Mediciner

Jag har alltid varit restriktiv när det gäller mediciner, för jag tror att man klarar av mycket på egen hand. Ibland kan det mycket väl vara så att det är tron på medicinens magiska egenskaper som gör en frisk, inte medicinen i sig. Nu har jag i alla fall fallit till föga själv. Måste få sova - har inte kunnat sova riktigt en enda natt på mycket länge. Jag vaknar flera gånger och är alldeles paralyserad. Testade med Attarax, ett milt ångestdämpade medel. Kunde sova hela tre nätter men sen var det likadant igen.

Eksemet i ansiktet har också förvärrats och spridit sig till halsen - mild kortison räcker inte längre. Jag ringde läkaren om dessa saker och gick med på att börja äta antidepressiva tabletter, det kanske kan få mig att sova bättre. Fick också en starkare medel mot eksemen runt munnen, bakom öronen och halsen och nacke och en annan sorts kortison mot hårbotten.

Började min dos igår och tror ni att jag sov bättre? Icke! Av det antidepressiva fick jag en vansinnig klåda över hela kroppen, så jag var tvungen att gå upp och ta två Attarax på det (klådstillande också). Hjälpte inte mycket utan jag låg och kliade mig överallt halva natten och är tröttare än någonsin. Ska fortsätta ändå och ta en dos ikväll också - får se om det blir någorlunda bättre. Salvorna mot eksemen verkar ha bättre effekt för de har dämpats lite redan.

Det känns inte bra alls med så mycket olika preparat, men har ju aldrig drabbats av såna här besvär tidigare.

Tillbaka från helvetet ... igen

De senaste veckorna har jag levt i ett totalt mörker, i en kvicksand där jag kämpat för mitt liv för att hålla huvudet ovan jord. Där starka krafter dragit mig ner, ner, ner, djupare och djupare tills enbart ett miserabelt litet pip är allt som finns kvar av helvetesskrien.

Först nu känner jag att jag har kraft att kravla mig uppåt, mm för mm, där krafterna fortfarande får slåss för sin existens. Där mörkret strider för sin seger och hotar med att utplåna mig. Min värld har redan rämnat och inte blir det lättare av att allt annat runtomkring går åt helvete. Det blir en dominoeffekt där den enda som kan stoppa fallet är jag själv. Jag vet det, men man måste ha kraften att orka hejda det också. När floden blir för kraftig finns det bara en sak att göra, att följa med. Någonstans avtar strömmen och det är där jag befinner mig idag. Dags att börja rensa bråtet runtomkring och försöka ta mig upp.

Min styrka är Pierre, det låter konstigt för han är även min svaghet. Men jag vet också att han väntar på mig, tillsammans med sin lillasyster, (missfallet jag fick efter Pierre) när det blir dags för mig att lämna den här existensen. Det finns en anledning till att jag inte drunknade och det är den jag får försöka leta reda på.

Mörker

Ifall någon skulle tro att det blir lättare att leva med tiden kan jag snabbt ta er ur den villfarelsen. Det blir det inte! Nu har det snart gått 9 månader och jag tycker att livet är mörkare än någonsin. Förmodligen pga att det gått så lång tid och att Pierre fortfarande inte kommit hem. Jag väntar på honom varje dag och jag gråter varje dag för att han inte kommer.

Han lämnade en hälsning för länge sedan, http://enbloggomsorg.blogspot.com/2011/10/de-forsta-5-manaderna-halsning.html , vilket borde ge mig någorlunda tröst om vetskapen att han har det bra, men jag saknar honom så fruktansvärt att det tar kål på mig! Den här längtan drar sönder mitt inre och dagarna låter jag bara passera för att ytterligare själv vara en dag närmare döden. Det låter inte bra men det är precis så det känns och hopplösheten är ett djupt mörker utan slut.

Det här förstärks naturligtvis av att ekonomin fullkomligt havererat eftersom jag inte har orkat eller kunnat jobba som tidigare. Framtiden ser inte särskilt ljus ut överhuvudtaget. I natt vaknade jag av magsmärtor och jag har gått omkring som en zombie de senaste veckorna.