söndag 23 september 2018

Planteringar

Det var ett tag sen jag skrev senast och kanske är det så det ska vara. Den intensiva sorgen övergår till ett mer hanterbart stadium och behovet av att skriva av mig är inte så stort längre. Kanske kan det också ha att göra med att jag ägnat mycket tid åt min ganska så nyupptäckta passion - segling. Det är på havet min själ hör hemma och det är i samarbetet med vind och hav som den får näring och styrka. Av de senaste fyra månaderna har jag varit ute och seglat i två månader, bl a i Nordnorge och Kroatien.

Nu är säsongen förbi och det är åter dags att anpassa sig till vardagen. Idag har jag varit ute på kyrkogården och gjort fint på gravarna. Det kändes onödigt att ha något planterat där under den långa varma och torra sommaren, men nu finns där lite färgring igen.
Valde en hortensia för mamma och pappa.

Det blev ljung i krukan för Pierre och Marcus

söndag 8 april 2018

Sju år

I dag har du varit borta från mig i sju år. Det är fortfarande lika ofattbart. Smärtan kan emellanåt hugga till när jag inser att du inte kommer tillbaka - åtminstone inte som den du var.

Det verkar vara stora skiften nu. Mycket död. Många folkkära artister har gått bort på alldeles för kort tid och trots att jag inte på något sätt har haft dem som idoler, har de ändå alltid funnits där. De som brann för det de gjorde - musik, konst, film ... På något sätt ruckas världsordningen när för många eldsjälar går bort tätt efter varandra - de som var sanna mot sig själva och sin konst.

Sådan var du också - sann mot dig själv. Du hade precis så smått själv börjat skriva musik; både låt och text. Fått kontakt med relativt kända producenter också. Men din känsliga ådra och det självdestruktiva beteendet drog dig bara neråt; du hamnade i en värld där droger var vanligt förekommande och du kunde inte stå emot.

I går var också årsdagen av terrorattentatet i Stockholm och mina tankar går framförallt till föräldrarna till den lilla flickan som var ett av offren. De har haft sitt värsta år i livet nu och det kommer tyvärr aldrig att upphöra. Den enda trösten jag kan ge är att man lär sig att leva med det genom åren.

All denna död är svår att värja sig emot när man inte själv känner sig så stark. Det tar mycket energi och det är kanske därför jag känner mig så extremt trött.

fredag 30 mars 2018

Singularitet

Det finns områden där forskarna fortfarande famlar i blindo och när nya upptäckter kommer så står det utom rimligt tvivel att det ibland är svårt att sammankoppla det nya med det gamla.
Så var det när kvantfysiken utvecklades. Förenklat beskrivet står kvantfysiken för att en partikel kan befinna sig på flera ställen samtidigt. Det resonemanget leder också till att det kan finnas oändligt antal dimensioner. Tanken är svindlande och det är ännu bara i sin linda. Bara tänk vilka fantastiska upptäckter det kan ge i framtiden!

För ett tag sedan vaknade jag med ett ord som malde och pockade och ville att jag skulle uppmärksamma det - singularitet. Det enda jag visste om ordet var att det förekom i astronomiska sammanhang, men jag visste inte exakt på vilket sätt.
När jag väl hade accepterat att ordet fanns där, fick jag också en känsla av att Pierre befann sig där. Jag bara visste det. Det var inga röster som berättade det utan i mitt inre fanns bara den vissheten.
När jag sen googlade på ordet kändes allt så självklart. Det är klart att han befinner sig i en annan dimension och emellanåt möts vi tack vare min öppenhet för det som ännu inte är vetenskapligt bevisat. Tidigare har jag skrivit om mina tankar om svarta hål och parallella världar vilket du kan läsa om här: Tankar om universum och parallella världar.
På något vis är det en trygg visshet att vi alla hamnar i en annan dimension när vi dör. Kanske är det det som själavandring egentligen innebär - vi tar med oss våra erfarenheter och kunskaper och använder oss av dem och växer med mer kunskaper i andra parallella världar. Och det kretsloppet pågår i evigheter ...

onsdag 14 februari 2018

Mardrömmar som varsel

Sista helgen i januari åkte jag tillsammans med några vänner till Hemsedal i Norge för att åka skidor. Jag hade inte åkt skidor på väldigt länge så det var med skräckblandad förtjusning som jag hade tagit initiativet till den här resan.

Vi kom dit sent på torsdagskvällen och i princip var det bara att packa in allt i lägenheten vi hade hyrt och sen gå och lägga sig.

Den natten hade jag fruktansvärda mardrömmar. Nu har jag ju alltid mardrömmar som varsel när jag brukar bli sjuk, men den här mardrömmen var värre än de jag brukar drömma. Jag kommer inte ihåg detaljerna men det jag minns från drömmen var att Pierre var väldigt arg på mig. Förmodligen förstod jag inte varför, så han blev bara argare och argare tills han var helt vansinnig. Inte argt vansinnig utan totalt galet vansinnig. Det var extremt otäckt och jag vet att jag vaknade skakig. Kände mig inte heller sjuk som jag alltid brukar bli efter en mardröm. Förmodlig förklaring skulle komma på kvällen.

Vi hade en fantastisk dag i backen, men det tär på krafterna om man inte är vältränad, vilket jag inte är. Efter en öl på After Ski-stället som låg en bit upp i backen, var det dags för hemfärd. Benen orkade inte mer och jag föll i backen. Märkte ingen värre smärta just då men det molvärkte i armen, axeln och skulderbladet på kvällen och på natten kom smärtan; letade efter smärttabletter och pallade upp högerarmen på kuddar, för den gick inte att röra längre. På morgonen åkte jag till läkaren, som konstaterade att inga skelettskador fanns men att muskler eller senor drabbats. Det visade sig senare att musklerna uppe vid axeln hade kortslutit. Nu går jag på sjukgymnastik för att få igång dem och att få dem att synka med övriga muskler.

Men det blir klarare och klarare att jag missat något viktigt budskap från Pierre natten innan. Det var därför han var så arg. Hade jag kunnat undvika fallolyckan? Kanske, kanske inte, det går inte att få svar på. Men jag måste lära mig att tolka de signaler som kommer till mig, framförallt från mina närmaste. Vet bara inte hur jag ska gå tillväga. Tips mottages tacksamt.

lördag 16 december 2017

Sorgebesked

I natt drömde jag att jag hade flera knölar i ena bröstet. Den här drömmen var så stark så när jag vaknade kände jag mig förvirrad och förstod att det var någon som försökte säga mig något. Nu hade jag inga knölar själv i bröstet utan förklaringen för det starka meddelandet skulle uppenbara sig senare på förmiddagen.

En stund efter att jag stigit upp och satt och åt frukost nåddes jag av budet; en gammal väninna från förr somnade in klockan 6.41 på morgonen. Hon hade för många år sedan drabbats av bröstcancer som sedan hade spridit sig. Träffade henne senast för ett och ett halvt år sedan och då såg hon ut att må bra; tillväxten hade stannat och framtiden verkade hoppfull. Efter det har jag inte träffat henne och hade ingen uppfattning om att det var så illa. Jag vet dock att hon kämpade mellan hopp och förtvivlan under de senaste åren, men att hon skulle dö kunde jag inte föreställa mig.

Vår tid ihop var på 90-talet då hon emellanåt jobbade för oss i butiken som vi då hade i Bohus. Hennes mammas hårsalong låg precis bredvid. Jobbade hon inte - eller hjälpte till som hon hellre valde att kalla det - så var hon ofta nere och tjötade; hon hade en väldigt rapp och rolig tunga och det var alltid skratt där hon drog fram. Minns henne i övrigt som en varm och hjälpsam människa som alltid satte andra i första hand.

Hon kände även Marcus, min man, och en tid efter hans bortgång kunde hon berätta roliga anekdoter om honom från hans tid i butiken; bl a om hans extremt dåliga engelska och hur han försökte förklara något för en engelsman. Mitt i sorgen kunde vi ändå ligga dubbelvikta av skratt efteråt med tårarna forsande. Även från Pierre som i treårs-åldern hade gått fram till henne och varit så stolt över sina nya skor med ett rådjur under sulan. - Titta Eva, jag har Bambi under fötterna. Det var sådan hon var - en glädjespridare.

Jag är övertygad om att en del av hennes energi hälsade på mig tidigt i morse - det var hennes avsked till mig. En annan av hennes vänner har skrivit en krönika om henne i GT/Expressen. Den kan ni läsa här och jag kan skriva under på allt: https://www.expressen.se/gt/kronikorer/glenn-hysen/om-slasket-ar-ditt-storsta-problem-da-har-du-inga/

Vila i frid, fina Eva och hälsa alla 💗


söndag 10 december 2017

Livets förgänglighet

I dag stötte jag på Pierres läkare på stan. Han som tog hand om Pierre från att han var väldigt liten till 18 års ålder, då Pierre flyttade över till vuxensjukvården för tio år sedan.

Det kändes som att möta ett annat liv; någon från en annan tidsera. Jag tror att han kände likadant. Åldern hade tagit ut sin rätt men han jobbade fortfarande på barnkliniken. Han sa att han häromdan hade sett ett foto på Pierre bland sina privata bilder. Jag berättade att sköterskan som jobbade med honom och som också kände Pierre hade skickat tillbaka albumen jag hade gjort av hans sjukhusvistelse, då hon gick i pension. Det var uppenbarligen mycket ny personal som inte kände Pierre, sa jag. - Ja, det är jättemycket ny personal ... ... ... Vi kommer ihåg Pierre, sa han. Då var det något som hände inom mig. Samtidigt som jag blev glad över att det fortfarande finns andra som minns honom kände jag också en sådan otrolig ledsamhet.

Det var som om hela universum öppnade sig inom mig i en tidsresa och alla känslor jag upplevt kom tillbaka i ett enda stort förvirrande virrvarr: sorg, oro, kärlek, ilska, utmattning, apati, tacksamhet, glädje, smärta ...

När jag sen fortsatte hemåt pockade tårarna på att tränga fram utan att jag kunde sätta fingret på varför. Nu förstår jag - tiden är förgänglig och det erfor jag i rynkorna i hans ansikte; de en gång så vakna och skarpa ögonen som nu var grumliga; det rappa språket som nu var mer långsamt. Han som varit så viktig under en lång period i våra liv och som tillsammans med personalen alltid tagit så otroligt väl hand om oss trots alla svårigheter.

Ja, livet är förgängligt och när nya generationer växer upp kommer Pierre att vara bortglömd för den han var och enbart vara ett foto i ett album. Så även jag.

tisdag 11 juli 2017

Efter döden

Årsdagar har gått och jag har inte känt nån särskild anledning att skriva om just dem längre. Längtan och saknaden finns där varje dag och är inte särskilt mycket starkare just de här dagarna. Nu kom jag över ett inslag på Youtube som jag gärna vill dela med mig av.

Det är en tysk akutläkare som i många år studerat vad som händer med de människor som han "räddat" tillbaka till livet. Inte om deras nära-döden-upplevelser utan deras döden-upplevelser. Förstår för övrigt inte varför man envisas med att kalla det för nära-döden upplevelser då man kliniskt sett faktiskt är helt död - inga hjärnvågor finns registrerade vilket behövs för att man ska kunna uppleva något.
https://www.youtube.com/watch?v=mMYhgTgE6MU

Två-tre minuter från slutet började mina tårar falla då han berättade om det som jag själv var med om när Pierre gick bort. Det som hände bara några dagar efteråt när han kom hem, andligt. Det han ville att jag skulle uppleva - ljuset och friden. För att få mig att känna att det inte var så farligt - att han fått frid och ro. Jag skrev om det här: http://enbloggomsorg.blogspot.se/2011/10/de-forsta-5-manaderna-halsning.html

Tycker inte att det finns någon tvekan om att det finns någonting efter döden längre. Det forskas om detta och jag tror att vi inom en 50-årsperiod har svar eller så är det helt enkelt så att vi inte ska ha några svar på det. Meningen är nog att vi ska leva våra liv på bästa sätt och göra det vi är ämnade för på den här jorden. Det kan bli alltför komplicerat om vi har svaren på efterlivet och hur fridfullt och kärleksfullt det är. Tycker att det verkar ganska okomplicerat om man vågar följa sin inre röst.