lördag 16 december 2017

Sorgebesked

I natt drömde jag att jag hade flera knölar i ena bröstet. Den här drömmen var så stark så när jag vaknade kände jag mig förvirrad och förstod att det var någon som försökte säga mig något. Nu hade jag inga knölar själv i bröstet utan förklaringen för det starka meddelandet skulle uppenbara sig senare på förmiddagen.

En stund efter att jag stigit upp och satt och åt frukost nåddes jag av budet; en gammal väninna från förr somnade in klockan 6.41 på morgonen. Hon hade för många år sedan drabbats av bröstcancer som sedan hade spridit sig. Träffade henne senast för ett och ett halvt år sedan och då såg hon ut att må bra; tillväxten hade stannat och framtiden verkade hoppfull. Efter det har jag inte träffat henne och hade ingen uppfattning om att det var så illa. Jag vet dock att hon kämpade mellan hopp och förtvivlan under de senaste åren, men att hon skulle dö kunde jag inte föreställa mig.

Vår tid ihop var på 90-talet då hon emellanåt jobbade för oss i butiken som vi då hade i Bohus. Hennes mammas hårsalong låg precis bredvid. Jobbade hon inte - eller hjälpte till som hon hellre valde att kalla det - så var hon ofta nere och tjötade; hon hade en väldigt rapp och rolig tunga och det var alltid skratt där hon drog fram. Minns henne i övrigt som en varm och hjälpsam människa som alltid satte andra i första hand.

Hon kände även Marcus, min man, och en tid efter hans bortgång kunde hon berätta roliga anekdoter om honom från hans tid i butiken; bl a om hans extremt dåliga engelska och hur han försökte förklara något för en engelsman. Mitt i sorgen kunde vi ändå ligga dubbelvikta av skratt efteråt med tårarna forsande. Även från Pierre som i treårs-åldern hade gått fram till henne och varit så stolt över sina nya skor med ett rådjur under sulan. - Titta Eva, jag har Bambi under fötterna. Det var sådan hon var - en glädjespridare.

Jag är övertygad om att en del av hennes energi hälsade på mig tidigt i morse - det var hennes avsked till mig. En annan av hennes vänner har skrivit en krönika om henne i GT/Expressen. Den kan ni läsa här och jag kan skriva under på allt: https://www.expressen.se/gt/kronikorer/glenn-hysen/om-slasket-ar-ditt-storsta-problem-da-har-du-inga/

Vila i frid, fina Eva och hälsa alla 💗


söndag 10 december 2017

Livets förgänglighet

I dag stötte jag på Pierres läkare på stan. Han som tog hand om Pierre från att han var väldigt liten till 18 års ålder, då Pierre flyttade över till vuxensjukvården för tio år sedan.

Det kändes som att möta ett annat liv; någon från en annan tidsera. Jag tror att han kände likadant. Åldern hade tagit ut sin rätt men han jobbade fortfarande på barnkliniken. Han sa att han häromdan hade sett ett foto på Pierre bland sina privata bilder. Jag berättade att sköterskan som jobbade med honom och som också kände Pierre hade skickat tillbaka albumen jag hade gjort av hans sjukhusvistelse, då hon gick i pension. Det var uppenbarligen mycket ny personal som inte kände Pierre, sa jag. - Ja, det är jättemycket ny personal ... ... ... Vi kommer ihåg Pierre, sa han. Då var det något som hände inom mig. Samtidigt som jag blev glad över att det fortfarande finns andra som minns honom kände jag också en sådan otrolig ledsamhet.

Det var som om hela universum öppnade sig inom mig i en tidsresa och alla känslor jag upplevt kom tillbaka i ett enda stort förvirrande virrvarr: sorg, oro, kärlek, ilska, utmattning, apati, tacksamhet, glädje, smärta ...

När jag sen fortsatte hemåt pockade tårarna på att tränga fram utan att jag kunde sätta fingret på varför. Nu förstår jag - tiden är förgänglig och det erfor jag i rynkorna i hans ansikte; de en gång så vakna och skarpa ögonen som nu var grumliga; det rappa språket som nu var mer långsamt. Han som varit så viktig under en lång period i våra liv och som tillsammans med personalen alltid tagit så otroligt väl hand om oss trots alla svårigheter.

Ja, livet är förgängligt och när nya generationer växer upp kommer Pierre att vara bortglömd för den han var och enbart vara ett foto i ett album. Så även jag.