Jag skrev i mitt tidigare inlägg om uppbrott att han egentligen är en snäll människa som gör så gott han kan. Nu när jag har fått tid att reflektera över allt inser jag att han inte alls är sådan. Det är bara en fasad för att komma åt det han uppsåtligen är ute efter.
Det han berättat om sina tidigare kvinnor och det han gjort mot mig fick mig att inse att han har nån form av personlighetsstörning och saknar totalt empati för andra människor. Han hittar det som är sårbart hos någon och sedan gräver han i såren för att göra dem mer sårbara och till slut resignera och ge honom det han vill. Men han gör det så raffinerat att man verkligen tror att man själv är med på noterna. Utan att gå in på vad det är, vet jag nu precis vad han ville av mig. Det handlade om två olika angelägenheter och främst det ena hade kunnat sluta i total katastrof för min del.
Jag är verkligen glad över att jag har människor i min närhet som är experter på den här typen av människor och som hjälpt mig att öppna ögonen. För när man är mitt i det själv blir man skuldsatt för att man misstänker att nåt inte är bra. Det är så de gör - vänder allt emot en. När jag har ifrågasatt honom har han bara slängt tillbaka min ängslan mot mig och låtit mig ta hand om den. Hade han varit en ansvarsfull människa hade han tagit min oro på allvar och vi hade löst den tillsammans. För det är så man gör i sunda förhållanden. Men så gör inte dessa människor. De skapar oreda i allt det man lärt sig är rätt och riktigt och sänker på så sätt självtilliten så man själv börjar undra vad man gjort för fel. Sen går de in i ett martyrskap för att ge en dåligt samvete för att man överhuvudtaget kunde misstänkliggöra dem på något sätt.
Det var ett ofantligt jobbigt beslut att slänga ut honom, men jag är glad att jag gjorde det. Och jag är glad över att jag har familj och vänner som stöttat mig i detta. Det hade blivit extremt tungt annars. Men framför allt är jag glad över att jag vågade ta steget innan det gick för långt. Nu kan jag ta itu med alla studier som jag halkat efter med, jobba upp min ekonomi och bygga upp mig själv.
söndag 28 december 2014
onsdag 24 december 2014
Nu är det jul igen
För många är julen en glädjens högtid. Men för desto fler är det en tid av ångest. Jag tror att de flesta när en bild av julen som en fredens högtid med alla de älskade släktingarna samlade och där alla dansar glatt kring den perfekt klädda granen. Alla är glada över sina presenter och ingen gnäller över någonting: varken mat eller annat - det skulle vara ovärdigt på julafton. Inga intriger eller sorger stör julefriden. Men jag vet också att det här är en ytterst idyllisk bild av hur julen är i verkligheten för de flesta.
Många behöver stimulantia i form av framförallt alkohol för att hålla den här bilden uppe. Ångesten över att man inte (framförallt som förälder) kan leverera den här bilden till sina barn är ett ypperligt tillfälle till att ta sig några glas för att slappna av och låta barnasinnet komma fram. Men allt är ett falsarium. Barnen kommer tyvärr minnas att de vuxna alltid betedde sig lite konstigt på jul och sen göra samma sak när de själva växer upp.
Jag kommer själv inte ihåg speciellt mycket av mina egna jular som barn. Tror att det var relativt lugnt så länge min mamma var i livet. Det var först när min pappa gifte om sig efter hennes död och jag som nybliven mamma i 20-årsåldern tillbringade julen med min pappas nya familj. Då var min pappa full och extremt pinsam i mina ögon. De andra tyckte han var kul.
Förstår idag att jag fortfarande var ett barn som önskade en trygg jul utan föräldrar som betedde sig konstigt. Det är just den här tryggheten som jag idag som vuxen söker hos en man. Det kanske är nån form av pappakomplex - han fanns där och såg till att vi hade en ekonomisk trygghet, min mamma och jag, men han fanns där inte på något annat sätt.
Min jul det här året bestod i ett besök på kyrkogården. Det finns så mycket sorg kvar som kommit i skymundan av en illusionerad lycka. Jag måste bli stark i mig själv nu.
Många behöver stimulantia i form av framförallt alkohol för att hålla den här bilden uppe. Ångesten över att man inte (framförallt som förälder) kan leverera den här bilden till sina barn är ett ypperligt tillfälle till att ta sig några glas för att slappna av och låta barnasinnet komma fram. Men allt är ett falsarium. Barnen kommer tyvärr minnas att de vuxna alltid betedde sig lite konstigt på jul och sen göra samma sak när de själva växer upp.
Jag kommer själv inte ihåg speciellt mycket av mina egna jular som barn. Tror att det var relativt lugnt så länge min mamma var i livet. Det var först när min pappa gifte om sig efter hennes död och jag som nybliven mamma i 20-årsåldern tillbringade julen med min pappas nya familj. Då var min pappa full och extremt pinsam i mina ögon. De andra tyckte han var kul.
Förstår idag att jag fortfarande var ett barn som önskade en trygg jul utan föräldrar som betedde sig konstigt. Det är just den här tryggheten som jag idag som vuxen söker hos en man. Det kanske är nån form av pappakomplex - han fanns där och såg till att vi hade en ekonomisk trygghet, min mamma och jag, men han fanns där inte på något annat sätt.
Min jul det här året bestod i ett besök på kyrkogården. Det finns så mycket sorg kvar som kommit i skymundan av en illusionerad lycka. Jag måste bli stark i mig själv nu.
tisdag 16 december 2014
Uppbrott
Idag flyttade han. Det var jag som bad honom göra det. I våras var jag lyckligare än jag varit på många, många år, men denna hösten har jag bara gjort osäkra försök till att vara det. Orsaken till allt det här är att han sårade mig djupt på min födelsedag i september. Det var chockartat. Jag trodde att det här var mannen i mitt liv, den enda mannen jag gett nyckel till mitt hem och mitt hjärta på 22 år.
Det kanske var jag som inbillade mig en lycka vars äkthet inte fanns i verkligheten. Hur kan man annars göra någon man påstår sig älska så illa på ett mycket fegt och egoistiskt sätt? Han missbrukade min kärlek, min tillit och mitt förtroende och efter det kunde det omöjligt fungera för mig, trots att jag gjorde försök att glömma allt.
Men den händelsen gjorde mig också medveten. Jag började se tecken på att allt inte stod rätt till. Samma beteende upprepade sig i olika former. Många händelser som så här i backspegeln borde fått mig att ta det här steget tidigare, eller att vi aldrig från första början skulle ha flyttat ihop. Men jag var upp över öronen förälskad och varken såg eller hörde klart. Som jag ser på det nu verkar det som om jag bara har spätt på hans ego på olika sätt och gjort hans liv bekvämt. Jo, jag fick också något tillbaka; bekräftelse. Och som jag har törstat efter det efter allt elände i mitt liv.
För alla dessa händelser innan där varningsklockorna förmodligen ringde för fullt valde jag att ignorera. För jag behövde ju verkligen det här! Jag törstade efter ett normalt liv med fredagsmys i soffan och att laga mat och skratta tillsammans. Att somna och vakna upp tillsammans. Men att bara få tillbaka något som enbart speglar det man vill höra är inte vad jag vill. Jag vill ha en djupare relation, där jag kan känna mig absolut trygg i min kärlek och känna mig älskad tillbaka. Det här kunde han inte ge mig. Han är egentligen ingen elak människa, han är väldigt snäll och gör så gott han kan, men det finns inget djupare engagemang i hans person. Och det behöver jag.
Man lär så länge man lever, och jag är nog tyvärr ganska omogen när det kommer till kärlek. Jag går all-in. Resonerar inte så mycket utan låter känslorna styra vägen. Vilket de gör - till fullo. Och det gör mig också sårbar. In i det sista väntade jag på nån form av kärlekshandling eller ånger från hans sida, men det kom aldrig någon.
Det har varit extremt smärtsamt att ta det här beslutet, men som det ser ut nu ser jag ingen framtid. Vi har haft roligt tillsammans, men det räcker inte för ett djupare förhållande. Särskilt inte när tilliten och förtroendet är borta.
Det kanske var jag som inbillade mig en lycka vars äkthet inte fanns i verkligheten. Hur kan man annars göra någon man påstår sig älska så illa på ett mycket fegt och egoistiskt sätt? Han missbrukade min kärlek, min tillit och mitt förtroende och efter det kunde det omöjligt fungera för mig, trots att jag gjorde försök att glömma allt.
Men den händelsen gjorde mig också medveten. Jag började se tecken på att allt inte stod rätt till. Samma beteende upprepade sig i olika former. Många händelser som så här i backspegeln borde fått mig att ta det här steget tidigare, eller att vi aldrig från första början skulle ha flyttat ihop. Men jag var upp över öronen förälskad och varken såg eller hörde klart. Som jag ser på det nu verkar det som om jag bara har spätt på hans ego på olika sätt och gjort hans liv bekvämt. Jo, jag fick också något tillbaka; bekräftelse. Och som jag har törstat efter det efter allt elände i mitt liv.
För alla dessa händelser innan där varningsklockorna förmodligen ringde för fullt valde jag att ignorera. För jag behövde ju verkligen det här! Jag törstade efter ett normalt liv med fredagsmys i soffan och att laga mat och skratta tillsammans. Att somna och vakna upp tillsammans. Men att bara få tillbaka något som enbart speglar det man vill höra är inte vad jag vill. Jag vill ha en djupare relation, där jag kan känna mig absolut trygg i min kärlek och känna mig älskad tillbaka. Det här kunde han inte ge mig. Han är egentligen ingen elak människa, han är väldigt snäll och gör så gott han kan, men det finns inget djupare engagemang i hans person. Och det behöver jag.
Man lär så länge man lever, och jag är nog tyvärr ganska omogen när det kommer till kärlek. Jag går all-in. Resonerar inte så mycket utan låter känslorna styra vägen. Vilket de gör - till fullo. Och det gör mig också sårbar. In i det sista väntade jag på nån form av kärlekshandling eller ånger från hans sida, men det kom aldrig någon.
Det har varit extremt smärtsamt att ta det här beslutet, men som det ser ut nu ser jag ingen framtid. Vi har haft roligt tillsammans, men det räcker inte för ett djupare förhållande. Särskilt inte när tilliten och förtroendet är borta.
torsdag 4 december 2014
Övergång 2
Jag var nervös inför det som eventuellt skulle komma igår. Jag har ju aldrig varit med om sånt här tidigare. En gång var jag på en seans tillsammans med åtta personer. Då var min mamma närvarande och hennes meddelande till mig var att hon fanns hos mig och hon visade det genom att klämma på min tumme. Jag har känt av det emellanåt och då vet jag... Men den seansen var ingenting jämfört med det som hände igår. Bara mediet och jag och två till. Två som var döda. Jag är inte själv riktigt säker på exakt vad det var som hände, men ska försöka att återkalla det så gott det går.
För att försöka framkalla samma situation som sist fick jag sätta mig i frisörstolen. Det framträdde två män, sa hon. Den ena bakom den andre. Hon fick fram många känslor och uppgifter om de här två och jag förstod att det var min man och Pierre. Att min man hade dött i en bilolycka och att det hade gått fort. Han hade inte lidit. Men när hon sa att Pierre var mörkhårig tänkte jag att det måste vara något fel. Men han hade färgat håret svart några veckor innan han dog, så uppenbarligen har man de senaste förnimmelserna om hur man ser ut när man dör, med sig. Jag vill minnas Pierre som blond - det var han ju i princip hela livet. Men att han var mörkhårig när han dog är inga uppgifter man kan få fram någon annanstans, varken här i min blogg eller på nätet, så det övertygade mig om att de var där.
Min man stod bakom Pierre och kom inte fram. Han var i ljuset och var där för att hämta hem Pierre. Det har han försökt med förut, men Pierre har inte velat lämna mig.
Den upplevelsen jag haft tidigare, (http://enbloggomsorg.blogspot.se/2011/10/de-forsta-5-manaderna-halsning.html), som jag trodde var Pierre fick jag förklarat för mig att det var min man som var där för att hämta hem honom. Det var han som var det organiska som rörde sig i ljuset. Pierre var redan hos mig och har inte velat lämna mig. Det är naturligt att man söker sig hem eller till de platser man har stark koppling till när man dör. Om man inte går över till andra sidan.
Nu fick vi via mediet hjälp med att få över Pierre till andra sidan. Jag ville inte släppa honom, men förstod att han inte skulle försvinna för gott. När han kommer och hälsar på nästa gång kommer det vara i en ljusare och lättare skepnad och inte energin som stjäl kraft för att få existera kvar här på jorden. Han fick sagt det han ville, att han var fruktansvärt ledsen över det som hänt, för min skull och nu fick han frid att följa med sin pappa över till andra sidan.
Jag är medveten om att jag skriver på ett ganska oberört sätt, men det känns lite som om det här har hänt någon annan och inte mig. Några dagar efter det här skulle det vara kaotiskt och det är det, jag vet inte riktigt vad jag känner över det här. Jag fick också en reading och healing som gjorde nåt med mig, det kände jag. Hon sa saker där också som inte går att få fram om man inte känner mig väl.
Känner mig inte lättad på något sätt, det verkar som om sorgen kommit in i en annan fas bara. Lite förvirrande fortfarande, kan kanske reda ut allt vid ett senare tillfälle.
Men nog är livet kaotiskt på många sätt just nu. Jag skriver mer om det här vid annat tillfälle.
För att försöka framkalla samma situation som sist fick jag sätta mig i frisörstolen. Det framträdde två män, sa hon. Den ena bakom den andre. Hon fick fram många känslor och uppgifter om de här två och jag förstod att det var min man och Pierre. Att min man hade dött i en bilolycka och att det hade gått fort. Han hade inte lidit. Men när hon sa att Pierre var mörkhårig tänkte jag att det måste vara något fel. Men han hade färgat håret svart några veckor innan han dog, så uppenbarligen har man de senaste förnimmelserna om hur man ser ut när man dör, med sig. Jag vill minnas Pierre som blond - det var han ju i princip hela livet. Men att han var mörkhårig när han dog är inga uppgifter man kan få fram någon annanstans, varken här i min blogg eller på nätet, så det övertygade mig om att de var där.
Min man stod bakom Pierre och kom inte fram. Han var i ljuset och var där för att hämta hem Pierre. Det har han försökt med förut, men Pierre har inte velat lämna mig.
Den upplevelsen jag haft tidigare, (http://enbloggomsorg.blogspot.se/2011/10/de-forsta-5-manaderna-halsning.html), som jag trodde var Pierre fick jag förklarat för mig att det var min man som var där för att hämta hem honom. Det var han som var det organiska som rörde sig i ljuset. Pierre var redan hos mig och har inte velat lämna mig. Det är naturligt att man söker sig hem eller till de platser man har stark koppling till när man dör. Om man inte går över till andra sidan.
Nu fick vi via mediet hjälp med att få över Pierre till andra sidan. Jag ville inte släppa honom, men förstod att han inte skulle försvinna för gott. När han kommer och hälsar på nästa gång kommer det vara i en ljusare och lättare skepnad och inte energin som stjäl kraft för att få existera kvar här på jorden. Han fick sagt det han ville, att han var fruktansvärt ledsen över det som hänt, för min skull och nu fick han frid att följa med sin pappa över till andra sidan.
Jag är medveten om att jag skriver på ett ganska oberört sätt, men det känns lite som om det här har hänt någon annan och inte mig. Några dagar efter det här skulle det vara kaotiskt och det är det, jag vet inte riktigt vad jag känner över det här. Jag fick också en reading och healing som gjorde nåt med mig, det kände jag. Hon sa saker där också som inte går att få fram om man inte känner mig väl.
Känner mig inte lättad på något sätt, det verkar som om sorgen kommit in i en annan fas bara. Lite förvirrande fortfarande, kan kanske reda ut allt vid ett senare tillfälle.
Men nog är livet kaotiskt på många sätt just nu. Jag skriver mer om det här vid annat tillfälle.
onsdag 3 december 2014
Övergång 1
Idag har jag haft ytterligare en av de starkaste upplevelserna efter Pierres död. Det var hans övergång till den andra sidan. För de som har svårt att läsa om det som allmänt brukar kallas för övernaturligt råder jag att hoppa över det här inlägget. Det säger jag för att jag själv varit skeptisk till människor som påstår sig ha kontakt med andevärlden och jag kommer fortsättningsvis vara ifrågasättande när det gäller sånt här, men det som hände idag kändes äkta.
Jag har tidigare skrivit i några bloggposter att jag känt hans närvaro och det beror helt och hållet på att han inte gått över till den andra sidan. Han var kvar här eftersom han hade något som plågade honom och som han var väldigt ledsen över och som jag har velat ha svar på. Jag ska inte gå in på sakfrågan idag, det kanske jag skriver om i ett annat inlägg nån gång, men jag fick ett klart och tydligt svar på det som jag undrat över.
Först ska jag berätta om hur jag kom i kontakt med det här mediet. För det var inte något som låg under min kontroll alls. Jag gick till frisören. Det märkliga med just den här frisörsalongen är att jag alltid dragits dit. Jag var där och försökte beställa tid en gång för länge sen, men då hade hon inga tider, utan hänvisade mig till andra salonger. Inte på något otrevligt sätt, men hon har en stark integritet och det var inte dags för oss att mötas då.
Trots att jag fått tips på en mängd olika andra frisörer har jag aldrig gått till dem, utan just den här salongen hade en så stark dragningskraft på mig att jag gick dit igen och frågade efter en tid för några veckor sen. Jag var där och klippte mig förra veckan.
Men det som hände under klippningen var jag helt oförberedd på.
Vi kom in på att börja prata om andliga ting. Jag berättade aldrig om Pierre, men däremot sa jag att jag hade mist min mamma i unga år. Under klippningen kunde hon känna en närvaro sa hon. Det var inte min mamma men ganska säkert min morfar. Sen var det också någon annan där som var ivrig att få komma fram, men hon ville inte släppa fram honom eftersom hon just då var frisör och inte medium, dvs en kanal för andevärlden. Det skulle bli fel och ovärdigt. Men hon kände sig yr, sa hon, som om personen i fråga gått bort genom alkohol eller droger. Och att han var väldigt mån om att få komma fram. När hon rörde vid mig, kände jag också detta och bröt ihop. Jag förstod ju att det var Pierre. Det var en väldigt omtumlande upplevelse. Jag hade ingen aning om att hon var medium, jag skulle ju bara klippa mig.
Hon hade i sin tur bett till sina andliga vägledare att de skulle skicka någon som jag till henne. En grafisk designer med app-kunskaper. Man kan kalla det för ödet eller vad som helst, men det var meningen att vi skulle träffas, och jag tror att det var nån form av högre makt som styrde detta.
När jag kom hem var jag fortfarande omtumlad. I en veckas tid har jag funderat över det här innan jag igår ringde henne för att få veta mer om vad som hände. Hon hade ett återbesök idag annars hade det blivit efter jul, vilket jag inte hade kunnat vänta på.
Jag fortsätter att skriva om det här imorgon, behöver nog sortera mina tankar lite.
Jag har tidigare skrivit i några bloggposter att jag känt hans närvaro och det beror helt och hållet på att han inte gått över till den andra sidan. Han var kvar här eftersom han hade något som plågade honom och som han var väldigt ledsen över och som jag har velat ha svar på. Jag ska inte gå in på sakfrågan idag, det kanske jag skriver om i ett annat inlägg nån gång, men jag fick ett klart och tydligt svar på det som jag undrat över.
Först ska jag berätta om hur jag kom i kontakt med det här mediet. För det var inte något som låg under min kontroll alls. Jag gick till frisören. Det märkliga med just den här frisörsalongen är att jag alltid dragits dit. Jag var där och försökte beställa tid en gång för länge sen, men då hade hon inga tider, utan hänvisade mig till andra salonger. Inte på något otrevligt sätt, men hon har en stark integritet och det var inte dags för oss att mötas då.
Trots att jag fått tips på en mängd olika andra frisörer har jag aldrig gått till dem, utan just den här salongen hade en så stark dragningskraft på mig att jag gick dit igen och frågade efter en tid för några veckor sen. Jag var där och klippte mig förra veckan.
Men det som hände under klippningen var jag helt oförberedd på.
Vi kom in på att börja prata om andliga ting. Jag berättade aldrig om Pierre, men däremot sa jag att jag hade mist min mamma i unga år. Under klippningen kunde hon känna en närvaro sa hon. Det var inte min mamma men ganska säkert min morfar. Sen var det också någon annan där som var ivrig att få komma fram, men hon ville inte släppa fram honom eftersom hon just då var frisör och inte medium, dvs en kanal för andevärlden. Det skulle bli fel och ovärdigt. Men hon kände sig yr, sa hon, som om personen i fråga gått bort genom alkohol eller droger. Och att han var väldigt mån om att få komma fram. När hon rörde vid mig, kände jag också detta och bröt ihop. Jag förstod ju att det var Pierre. Det var en väldigt omtumlande upplevelse. Jag hade ingen aning om att hon var medium, jag skulle ju bara klippa mig.
Hon hade i sin tur bett till sina andliga vägledare att de skulle skicka någon som jag till henne. En grafisk designer med app-kunskaper. Man kan kalla det för ödet eller vad som helst, men det var meningen att vi skulle träffas, och jag tror att det var nån form av högre makt som styrde detta.
När jag kom hem var jag fortfarande omtumlad. I en veckas tid har jag funderat över det här innan jag igår ringde henne för att få veta mer om vad som hände. Hon hade ett återbesök idag annars hade det blivit efter jul, vilket jag inte hade kunnat vänta på.
Jag fortsätter att skriva om det här imorgon, behöver nog sortera mina tankar lite.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)