Några gamla minnen dök upp. Inga särskilda händelser eller några speciellt märkliga dagar. Utan ganska vardagliga episoder som var vårt liv på den tiden. Pierre var i 16-års-åldern och jag körde honom till sjukhuset för de vanliga provtagningarna. Vid den tiden fick jag inte längre följa med in till läkaren utan sitta och vänta i väntrummet eller bilen tills han var klar. För honom hade det varit tryggt att ha mig med innan men nu ville han klara sig själv.
Några gånger var han mer förlägen och då ville han att jag skulle vara kvar i bilen. Andra gånger ville han att jag skulle följa med till väntrummet. Men varje gång ville han att jag körde honom dit.
När han var liten, före transplantationen, fanns där en bok i väntrummet på urinvägsmottagningen som han alltid ville höra mig läsa. Den hette "Olssons pastejer" och han formligen älskade den här boken. Det fanns inte en gång då vi var där som vi missade att läsa den.
Jag antar att det är det bekanta som vi känner igen från gång till gång som gör att vi accepterar vissa situationer som annars skulle kunna vara obehagliga många gånger. Som t ex skjuts till sjukhuset eller att läsa samma bok.
Herregud vad jag saknar honom!
