torsdag 29 december 2011

Dröm

I natt drömde jag att Pierre drunknade. Vi var på en stor plats med en mängd olika aktiviteter. Pierre, 5 år, ville bada men jag var tvungen att göra nåt annat, så jag lämnade honom vid en liten badplats som låg inne i ett trångt rum. Där fanns en klippa, lite sandstrand och så vatten. Det var fullt av folk, så jag kände mig trygg att lämna honom där.

När jag kom tillbaka för att hämta honom såg jag honom inte någonstans. En gammal kompis till honom gick med mig ut i vattnet. Hon pekade ner och sa "Där är han. Han är kvar här." Jag fick upp honom ur vattnet, livlös. Jag skakade honom och försökte få liv i honom. Jag skrek på hjälp om och om igen men inget ljud kom över mina läppar. Jag fick upp honom på land och försökte blåsa ner luft i lungorna. Två gånger gjorde jag detta och väntade på att vatten skulle börja rinna ut och att han skulle börja andas igen, men varken det ena eller andra hände. Jag skrek utan ljud och ingen reagerade på det som hände.

När jag försökte blåsa ner luft igen, öppnade han ögonen och blåste tillbaka, men han andades fortfarande inte. Det här hände ytterligare en gång. Ett snett leende kom över hans läppar, som om han ville säga "Du försökte, men det gick inte", och jag vaknade.

söndag 25 december 2011

Jul

Hur klarar man julen? Jo, genom att inte göra en alltför stor affär av den och att inte tänka alltför mycket på de lyckliga jularna från förr.

Den tiden när barnen var små och man släpade julklappar fram och tillbaka mellan mormor och morfar och farmor och farfar, för alla skulle ju hälsas på på julafton. De jularna när man var totalt slut och låg utslagen i soffan och åt rester på mellandagarna för att man orkade inte med annat. Lyckliga? ... Nja, men julen är en familjehögtid och på den tiden var familjen stor, idag är den väldigt liten och splittrad.

Jag var på kyrkogården och skulle tända ett ljus, men någon hade varit där före mig och tänt ett redan. Sedan åkte jag hem till min äldste son och hans lilla rara familj för julmat, Kalle Anka och klappar. Det är dags att börja tänka i helt andra banor nu när det gäller högtider - jag är inte mamman längre, hon som fixar och donar och ordnar med allt, utan jag är farmodern. En mycket ovan känsla men kanske inte så dum, när man vänjer sig.

Jag är fortfarande mamma, men min äldste son behöver mig inte lika mycket som Pierre gjorde. För honom var jag fortfarande den som fixade och donade och ordnade med allt. Man kan tro att jag höll fast vid honom längre för att han var yngst, men det handlade inte om det utan för att han pga sin bakgrund hade ett större och ett mer dröjande behov av anpassning till ett vuxet, eget liv.

Det blev ändå en lugn och fin julafton trots allt. Jag var hemma hos min sjuka svärmor en liten stund också. Var hemma vid nio-tiden på kvällen och gick sen till Domkyrkan på mitt livs första julnattsmässa kl elva. Det var bl a "min" präst som höll i det. Måste säga att jag blev förvånansvärt positivt överraskad. Det stod en stor gran på ena sidan som var upplyst med grönt ljus. Runt omkring var väggarna upplysta med röda lampor och julblommor stod i mitten. Det var fullt med människor i alla åldrar, familjer och par och en kör sjöng julsånger tillsammans med oss. Det var riktigt vackert. Jag tog tom nattvarden - det har jag inte gjort sen konfirmationen.

Nu är jag trött ...

söndag 18 december 2011

Hand i hand med döden: hemma med dialys

När vi skulle hem från sjukhuset kommer jag ihåg att det var problem med ordföranden i vår bostadsrättsförening. Hans uppgift var nämligen att se till att kontakta rehabiliteringen i kommunen så vår lägenhet blev anpassad för dialysmaskinen. Det gjorde han inte, vilket medförde att vi blev kvar på sjukhuset längre än vad vi skulle. Efter en utskällning från vårdenhetschefen skedde det dock till slut och vi var hemma. Vi var tvungna att ha jordade kontakter i Pierres sovrum pga alla vätskorna och ett 5 cm brett hål borrades i väggen till badrummet och avloppet. På sjukhuset hade de byggt en specialanpassad vagn för maskinen. Den skulle ha rätt höjd i förhållande till Pierres säng för att det skulle gå så smidigt som möjligt.

Pierre gick som vanligt i skolan men han var tvungen att vara hemma tidigt för att koppla sig till maskinen som gick 10 timmar varje natt. 1 liter vätska pumpades in och ut ur hans buk 10 gånger varje natt med bukhinnan som filter. Jag ska inte gå in i hur det fungerar men är det någon som är intresserad av att veta så är den fysiska termen för detta osmos. Sedan pumpades en annan vätska in och låg kvar i buken under hela dan, tills den pumpades ut under kvällen.

Var 14:e dag fick vi leveranser hem, då hade jag att hantera ung 200 liter dialysvätskor, slangset, proppar, omläggningsmaterial, tvättsprit och handsprit. Jag hade fått rensa ut en hel del i garderoben för att få plats med allt detta.

Ibland på nätterna larmade maskinen. Det kunde vara så att Pierre hade snurrat runt i sängen så att slangen låg i kläm och vätskan inte kunde pumpas in/ut. Jag sov ganska ytligt under den här tiden och hörde det som oftast, så jag kunde fixa till det, annars blev det en fördröjning och vi fick avbryta det som var kvar så han hann till skolan. På morgonen skulle man också läsa av maskinen - hur det hade gått under natten - och föra in uppgifterna i en pärm.

Många av de barn som har den här typen av dialys får lätt bukhinneinflammation, vilket är ett livsfarligt tillstånd om de inte får snabb vård. Men det fick som tur var aldrig Pierre, jag fick fina lovord av både läkare och sköterskor för att vi skötte det så föredömligt.

Pierre tyckte om att bada och det fick han fortsätta att göra trots en slang in i bukhinnan. Vi var jättenoga med att det skulle vara tätt och efteråt la jag alltid nya förband. Kommer ihåg att jag höll andan när hålet var helt öppet och jag rengjorde med sprit och andades inte igen förrän förbandet låg på. Detta för att inte riskera att andas ut minsta lilla organism som kunde leta sig in. Samma sak när jag kopplade slangarna (3 st olika) till maskinen. Minsta lilla misstanke om att jag kommit åt kopplingsdelarna med händerna eller andats på dem så kasserade jag dem och tog nya.

Under den här tiden pågick det en stor informationskampanj om att ta ställning till organdonation efter döden. Vi blev intervjuade av både Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10332897.ab och vi medverkade även i ett inslag i Rapport, när Pierre var 14 år. Det här var samtidigt när nyheterna om Anna Linds mord florerade.

Sköterskorna hade ordnat så att vi fick komma ner till Varbergs kurort under en helg. Det var stiftelsen Min Stora Dag som såg till att svårt sjuka barn får uppleva något de väldigt gärna vill. Pierre ville fiska kattfisk och det går båtar från Varberg som är specialiserade på detta. Sköterskorna tyckte att mamma, dvs jag, behövde få bli lite bortskämd också så vi bodde på kurorten, fick behandlingar och var ute och fiskade en hel dag.

Pierre hade dialys i ung 2 år hemma tills de en dag ringde och sa att de hade fått in en njure som skulle passa honom.

söndag 11 december 2011

Hand i hand med döden: de tunga åren

Pierres njure sviktade vid 12 års ålder. Det började med att han blev ovanligt trött - orkade inte riktigt med handbollen utan fick sätta sig på bänken oftast. Aptiten försvann och blodproverna var så alarmerande att han blev kvar på sjukhus, länge.

Han samlade på sig vätska och var rund som en boll ena dagen och nästa dag var all vätska borta och han var så tunn så sköterskorna hade svårt att hitta en ven att ta prover i. Slangen för dialys fick de sätta i halsen. Vi åkte fram och tillbaka mellan Östra och Sahlgrenska för bloddialys och när det så småningom stabiliserade sig någorlunda fick han bukdialys med vätskor istället. Men det dröjde länge. Under dessa ambulanstransporter funderade han ut lösningar på hur man kunde göra transporterna behagligare för patienterna.

De här 1½ åren som vi bodde på sjukhus var dramatiska och jag har svårt att komma ihåg när alla de olika händelserna skedde, men före läkarna beslutade sig för att plocka ut den transplanterade njuren, hände en hel del traumatiska händelser.

Han hade en CVK (central venkateter), en slang som gick rakt in i hjärtat för att medicinen (oftast Stesolid) skulle verka så snabbt som möjligt när blodtrycket steg till nivåer som 240/140. Den här blodtrycksökningen märktes när han började få huvudvärk. Då var jag jämt på helspänn för minsta tecken på att han började yra eller förlora kontakten med omvärlden, då var det bara att larma och sköterskorna gav honom Stesolid. Ibland gick det tyvärr så fort att han fick krampanfall, men desshöga blodtryck medförde alltid en tur upp på IVA (intensivvårdsavdelningen). Där övervakades blodtrycket med en nål i artären i handleden.

Vid ett tillfälle kräktes han uppe på IVA och fick ner det i lungorna. Då sövdes han snabbt ner och blev lagd i respirator. Kommer inte ihåg riktigt hur många dygn han låg så.

Under dessa 1½ åren bodde jag med Pierre på sjukhuset, men det fanns ju även ett vardagsliv som skulle skötas. Vi bodde bara 10 minuters bilväg från Östra så ibland var jag hemma och kollade post, tvättade och hämtade nya kläder. Michel fick ta hand om sig själv och våra tre katter där hemma.

Ibland fick Pierre permission och kunde vara hemma en natt - det trivdes han allra bäst med - att få sova i sin egen säng. Vid jul ville han också hem men läkarna var tveksamma eftersom han var i så dålig form. Vi lyckades ändå lösa det så att jag fick lära mig att ge honom medicin genom venflonen (nålen i armen) och vi kunde ha en stillsam jul hemma. Jag kommer ihåg hur lycklig han var då.

Under den här perioden missade han halva sjuans årskurs och hela åttans. Jag hämtade uppgifter till honom från skolan och han fick lite undervisning i skolan på sjukhuset. Det var inte ofta han orkade med skoluppgifterna, det fick komma i andra hand, huvudsaken var att han skulle bli frisk. Trots detta lyckades han klara nian och gå ut med godkänt.

Efter dessa 1½ åren fick vi åka hem. Jag hade fått lära mig hur dialysmaskinen fungerade, som han skulle kopplas till varje natt.

lördag 3 december 2011

Myndigheters makt

I veckan var jag på rehab-möte, dvs ett möte med försäkringskassan och läkaren som är obligatoriskt när man varit sjukskriven ett tag, i mitt fall snart 3 månader. Jag är väldigt glad över att jag bad prästen närvara också, varför kommer ni snart att förstå.

När jag träffade fk för första gången fick jag ett ganska bra intryck, av den anledningen att jag tyckte hon lyssnade, var tydlig och förklarade hur saker och ting låg till. Hon gav ett proffsigt intryck.

På rehab-mötet tappade jag koncentrationen efter 10 minuter, förmodligen för att jag ganska snabbt förstod att de inte kunde komma med en optimal lösning för mig - men DET VAR DET HÄR JAG FÖRVÄNTADE MIG - jag reagerade inte ens - då.

Prästen tog mig efteråt till en soffa i väntrummet och frågade mig hur jag upplevt det hela. Kunde inte ge nåt vettigt svar men jag sa att jag var glad över att hon varit med. Jag frågade henne vad hon tyckte. Hon tyckte att fk-kvinann var gräslig!

Nu efteråt har jag börjat fundera på vad hon egentligen menade, jag hade ju ändå fått ett proffsigt intryck av fk-kvinnan. Just det - proffsigt... Hennes arbete är inte att se till människan utan att så snabbt som möjligt se till att folk kommer ut i arbetslivet, så att det kommer in nya skattepengar för att betala hennes lön. Och hela mitt väsen hade blivit nedtryckt av henne, hon fick mig verkligen att känna mig som om jag var dum i huvudet på något sätt under det här mötet.

Återigen hade prästen lyckats öppna mina ögon. Hade hon inte sagt sin mening hade jag heller aldrig börjat fundera över det. Jag har förstått att hon såg och hörde nåt helt annat än vad jag gjorde. Hon är humanist och ser till människans behov, till skillnad från myndigheterna som ser sig som de som vet bäst vad varje människa behöver.

Jag har blivit så förbaskat anpassad till det här systemet att jag inte reagerar längre och anpassar mig ännu mera, för vad hjälper det att bli förbannad och stå upp för sin sak. Ju mer motstånd man gör desto mer motstånd får man - det har ju visat sig förr. Och vilken enskild människa klarar av att i längden hålla på att kämpa. Inte undra på att vi har ett så kallt samhällsklimat!

Tänk om vi istället hade haft ett samhälle som var präglat av humanism - där varje människa fick känna sig betydelsefull genom att verkligen få den hjälp de behöver och inte den som står i regelboken. Då hade det sett helt annorlunda ut. Människor hade enbart genom sitt eget mentala välmående haft "råd" att dessutom hjälpa sina medmänniskor.

Jag tycker inte om det jag blivit, men jag kommer att bygga upp min styrka och då dj....r...

Pierre var en sann rebell, han vägrade att finna sig i det andra bestämde. Redan som barn hade en egen vilja av stål och jag, dagmamman och alla andra fick helt enkelt lära sig att hantera honom på olika sätt. Hade han gett sig tusan på något så var det så och då fanns det ingen som kunde ändra på det.

onsdag 23 november 2011

På bussen igen

Inatt drömde jag om Pierre när han var liten. Det var en längre dröm som kändes något obehaglig, kommer inte ihåg intrigen riktigt men det handlade om märkliga fastigheter som jag gick runt i. I drömmen visste alla som var med mig - mina vänner, fast med helt obekanta ansikten - att Pierre var död.

Jag satt på en buss och tittade ut genom fönstret, bort ifrån det ställe vi hade varit på. Utanför ett lågt, vitt hus, en affär av något slag, såg jag honom cykla runt på en trehjuling. Som den 4-5-åring han var, var han helt fokuserad på det han gjorde och såg mig inte. Han cyklade runt i ett guldrött sken från en nedgående sol med kepsen bakofram, och verkade lycklig och harmonisk. Jag bankade på rutan och pekade och skrek att: där är han ju - han är inte död! Folk i bussen tittade bara medlidsamt på mig.

Det var då jag vaknade med en oerhört ledsamhet. Klockan var ungefär halv 5 och jag låg länge och grät i sängen. Ville somna om och drömma mer om honom men det gick inte.

lördag 19 november 2011

Hand i hand med döden: de första 12 åren

Jag tror att Pierre någonstans inom sig visste att han skulle dö. Eller var det så att han hade lättare att förhålla sig vän med döden än med livet?

Redan i fosterstadiet fick vi kämpa för att han skulle få leva. Kan foster eller liv ha aningar redan i så tidigt skede? Jag hade föreliggande moderkaka och risken fanns hela tiden för missfall. När han föddes, eller rättare sagt när de tog ut honom sju veckor före beräknad födsel, såg inte prognosen ljus ut, men han var envis och höll sig fast vid livet.

Före första transplantationen vid sex års ålder gick han i dialys på Sahlgrenska i några veckors tid. Enbart för att vara i skick att orka med operationen. Vid ett tillfälle var hans bror, Michel, 11 år med. Just vid detta tillfälle fick Pierre ett krampanfall, vilket vi var helt oförberedda på. Det var fruktansvärt för oss anhöriga att se, men jag undrar vad Pierre upplevde just då. Alla muskler i kroppen förvreds och akutpersonalen kom inrusande och vi blev utslängda ur rummet. Hade han vid sex års ålder redan någon form av nära-döden upplevelse?

Den lugnaste perioden och den bästa i vårt liv var efter att han transplanterades första gången och tills njuren började svikta sex år senare. Då kändes livet normalt trots att han behövde daglig medicinering för att inte stöta bort njuren. Han spelade fotboll och handboll och vi åkte runt på cuper i Sverige och Tyskland. Jag tror att han själv kände sig som alla andra och mådde bra.

Det var när han som 12-åring skulle prova ut en ny medicin, eller om orsaken var en envis maginfluensa som härjade i skolan, som de tunga åren började. Kroppen kunde inte behålla medicinerna och njuren som han hade fått av mig började stötas bort.

lördag 12 november 2011

Insikt med smärta

Jag tror att jag börjar inse att Pierre inte kommer tillbaka. Han kommer inte tillbaka i den fysiska formen som han var. Men jag märker hans närvaro på olika sätt. Jag har också accepterat att jag aldrig fullt ut kommer att förstå eller acceptera det som skett.

Den här insikten föregick av en kraftig smärta i halva kroppen - på baksidan, från nacken ner till fotsulorna. Det var en smärta som skar i muskler och leder. Förmodligen var det spänningar som lossnade i kroppen och det började redan i början på förra veckan. På onsdag morgon den veckan gick jag upp klockan 7 på morgonen och mejlade återbud till det jag skulle göra då, pga smärtan. Sen gick jag och lade mig igen och vaknade inte förrän halv 4 på eftermiddagen. Jag sov sammanlagt 16,5 timmar den natten och dagen men hade inga som helst problem alls att gå och lägga mig och somna på kvällen igen. Morgonen efter skulle jag gå till sjukgymnasten, kroppen var väldigt tung, som om jag hade dunsat raklång in i den och jordens dragningskraft var starkare än någonsin. Det var svårt att hålla sig uppe.

Jag berättade för sjukgymnasten om min långa sömn, tyngden och om min smärta. Hon visade mig en övning där kroppen skulle få kontakt med det inre - och redan då kände jag att det var väldigt svullet runt det partiet som jag bearbetade. Dagen efter brände det som eld från nacken till fotsulorna - men bara på baksidan. Som en feber i musklerna och lederna. Jag kan inte tro annat än att det var övningen som hade triggat igång den här inflammationen på baksidan. Märkligt nog kände jag ingenting på framsidan av kroppen.

I flera dagar höll den här smärtan i sig och jag som i vanliga fall är försiktig med mediciner, klarade mig inte utan värktabletter. Nu småvärker det lite bara och förmodligen var det denna smärta som var tvungen att förlösas och värka ut för att jag skulle komma till den här insikten.

onsdag 9 november 2011

Från en änglamor

Var du här för att visa oss en glimt av evigheten, ett liv av kärlek, förtröstan och hopp? Trots alla svåra år var det aldrig svårt för dig att visa din okuvliga kärlek till livet och din humor som inte lämnade någon oberörd. Vad hände? Varför gav du upp och lämnade oss gråtandes här? Du hade ju så mycket kvar att ge. Himlen måste gråta av lycka över att få uppleva din närvaro nu. Jag hoppas att du där fann dina gröna ängar.

måndag 7 november 2011

Allhelgona

Allhelgona kom och gick - för mig gör den ingen skillnad eftersom varje dag är fylld av samma tunga saknad ändå. Men jag var på kyrkogården och gjorde fint och tände ljus. Efteråt åkte jag till Mariakyrkan för en minnesgudstjänst. De läste upp namnen på alla i församlingen som gått bort under året och tände ett ljus för var och en. Det var stämningsfullt och vackert med pianomusik och cello. Jag trodde att det skulle bli svårt att gå in i den kyrkan igen, eftersom det var där vi höll Pierres begravningsgudstjänst. Men det blev inte svårt alls, förmodligen för att det var en minnesgudstjänst över de döda och vi var alla ledsna som satt där. Det var annorlunda för 27 år sedan - då döptes min äldste son där - en glädjens stund. Pierre döptes i Tyska kyrkan och min mans begravningsceremoni ägde rum där ungefär två år senare. Ett dop och en begravning i var och en av kyrkorna...

torsdag 27 oktober 2011

Sjukgymnastik

Jag har varit hos sjukgymnasten några gånger - en som är mycket duktig på att hantera sorg som satt sig i kroppen. De första övningarna har konstaterat att jag inte längre har någon bra kontakt med min kropp - över- och underdel håller inte ihop, och jag håller inte särskilt bra ihop med min kropp överhuvudtaget, som om jag skulle varit byggd av en massa delar som bara slängts hit och dit utan nån särskild anledning. Jag har känt det mycket tydligt i dessa övningar. Varje gång jag varit där har jag känt mig yr - som smått salongsberusad. Det är stress som frigörs.

Jag som trodde att man inte kunde sörja mer ... det är inte tillräckligt att man gråter så att hjärtat riskerar att stanna eller att det känns som man håller på att förlora förståndet, det sätter sig ändå som ett svart, sotigt lavatäcke runt varje muskelfiber. Det är inte tillräckligt att man har samtal med prästen om alltets meningslöshet, det kryper ändå in och spänner varenda sena som redo för reträtt. Fullt naturligt men inte i en evighet. Det är inte tillräckligt att jag minns; Pierre som baby, Pierre som liten - i skolan - på handbollsträningar och matcher - på sjukhuset - på resor - i vardagen ... Det är inte tillräckligt att minnas och gråta, gråta och minnas - kroppen speglar själen och min själ är full av tyngder som hotar att dränka mig och bultande, blödande jack utan slut som tömmer ut mig fullständigt.

Stressen har även satt sig som eksem runt ögonen, som vägrar att försvinna trots kortisonsalva.

söndag 23 oktober 2011

Skräck

Ibland när verkligheten kommer ikapp och jag inser att jag aldrig kommer att få träffa Pierre igen (åtminstone inte i detta livet) fylls jag av en sådan skräckkänsla att jag slår ifrån mig det med en gång. Jag vågar inte ställa mig öga mot öga och stirra sanningen och döden rakt in i den grymma verkligheten. Hjärnan vet på sitt kalla, logiska sätt vad det är som har hänt men hjärtat vägrar att inse det. För att kunna leva resten av livet med sorgen måste jag gå tillbaka och göra upp alla delar i vår relation. Det är nåt jag inte är beredd på att göra ännu. Det är alldeles för smärtsamt, han var ju mitt hjärta...

Om man bara hade kunnat dra klockan baklänges. Med facit i handen hade jag gjort allt för att förhindra det som hände. Pierre själv visste på något sätt att han skulle dö. Han har skrivit om det i sina texter, han drömde märkliga drömmar. För två år sedan redan skrev han "Jag är rädd för livet. Jag är orädd för döden." Döden har alltid följt honom - redan i fosterstadiet, men det skriver jag mer om någon annan gång.

lördag 15 oktober 2011

De första 5 månaderna: hälsning

Det jag nu kommer att delge er är kanske något som ni ställer er skeptiska till. Jag kan bara säga att det var en verklig händelse för mig, kanske var det min hjärna som spelade mig ett spratt eller min fantasi som skenade iväg. I vilket fall som helst var känslan och synen som jag upplevde helt klara för mig.

Vid tidigare dödsfall har den döde alltid på något sätt gett en förnimmelse av sin energi. När min mamma dog var det inte direkt jag som märkte av det, utan vår hund som alltid brukade gå till dörren och vifta på svansen när han hörde min mammas steg i trappan. Det gjorde han vid ett tillfälle när hon låg hjärndöd på sjukhuset, kanske var det då hon lämnade kroppen som enbart hölls vid liv på maskinell väg.

När min man dog kände jag att han låg bakom mig med armarna runt mig och andades i min nacke. Men när Pierre dog kände jag ingenting. Det förvånade mig eftersom vi stod varandra så nära. Efter ett par dagar började jag inse varför han inte hade dykt upp - han visste inte hur han skulle komma hem! Pierre dog i Uddevalla. På natten hade han skickat ett sms till mig om att jag skulle kolla upp bussar på nätet. Jag låg och sov och hann aldrig svara honom.

När jag insåg detta, att han behövde veta busstider så skickade jag ett sms till honom där jag skrev att första morgonbussen till Göteborg gick vid 4-tiden. Då räknade jag med att han skulle vara hemma vid 7-tiden på morgonen.

Min väninna var hemma hos mig den här första tiden. Hon sov i min säng och jag sov i Pierres. Någonting väckte mig tidigt på morgonen. Jag öppnade ögonen och möttes av ett otroligt starkt vitt ljussken, som av en atombombsexplosion, fast jag blev inte bländad. Jag såg ingenting i skenet men förstod med en gång att det var Pierre. Så överväldigades jag av en otrolig frid som jag aldrig någonsin känt tidigare. Det var en underbar känsla som jag försökt att återskapa efteråt, men det går inte. En frid där all tankegång försvann och där jag bara upplevde en fantastisk sällhet. Jag önskar att jag kunde känna det igen, inte ens vid meditation har jag lyckats återskapa det. Var det möjligtvis det som kallas för himmelsk frid som jag upplevde?

Efteråt gick jag upp för att titta på klockan som stod bredvid min säng där min väninna sov. Den var några minuter i 7 och då förstod jag att det var Pierre som hade kommit hem för att tala om för mig att han har det bra. Han ville få mig att känna samma känsla som den han befann sig i.

lördag 8 oktober 2011

6 månader

Idag har det gått ett halvår och det enda jag känner är att jag bara skulle vilja lägga mig ner under täcket och aldrig mera stiga upp igen. Det blir inte lättare, min själ vill inte läka och kroppen har tagit smällar på många olika sätt. Jag vet inte om jag klarar det här länge till, trots att det var en bra dag igår då jag hade min andra son, hans sambo och mitt första barnbarn här. Det är små ljusglimtar i ett alldeles för stort och evigt mörker.

Jag har vårdat Pierre i hela mitt liv. Jag har stympat min egen kropp, låtit hans bror komma i andra hand, försakat kärlek, vänner och karriär för hans skull och så dör han! Jag kan bara inte förstå hur grymt och känslokallt ödet kan vara. Jag skulle vilja gå ut och skrika och gråta ut mitt raseri rakt mot skyn. Skrika och gråta och förbanna allt och universum och mer därtill! För jag vet inte om jag står ut mera ...

torsdag 6 oktober 2011

Om sorgflor

Vid många tillfällen har det funnits stunder då jag önskar att jag hade haft ett sorgflor. För att framförallt markera och visa andra att jag inte är fullt ok. Att andra ska ta det lite försiktigare med mig. Man vill inte heller alltid låta sorgen lysa ur ansiktet och då hade det också varit skönt att få gömma sig bakom ett flor. Funderingar om varför det försvann och när, kunde jag inte hitta något svar på, så jag ställde frågan till P4 Alltinget. Så här lät svaret (Spola till 00:54:29):
Lyssna: Alltinget 20111006

måndag 3 oktober 2011

Tankar om universum och parallella världar

Jag vill börja med att förtydliga att detta är mina egna tankar utifrån de kunskaper jag har i fysik och annat som jag läst om och människor jag träffat. För mig blev det en tröst när jag drog ihop trådarna och jag är säker på att jag kommer att träffa Pierre, min mamma och de andra i en annan värld, kanske möjligen i en helt annan familjekonstellation eller vänkrets.

De flesta av naturfolken hedrar sina döda. För indianerna i Sydamerika är det en självklarhet att andarna av förfäderna lever kvar ibland oss och aboriginerna i Australien är inte speciellt ledsna när någon dör. De önskar dem en lycklig resa och välkommen åter. Jag tror att om vi följer vår innersta känsla, hjärtat eller magkänslan, kan vi också "veta" eller känna att det finns något annat som ännu inte är vetenskapligt bevisat. Men i samband med industrialismen tog hjärnan över och det blev finare att vara intellektuell än att gå på känsla. Så småningom blev det så oaccepterat med människor som sökte andliga svar att det blev till flum och humbug. (mycket är det också, tyvärr)

Idag har det blivit accepterat igen att lita på magkänslans kraft, eftersom den för oss till rätt beslut. Det har jag blivit varse om många gånger - första instinktiva beslutet brukar vara det rätta. Blandar jag in hjärnan med en massa resonemang fram och tillbaka kan det bli bra för ett tag, men det leder aldrig till någon långvarig framgång. Så nog om detta - mot universum! Här vill jag börja med ett citat av Albert Einstein:

Det som vi inte kan se existerar likafullt. Bakom naturens hemligheter finns det något subtilt, onåbart och icke förklarbart. Att ge större respekt för kraften bakom allt det som vi kan förstå - det är min religion.

Jag kan bara hålla med. Det är märkligt just med teoretiska fysiker hur öppna de är mot det som inte är vetenskap ... ännu. Jag diskuterar emellanåt såna här frågor med en teoretisk fysiker i Moskva. Han har likt Einstein ett mycket öppet sinnelag för det subtila.

Vi är en del av universum, vi är skapade av precis samma material som allt annat. Jag tror också att vissa skeenden är lika de som pågår i universum, t ex när vi dör. De flesta som kommit tillbaka efter sk nära-döden-upplevelser berättar alla om en tunnel av ljus. Det här förklarar läkarna med att det är en kortslutning i hjärnan i just dödsögonblicket. Ja just det, men kan någon förklara vad den här kortslutningen innebär? När funktionerna avstannar och energin (återkommer till det i ett annat inlägg) lämnar oss?

När forskarna upptäckte kvantfysiken, den ostyriga mikrovärlden, fick de en hel del huvudbry när de  försökte få ihop detta med Einsteins stora, välordnade värld med tyngdkrafter. För att göra historien mycket kort kom de så småningom fram till strängteorin, vilket gav en massa obesvarade frågor. Rent generellt fanns det då en möjlighet till att det skulle kunna finnas parallella universum, tio, elva eller fler dimensioner. Vår värld är tredimensionell, därför är det också svårt för oss att förstå flera dimensioner. Det är också svårt att förstå att universum är oändlig. Man kan bli galen bara av att försöka tänka på det, eftersom våra liv är begränsade och vi förstår inte annat. För oss har allt ett slut - men tänk om det inte är på det sättet ...? Tänk om det är så att energin som lämnar oss återföds i en kropp någon annanstans, t ex i en annan dimension?

Fysikerna har också teorier om att det skulle kunna finnas sk maskhål i rymden, som tar oss snabbare till andra ställen. Vart? Kan de svarta hålen vara maskhål? Som i en malström slukar de svarta hålen allt som kommer nära. Men vad finns på andra sidan? Vart försvinner allt? Till en annan dimension? Med tanke på alla stjärnor som slukas, måste det vara otroligt ljusstarkt i dessa "hål", men de svarta hålen kallas just för svarta för att de inte släpper ifrån sig något ljus alls - de skall inte synas. Kan det vara där vi hamnar när vi dör? I denna tunnel av ljus som är så osynlig för oss levande och som tar oss till ...

Så här går mina tankar. Låter något oklart så kommentera gärna det. Jag är övertygad om att vi inom 50-100 år kommer att ha ett vetenskapligt svar på dessa frågor. Jag försöker själv alltid i möjligaste mål förklara olika händelser med vedertagna data, (där är det min hjärna som pratar) men ibland finns det inga och då får jag enbart förlita mig till känslan och erkänna att den är lika sann. En sådan händelse kommer jag att delge er någon annan gång ...

fredag 30 september 2011

Kram

Så som jag kommer ihåg Pierre.
Inatt fick jag krama Pierre. Han svepte förbi mig som en skugga i drömmen och höll på att försvinna, men jag ropade på honom och då vände han om och materialiserades till att stå framför mig precis så som jag kommer ihåg honom. Vi kramades och det kändes alldeles som på riktigt. Han doftade dessutom precis så som han brukade göra. Det är känslan av den närheten som jag önskar jag kan bära med mig, men redan på morgonen hade den försvunnit och det enda som finns kvar är vetskapen om att det kändes som om det var på riktigt.

Igår såg jag filmen Rabbit Hole. Hade egentligen ingen aning om vad den handlade om när jag lånade den, bara att den hade fått fin kritik. Den handlar om ett par som förlorat sin 4-åriga son och om deras sätt att hantera sorgen. En sevärd film, kan rekommendera den. Grät under många scener i filmen. Jag ska inte berätta för mycket men den berörde ett mycket intressant område som jag också har funderat över, parallella universum. Det kanske är ett sätt att finna tröst att tro att man lever på andra sätt i andra världar, men mina teorier om detta berättar jag mer om nästa gång.

måndag 26 september 2011

Kyrkogården

Igår tog jag en promenad till kyrkogården - bytte ut och planterade nya blommor och fixade till så att det ser fint ut nu. Namnet har fortfarande inte kommit upp, där står fortfarande enbart Marcus, min mans namn. Stenhuggeriet förklarade det med att de låg efter så mycket pga den senaste vintern. De kunde inte ta loss stenarna eftersom de var fastfrusna och maskinerna frös fast om de skulle gravera ute. Men nu skall det snart vara klart, skiftet september-oktober nån gång trodde de. Jag tror att det blir extra jobbigt första gången jag ser hans namn, det blir mer påtagligt igen. Det går mycket upp och ned nu - ibland vill jag inte kännas vid det, för jag orkar helt enkelt inte. Andra dagar känns det som om hjärtat ska explodera.

I morse vaknade jag av att jag var inställd på att ringa till Pierre för att höra hur han mådde. När verkligheten nådde mig kände jag en viss förbluffelse över att jag inte kunde göra det. Det är de där sekunderna i hjärnan som på något sätt lindrar alltihopa ibland. Hjärnan och hjärtat stänger av för att jag ska mäkta med.

Jag var bara 28 år när Marcus dog. Jag undrar egentligen hur jag tänkte (eller det kanske var det jag inte gjorde) när jag valde att ha plats för två i graven. Jag hade inga planer på att dö förrän jag blev riktigt gammal. Även om man enbart har en plats så kan man begrava ytterligare någon i samma grav efter 25 år. Nu har det snart gått 20 år sedan Marcus dog, så hade vi inte haft två platser hade vi inte heller kunnat begrava Pierre i samma. Nu får han vara hos sin pappa, som han aldrig fick lära känna, i evigheter. Ibland tar man omedvetna beslut som på något sätt visar sig vara helt rätt, trots att man inte förstår det just då.

När jag precis lämnade graven för att promenera hemåt, var det som om en stor hand kramade om mitt hjärta och jag fick svårt att andas. Det höll i sig i ungefär en timmes tid, men jag lyckades ändå ta mig hem, trots att det högg och flimrade för ögonen. Idag har det gått över, känner bara lite molande. Kan det vara kärlkramp?

söndag 25 september 2011

Drömde om Pierre igen

Inatt drömde jag om Pierre igen. Han satt uppe på en backe med ryggen emot mig, jag var nedanför backen en bit bort. Förbi mig gick en gråtande rödhårig tjej, stödd av två väninnor. Hon var på väg mot Pierre, jag visste också att hon hette Ronja av nån underlig anledning.

Uppe på backen blev Pierre påhoppad av 4 killar i hans ålder, jag försökte springa för att hjälpa honom men hann inte fram före den ena killen knivhögg Pierre i sidan. När jag kom upp stod killarna lugnt kvar, några satt nonchalant lutande mot en mur. Ett fruktansvärt raseri steg upp inom mig och jag tog den ena killen i byxlinningen och håret och slängde honom ut för ett stup, samma sak gjorde jag med den andra. De 2 andra försvann och jag vände på Pierre som låg på sidan. Han tittade upp på mig och jag såg hans ögon som var fixerade framåt och han andades tungt. Jag höll emot där han hade blivit knivhuggen men det kom inget blod alls. Försökte skrika på hjälp men ropet var så tyst så ingen hörde mig.

Här vaknade jag som vanligt vid 4-tiden, hjärtat bankade, men jag försökte tvinga mig till att somna om. Lyckade så småningom få nån timmes sömn till.

fredag 23 september 2011

cancel - stop - rewind

Möttes av Mrs Hyde i spegeln idag igen - det var en riktigt djävlig natt. Hade samtal med prästen igår och det triggade igång en massa minnen - fysiska förnimmelser. Jag kommer ihåg att jag bar på Pierre i princip i 3-4 års tid. Han hade ett stort behov av fysisk närhet - kanske det berodde på hans sjukdom och alla behandlingar och provtagningar - jag vet inte, men så var det iallafall.
En tidig sommarmorgon i Värtahamnen i Stockholm
på väg till Finland.



En sån där alldeles vanlig dag hemma när man inte gör nåt
speciellt utan bara hänger framför datorn.
Jag illustrerar resten med två bilder. Känner att jag inte orkar så mycket mer. Pierre 2 år gammal och 20 år.

tisdag 20 september 2011

Om tillfälliga energifrigörare

När Pierre dog insåg jag att jag liksom många andra hade svårt att hantera sorgen på rätt sätt. Sorgen frisätter enorma mängder känslomässig energi och hur ska man hantera det om man alltid fått lära sig att göra det på fel sätt. "Var inte ledsen" "Det kommer att bli bättre med tiden" "Du måste vara stark" "Tänk på andra" "Ät lite, så du orkar" "Ta en whisky och lugna ner dig" - alla dessa uttryck har samma innebörd: "du känner fel!". Det är obehagligt att träffa någon som visar känslomässig smärta, för de flesta har lärt sig att ersätta smärtan med substitut. Tänk er följande scenario: Ett litet barn har ramlat och slagit sig "Aj, det gör ont" "Kom, så går vi och köper en glass, så kommer det att kännas bättre sen". Dvs. "Lilla barn, du känner fel" Kan en glass ersätta smärta - löjliga tanke? Barnet kommer att känna sig annorlunda ett tag, men smärtan har inte försvunnit. Förmodligen kommer det här barnet att för alltid ersätta sorg och smärta med mat.

Jag åt och drack för mycket, var arg och slängde mig in i så mycket arbete som möjligt. Hade jag inte arbete såg jag till att vara väldigt upptagen av TVn, lånade filmer på biblioteket bara för att fly bort en stund. Jag gjorde i princip allt för att slippa känna smärtan.

Jag började tröstäta - det har jag aldrig gjort tidigare, men kanske berodde det på att folk tvingade mig att äta "Mia, du måste få i dig nånting, annars kommer du inte att klara det här". "Jag äter väl då för att klara det här". På den vägen fortsatte det, för att klara det här, för andras skull ...

Alkohol är en väldigt bra ångestdämpare - det visste jag sen tidigare - då min man dog. Bättre än psykofarmaka - för jag kunde styra det själv. Jag förespråkar inte alkohol eftersom många fortsätter med det som ångestdämpande medel istället för att ta itu med de grundläggande orsakerna, jag säger bara att det funkade för mig den mest förvirrande perioden.

Arbete har jag också tidigare fått lära mig är ett bra sätt att fly ifrån - min pappa hade svåra barndomsminnen från finska vinterkriget och som vuxen arbetade han - oj, som han arbetade - jämt. Jag kände honom egentligen aldrig som barn, det var först i vuxen ålder när min farmor dog som han pratade med mig på riktigt för första gången. Min man arbetade också alltid - han hade också en hel del att fly ifrån.

Som jag tidigare berättat var jag också arg - någon skulle ställas till svars. Jag var förbannad jämt och ständigt och hittade hela tiden orsaker till att vara det.

Jag har lärt mig att ta itu med sorgen och insett att jag gjort det på fel sätt tidigare, men det är en process som tar tid. Ibland flyr jag fortfarande undan - framförallt till arbete, men jag inser också varför det ibland blir på ett onormalt sätt.

söndag 18 september 2011

De första 5 månaderna: pusslet

För att undkomma smärtan såg jag till att jag var fullt upptagen med att försöka förstå vad som hade hänt och varför det hände. Hade jag kunnat göra något annorlunda, om jag bara hade sagt så eller gjort så istället så kanske det aldrig hade hänt - det var helt naturligt att jag klandrade mig själv. Som förälder känner man sig alltid otillräcklig, men jag insåg så småningom att jag inte hade kunnat agera annorlunda. Så vem bar då ansvaret? Jag gjorde allt för att samla information från sjukhus och alla andra instanser som var berörda av Pierre.

På något sätt räckte det med att jag fick hem alla papper och ögnade igenom dem för att få en relativt klar bild. Sen hade jag också allt som Pierre själv hade skrivit. Hans egna öppenhjärtiga tankar om sin livssituation och livet i allmänhet. Jag sa vid ett tillfälle till honom att skriva av sig för att det kanske kunde få honom att må bättre. Följande rader som han hade författat hade vi med i psalmkortet på begravningen. Det är något kortfattat ur ett längre stycke.

När var och hur är ödet skrivet,
är man inte själv orsak över livet?
I varenda person långt där inne finns ett gott sinne.
Vem ger dig rätten att ta någons liv,
från konflikt till krig, sluta överdriv.
Se vad som händer; folk dör, tårar rinner, länder brinner men ingen vinner. 

Ondskan tar över då hoppet försvinner. 
För vissa svält för andra glimmer.

Min grej är inte att få folk att skratta.
Det är att få folk att fatta.



Nu har jag en hög med papper som jag kommer att gå igenom mer grundligt när jag känner att jag orkar. För hans skull kommer jag också att göra en anmälan mot Socialtjänsten och framförallt den person som skulle se till att han fick bästa möjliga vård. I början handlade det helt enkelt om hämndlystnad från min sida och att sätta dit "någon". Nu handlar det om att få upprättelse för Pierres skull och för att markera att personen ifråga är farlig på den plats hon innehar.

Jag kan själv förvånas över hur mycket energi jag hade under den här perioden för att fixa än det ena och än det andra ...

lördag 17 september 2011

Aj

Det skär i hjärtat igen. Några dagar denna veckan har jag varit så upptagen att jag inte hunnit med att tänka på sorgen. Men man kan vara ganska säker på att den kommer tillbaka igen.

Jag kunde själv förvånas av hur "kallsinnig" jag kunde vara emellanåt under sommaren. Herregud - min son är död och det kunde verka som om jag inte sörjde vissa dagar. Men det gör man - man orkar bara inte känna och våndas 24 timmar om dygnet 365 dagar om året - ibland måste man vila ifrån det. Kroppen och själen säger ifrån genom att bete sig ganska svalt. Det är helt naturligt.

Ute bland folk kan jag vara helt normal - den som inte vet, vet inte heller vad jag bär inom mig. Jag mår rätt bra också att vara ute bland människor men sen när jag kommer hem rasar masken. Sorgen bor i väggarna här. Det finns folk som frågat mig om jag har tänkt på att flytta, men jag vill inte fly ifrån det. Det gjorde jag när min man dog - då flyttade jag med barnen bara 4 månader efteråt. Den här gången ska jag lära mig att leva med sorgen - jag kommer alltid att bära Pierre med mig och om folk frågar hur många barn jag har så kommer jag alltid att vara 2-barnsmor.

torsdag 15 september 2011

De första 5 månaderna: smärtan

Smärtan kom utan förvarning. Med en machete skar den sönder min själ och satte knivar i varenda por på min kropp som grävde sig in och skar sönder hela mig. Jag kände en sådan dödssmärta att jag på allvar trodde att jag skulle dö. Det hade varit en befrielse. När smärtan slog till på natten vaknade jag upp och möttes av ett förvridet ansikte i spegeln, ungefär som den förvandling Dr Jekyll gick igenom. Huden kändes svampig och ingenting i kroppen verkade vara sig likt. En 5 cm hög leverfläck växte upp på höften, som koncentrerad smärta som behövde ett utflöde.

Jag hade också ett starkt behov av att skrika - rakt ut. Men bor man mitt inne i stan så gör man inte det. Jag kvävde skriken och fick ont i bröstet. Min uppdragsgivare övertygade mig om att jag skulle gå till läkaren - det kunde vara en hjärtinfarkt. Jag brydde mig inte om vilket, men jag lovade att gå dit och läkaren konstaterade lungsäcksinflammation. När jag väl var där passade jag på att visa leverfläcken som såsade sig, som om den fortfarande simmade i resterna av sitt fostervatten. Han skrev en remiss till hudmottagningen dit jag gick dagen efter för att ta bort den.

För att förleda smärtan fortsatte jag att jobba, tröstäta och pimpla vin. Sen kom funderingarna på hur i helsike allt kunde gå så snett. Det var då jag började pussla.

måndag 12 september 2011

De första 5 månaderna: chocken

Polisen ringde, ja RINGDE!, denna fredag efter lunch. -Vi har tyvärr ledsamma nyheter. -Jahaa? -Din son är död. - ........... -Din son är död. -Driver du med mig...?

Jag borde inte varit förvånad eftersom dödsbesked aldrig kommit till mig på sätt som man tror ska vara gängse. När min mamma dog, jag skulle fylla 15 år, fick jag ringa runt till sjukhusen för att se om de fått in någon Annikki Moilanen, eftersom hon inte kom hem som hon skulle. När min man dog då jag var 28 år, ringde min svärmor mig helt hysterisk till jobbet ... morgonen efter han dog ... Beskedet hade gått runt bland många innan det så småningom hamnade hos mig. Jag satte mig i bilen och började köra och hade ingen aning om hur jag kom hem till min svärmor och svärfar där även familjeprästen fanns. Jag hade lika gärna kunnat köra ihjäl mig på vägen dit.
Nej - dödsbesked kommer aldrig insvept i ett skimmer av bomull med någon ängel utan det är ett kallt och opersonligt påstående från någon som egentligen inte bryr sig ett skvatt.

Nu hade den här polisen ändå någon form av förståelse eftersom han propsade på att skicka hem en präst, vilket jag tydligt gjorde klart för honom att jag inte behövde. Ändå gav jag med mig till slut och det var tur det, för annars hade jag nog inte tagit mig igenom det här på nåt bra sätt.

Hon kom hem till mig och jag babblade på om Pierre och fattade egentligen inte varför jag gjorde det eller överhuvudtaget vad som hade hänt. Hon lyssnade och det var inget prat om att "allt har en mening" eller att "det är Guds vilja" eller annat som man kanske genom sina fördomar skulle tro att en präst skulle säga. Nej, som professionell själasörjare kunde hon förklara vad som hände och hålla med om att det är fullkomligt meningslöst. Hon sa efteråt att i samma stund som hon skulle gå såg hon att jag hamnade i chocktillstånd; jag blev grå i ansiktet, började frysa och skaka. Varm, söt dryck ska man försöka få i sig då.

Jag ringde min bästa väninna och hon var hos mig periodvis den första tiden - såg till att jag åt och drack och annat som man helt enkelt inte i det tillståndet har vett att göra. Hon fanns där som en osynlig stötta och med det menar jag att man är så fullt upptagen med sig själv och att försöka förstå att man är helt tom när det gäller andra människor och omgivningen. Det dröjde många dagar innan jag ens vågade gå ut och då var det i hennes sällskap och alltid bakom ett par solglasögon - ensam skulle jag aldrig ha vågat. Sov gjorde jag när jag i princip blev medvetslös av trötthet. Annars låg jag i soffan och tittade på foton och videofilmer om Pierre, grät och drack vin och försökte fatta. Jag var också vansinnigt arg - det var många som skulle ställas till svars här. Människor som inte kunde göra sitt jobb utan lät det gå så här. Människor som dessutom är farliga för andra på den posten de sitter på. De skulle absolut ställas till svars.

Så var det första tiden - intellektuellt försökte jag förstå vad det var som hade hänt och när jag väl gjorde det kom den första smärtan.

De första 5 månaderna: sammanfattning

- Va, driver du med mig!? (till polisen) Nä, jag behöver ingen präst!______va?______chock_____Pierre?_____va, vA,VAAAAA?!?__pimpla vin__va?__pimpla mer vin__gråt, skrik, aj, pimpla vin, gråt, VA?, jobba, jobba, va?, pimpla, hjälpa svärmor, va?, jobba, pimpla, aj, skrik____varför?___PIERRE!!!_____pussla, förstå, va?, hjälpa svärmor, pimpla, jobba, pimpla, va?___nej! nej! NEEEJ!___va?, pimpla, hjäl..., pim..., v..., job..., ................................................................

söndag 11 september 2011

Handlingsförlamning

Har i några veckors tid varit totalt handlingsförlamad när det gäller att ta itu med arbete. Som egen företagare blir det förödande i längden och tyvärr inser jag detta, men bryr jag mig - nej - inte just nu. För mycket saker pågår i huvudet. Som ensamstående och egenföretagare är jag van vid att ta initiativ och sådan har jag varit i hela mitt liv. Mitt arbete kräver också en konstnärlig kreativitet och det är också något som försvunnit långt bort i universum.

Som tur är har jag min underbara präst som jag har samtal med en gång i veckan. Hon är även utbildad KBT-terapeut och har hjälpt mig otroligt mycket till att komma dit där jag är idag. Smärtan kan hon inte lindra men hon lyssnar och hjälper mig att ta mig över tankar som annars skulle mala runt i huvudet utan något som helst mål. De skulle ligga där som ett tjockt täcke och hindra mig att gå vidare i sorgearbetet. Hon förstod dessutom det här med handlingsförlamningen direkt utan att jag behövde säga något, efter att ha träffat mig igen efter 3 veckors semester. Skrev ner på en lapp att jag skulle kontakta försäkringskassan och även prata om rehabiliteringsstöd och att jag skulle gå till läkaren för en sjukskrivning och ev sjukgymnastik. Det här hade jag i nuläget aldrig tagit initiativet till själv för jag bryr mig egentligen inte alls - låt allt gå åt helsike!


Gårdagen träning fick mig att börja gråta direkt under passet - så nog var det effektivt. Mycket energier som lossande ...

lördag 10 september 2011

Ångest

Svarta amöbor lever runt i min mage och kramar ur mitt hjärta. De använder alla medel för att få mitt inre att göra mer uppror. De expanderar och drar samman mina inälvor likt en stor pulserande parasit som frodas ju mer energi den får ur min sorg. Ett destruktivt kretslopp som inte verkar få ett slut. Ibland skjuter de giftpilar direkt in i mitt hjärta - då skriker hela mitt inre.

Nu ska jag gå iväg och träna "5 steg till självläkning" - det kanske hjälper ...

fredag 9 september 2011

Natt

Hela mitt inre väsen skriker - KOM HEM, PIERRE! Det hotar att kväva mig.

torsdag 8 september 2011

Inatt drömde jag

För första gången sen min son Pierres död för fem månader sen, drömde jag om honom inatt. Åtminstone som jag kommer ihåg, kanhända har jag drömt tidigare utan att minnas.

Vi skulle ut och resa med Stena Line. Vi hade kört in bilen på båten och sen var vi tvungna att gå långt, långt bort - i drömmen var det kanske en timmes promenad - för att lämna in biljetterna. Vi gick länge på en grusväg som var kantad av en tät skog på ena sidan och nåt slags öppet landskap på andra. När vi väl kom fram var det en lång kö så jag sa till Pierre att han skulle gå tillbaka för att hålla några platser. Men när jag sen kom tillbaka till hamnen gick jag in fel och hamnade på en buss. När jag väl fattade att jag hade gått in fel och hunnit ur bussen och sprang mot färjan, insåg jag att den redan var på väg bort ...

Idag bestämde jag mig för att tala ut om min sorg

Hösten kommer och idag har det gått fem månader sen min son dog. Smärtan blir inte lättare att bära med tiden, som många vill påstå, men man lär sig att hantera den på olika sätt. Jag inser bara att jag måste ta mig igenom det här.

Någonstans i framtiden vet jag att jag kommer att kunna leva ett något sånär normalt liv och kanske till och med skratta och verka lycklig, men jag vet också att livet aldrig kommer att bli helt normalt igen eller att jag kommer att få vara helt sorgfri. Smärtan kommer att finnas där som en pockande, ständig följeslagare som väljer att slå till när den vill.

Jag bestämde mig för att börja skriva den här bloggen för att få människor att förstå att det inte finns någon  manual för livet, ej heller finns det någon manual för vad som händer med sörjande. Vårt samhälle är inte anpassat för sorg- vi ska vara glada, tillmötesgående, unga, vackra och framgångsrika. Sorgen finns inte - det är nåt som andra drabbas av, inte JAG. Men jag kan säga att det finns en sak i livet som är helt säker och det är att vi alla ska dö en gång. Det finns en annan sak som är lika säker och det är att du någon gång kommer att drabbas av sorg på ett eller annat sätt. Men sorgen är skrämmande och ruskiga saker pratar vi inte om. Därför är det också svårt för människor runtomkring att veta hur de ska bete sig.

Det finns inget facit. Några av de vanligaste klyschorna man får höra och dessvärre även de värsta är "Det kommer att bli bättre" eller "Jag förstår hur du har det".

Kanske kommer det att bli lättare att leva någon gång - men det hjälper inte NU. NU behöver jag bara någon som lyssnar, en kram eller en smekning på kinden - gester som säger mer än tusen ord och som värmer mer i hjärtat än något annat.

Hur kan någon förstå vilket förhållande vi stod till varandra. Vi har alla olika relationer till olika människor. Det är omöjligt för någon annan att förstå hur det är att för alltid förlora den relationen. Jag kommer att berätta mer om relationen till min son och för övrigt även de andra närstående relationer jag har förlorat, senare. Nu får det vara bra för denna gången - det kändes bra att få skriva av sig, men jag känner mig också väldigt trött.