter Pierres bortgång. Ingenting går att jämföra med hur det var då. Men liksom då försökte jag klamra mig fast i brunnsväggen; då, i ett försök att klamra mig fast vid livet; nu, med visionen av ett nyrenoverat hem. Det tär på krafterna, så nu har jag släppt taget. Därav mörkret och håglösheten och nu gäller det bara att samla krafter för att börja klättra upp igen. Det kommer att bli ljusare så småningom.

Katastrofalarm

Det var fyra månader sen jag skrev senast, men behovet av att skriva har inte minskat. Det är tiden. Senaste tiden har jag varit fullt upptagen med att försöka få jobb gjort, studier klara och så har jag storrenoverat kök och vardagsrum. Det har tagit enormt mycket av min kraft och tryckt tillbaka mitt behov av att skriva. För visst händer det saker i sorgen fortfarande. Och jag har jättemycket som måste ut.

Min pappa har snart varit död i ett år och Pierre i snart fem. Jag saknar dem oerhört och då är gråten enda vägen till förlösning. Men det är inte det jag ska skriva om, utan den här känslan av katastrof som hela tiden kommer över mig. Jag förstår att det beror på allt jag varit med om, men det jobbiga med det här är att jag inte vet hur jag ska få stopp på det. Låter kanske inte alls så farligt när man hör det så här men låt mig berätta hur det är.

Så fort jag börjar få någon ljusglimt av hur bra livet kan te sig kommer de mörka tankarna. Tankarna som säger att nästa katastrof är nära. "Slappna inte av. Vänta bara, det kommer mera. Våga inte känna lycka". Eller egentligen är det inte tankar utan bilder som kommer till mig med samma innebörd. Bilder på de mest makabra situationerna man kan tänka sig. De finns i alla möjliga händelser. Och vad jag än ska göra så är det nästan som om jag vet att det värsta tänkbara kan hända i just den situationen.

När dessa bilder smyger sig på går min hjärna igång och tillsammans med en extremt livlig fantasi kan jag se framför mig mängder av olika skräckfyllda scener på hur det kan gå fel i en viss händelse. Oftast att jag eller någon kvarvarande närstående dör eller skadar sig riktigt illa. Det är som att leva i en konstant mardröm.

Den här rädslan sitter djupt i mina celler och den baseras på det jag upplevt i verkliga livet ända sen min mamma dog för snart 38 år sen. Det vet jag. För det är så här mitt liv har sett ut. Nästan varje gång ljusglimtarna letat sig in, har något katastrofalt hänt.

Oftast kommer de här tankarna när jag går och lägger mig, då det är lättare att slappna av från dagens göromål. Istället för att få fram ljusa, sköna tankar så sätter det här katastrofalarmet igång istället. Det går inte att stoppa. Men när det pågått ett tag försöker jag rent tankemässigt att motverka det med någon ljus tanke. Det hjälper inte alltid. Det börjar bli väldigt jobbigt att min hjärna på det här nästan maniska sättet går igång och drar ner mig mot mörkret. Jag orkar inte ha det så här. Men jag vet inte hur jag ska komma ur det.