Det var fyra månader sen jag skrev senast, men behovet av att skriva har inte minskat. Det är tiden. Senaste tiden har jag varit fullt upptagen med att försöka få jobb gjort, studier klara och så har jag storrenoverat kök och vardagsrum. Det har tagit enormt mycket av min kraft och tryckt tillbaka mitt behov av att skriva. För visst händer det saker i sorgen fortfarande. Och jag har jättemycket som måste ut.
Min pappa har snart varit död i ett år och Pierre i snart fem. Jag saknar dem oerhört och då är gråten enda vägen till förlösning. Men det är inte det jag ska skriva om, utan den här känslan av katastrof som hela tiden kommer över mig. Jag förstår att det beror på allt jag varit med om, men det jobbiga med det här är att jag inte vet hur jag ska få stopp på det. Låter kanske inte alls så farligt när man hör det så här men låt mig berätta hur det är.
Så fort jag börjar få någon ljusglimt av hur bra livet kan te sig kommer de mörka tankarna. Tankarna som säger att nästa katastrof är nära. "Slappna inte av. Vänta bara, det kommer mera. Våga inte känna lycka". Eller egentligen är det inte tankar utan bilder som kommer till mig med samma innebörd. Bilder på de mest makabra situationerna man kan tänka sig. De finns i alla möjliga händelser. Och vad jag än ska göra så är det nästan som om jag vet att det värsta tänkbara kan hända i just den situationen.
När dessa bilder smyger sig på går min hjärna igång och tillsammans med en extremt livlig fantasi kan jag se framför mig mängder av olika skräckfyllda scener på hur det kan gå fel i en viss händelse. Oftast att jag eller någon kvarvarande närstående dör eller skadar sig riktigt illa. Det är som att leva i en konstant mardröm.
Den här rädslan sitter djupt i mina celler och den baseras på det jag upplevt i verkliga livet ända sen min mamma dog för snart 38 år sen. Det vet jag. För det är så här mitt liv har sett ut. Nästan varje gång ljusglimtarna letat sig in, har något katastrofalt hänt.
Oftast kommer de här tankarna när jag går och lägger mig, då det är lättare att slappna av från dagens göromål. Istället för att få fram ljusa, sköna tankar så sätter det här katastrofalarmet igång istället. Det går inte att stoppa. Men när det pågått ett tag försöker jag rent tankemässigt att motverka det med någon ljus tanke. Det hjälper inte alltid. Det börjar bli väldigt jobbigt att min hjärna på det här nästan maniska sättet går igång och drar ner mig mot mörkret. Jag orkar inte ha det så här. Men jag vet inte hur jag ska komma ur det.
