Musik

I fredags klarade jag av att spela gitarr och sjunga för första gången sen Pierre gick bort. Det var känslofyllt och gråten låg på lur, men jag lyckades genomföra några låtar. Jag har gjort försök tidigare men har fått lägga undan gitarren genast, eftersom jag börjat gråta med en gång.

Musik upplevs med hela kroppen och vibrationerna anses välgörande för oss. Sången är själens resonanslåda och det blir ohållbart om man släpper ut all ångest på en gång. För det är den inverkan som sång och musik har på mig. Det kommer att gå i vågor märker jag för idag skulle jag aldrig kunna sjunga.

Eksem

Det brinner och svider i ansiktet, främst runt ögonen. Eksemen som dök upp för ett år sedan har inte försvunnit. I början på året fick jag en kortisonsalva att använda runt ögonen och en immundämpande salva för övriga delar. Den immundämpande salvan innehåller samma ämne, Tacrolimus (en bakterie från berget Fuji i Japan), som Pierre hade mot avstötning.

Jag var på hudmottagningen på Frölunda sjukhus i morse och fick rådet att enbart använda den immundämpande salvan och ytterligare en annan mjukgörande kräm. Kortisonsalvan har tunnat ut huden runt ögonen så den är alldeles lila. Inte nog med det - när jag håller upp med kortisonet får eksemet fritt utrymme och gör huden lik elefanthud. En ond cirkel. Fick också mjällschampo för behandling, eftersom mjäll kan trigga igång eksem och viceversa.

Det blir ytterligare en remiss till Sahlgrenska för provtagningar och sen återbesök om 3 månader till hudmottagningen igen. För mig är det helt klart att det handlar om inre stress. Men eksemen kan orsaka ytterliga själslig stress, så det är bra att få bukt med det så det inte accelerar ytterligare. Min hud speglar verkligen mitt inre just nu.

Ont

För varje vecka och månad som går blir jag mer medveten om vad det är som har hänt och jag fylls av fasa varje gång jag tänker på det. Jag fruktar och förbannar ödet som tagit Pierre ifrån mig. Att försöka söka efter  någon mening är fruktlöst, men det är den mänskliga naturen att göra det eftersom vi behöver strukturera och förstå livet. Men döden har ingen annan förklaring än att det är ett naturligt slut på livet.

Liksom allt annat på jorden och i universum lever vi i cykler om liv och död. Att bli fråntagen livet vid alldeles för unga år finns det ingen som helst mening med. Var det helt enkelt så att han var för skadad för att kunna göra det han var ämnad till? Jag vill se det som att han, som hade en sån fin själ, får en ny chans och återföds i en hel kropp. Jag hoppas vi träffas snart.

Jag själv har hamnat i en dvala, upphört att fungera normalt, trots att det inte märks utåt. Då håller jag masken. Mitt inre känns dött och motivationen till livet försvann helt igen någon gång i somras. För min andra sons skull trampar jag ändå vatten och håller huvudet över ytan för att inte drunkna. 

Tack vare all hjälp jag fått fortsätter jag ändå att tvinga mig till att gå upp på morgonen, tvätta mig och göra allt jag ska göra. Men den äkta drivande motivationen för livet saknas. Den kommer väl så småningom...